Sinisas femtioöring.
1. Företag är väl totalitära och extremt hierarkiska till sin natur: ditt värde för företaget är obefintligt utöver det rent ekonomiska. Du är arbetskraft eller kund. Rena maktmedel gäller; en militaristisk hierarki, där ens överordnade har makt över själva ens existens inom företaget; man kan köpa saker av företag, sälja saker till det, man kan försöka påtvinga det yttre politiska regleringar, bedriva facklig kamp, strejk, också vidare, men det existerar inget begrepp om ett "människovärde" i företagets inre logik; om du går till stormarknaden och säger att du bör få en matkasse gratis, eller om du sitter i en löneförhandling och ber om högre lön, och
anropar ditt värde som människa, kommer de skratta åt dig. Det som gör att vi står ut med denna ordning är att företagen har en utsida, en plats där en annan ordning gäller, att det finns en stat och ett civilsamhälle som mer eller mindre hjälpligt upprätthåller ens rättigheter till bastrygghet och liv.
2. Fascismen går kanske att se som en blind och nostalgisk reaktion på oreglerad kapitalism: fascismen är en förespeglat "folklig", allergisk reaktion mot sådant som globalisering, migration, och sönderslåendet av alla fasta värden utom marknadsvärdet, av alla identiteter utom identiteten som kund, alltings förflyktigande. Jag minns inte vem, men en eller annan vänsterteoretiker kallar fascismen för "en aborterad revolution"; menar att fascismen är en revolt mot kapitalismen som inte går långt nog; om man bortser från att formuleringen kanske är grov är det nog ett intressant sätt att se saken på; det vill säga, lika mycket som fascismen kan fungera som ett rättfärdigande av en våldsam, omänsklig nyliberalism, som
@krank väl är inne på, tror jag att den också är en dröm om en annan samhällsordning, där kapitalism och "goda värderingar" kan existera tillsammans, på ett omöjligt sätt, upprätthållna av en stark stat eller en stark ledare; det som inte går att hålla samman ska hållas samman av extrem kraft, extrem repression.
3. Cyberpunk tänker jag kan hamna någonstans på en skala mellan två extremer.
4. Vid den ena extremen är absolut allt till salu, och allt man vill ha måste köpas -- också luften man andas och den egna kroppen, det egna livet; man är skuldsatt i och med födseln; i den här versionen av cyberpunk
tror ingen på något, och det finns ingen "moral"; för den som har medlen är allt bara ett knapptryck bort, eftersom allt går att köpa -- nya och andra kroppar att besitta eller förbruka; andra liv, andra drömmar och minnen; allt är varor. En satellit där ens tjänstefolk bor, där man kan stänga av syre och gravitation om man har lust; och ingen kan hålla en ansvarig. I en sån värld tänker jag att fascismen nästan blir till en omstörtande sekt, en underjordisk rörelse av svartskjortor som drömmer om att göra sig av med mutanterna, replikanterna, perversionerna, uppladdningen av medvetanden på nätet eller vad det nu kan tänkas vara de ser som "förfall". Den här versionen av cyberpunk har för det mesta ingen utsida: allt omfattas av samma ändlösa marknad; och däri ligger fasan. Det här är Bladerunner, William Gibson, kanske nya Neotech, av det lilla jag läst. En vanlig snut på gatan i den här världen upprätthåller inte
nödvändigtvis systemet mer än vad en sopåkare eller glassförsäljare gör; därför att ordningen upprätthålls mycket högre upp, bland aktieägare, hemliga militariserade säkerhetsstyrkor, och så vidare, och eftersom brottslighet som regel inte är "systemhotande"; systemet är ju allomfattande och till synes allsmäktigt. Men. Sådant som att jaga förrymda kloner, eller titta åt andra hållet vid vissa brott därför att man beordras att göra det, blir däremot etiskt knivigt; vilket kan öppna för intressant rollspel.
5. Vid den andra extremen finns däremot en tydlig utsida. Ett hot. Mutanterna i kloakerna. Ett fiendeland som man är i krig med. Den förbjudna zonen utanför murarna. Pesten. Zombierna. Gängen. På "insidan" fetischiseras då styrkan som skyddar en från den hotande utsidan, och den etiska, religiösa och/ eller genetiska renhet som man föreställer sig att styrkan är sprungen ur. Det finns alltså "värderingar", flaggor, symboler, en personkult, uniformer, etc. Fascism, så som vi är vana vid att se den. Inre fiender som måste rensas ut. De rika står naturligtvis utanför moralen och lagen, men måste åtminstone hyckla och låtsas vara mer moraliska än alla andra, mer laglydiga än andra. Det här är Judge Dredd, V för Vendetta, Marshall Law. 1984; nutida Brasilien, i någon mån. Warhammer 40K; Mutant Chronicles. Kanske också Rotsystem, med grönskan (har inte läst)? I den här versionen av cyberpunk upprätthåller en vanlig snut på gatan i allra högsta grad ordningen, därför att polisens centrala roll är just att hålla utsida och insida åtskilda; att täta hålen i muren, svetsa igen gatubrunnarna, slå ner de framvällande monstren, snubbla in i de mörka kulternas intriger; den etiska valensen i det faktumet beror väl på exakt vad som finns på utsidan: är det människomassor som desperat vill komma in i Mega City Tre, där vattnet inte är radioaktivt, eller är det de exploaterade och utsugna människor vars lidande är nödvändigt för Megastadens bekvämlighet, eller är det verkliga "monster" -- radioaktiva zombies eller demoniska aliens. Det senare alternativet -- monster -- kan väl vara antingen gonzo och mysigt, eller extremt problematiskt, beroende på vad man läser in i det; men det gör det ju möjligt att spela en vanlig polis utan att det omedelbart behöver bli fascistisk önskeuppfyllelse; men frågan
@krank implicit ställer (och brukar ställa, vill jga minnas) infinner sig fortfarande: varför har man konstruerat just en sån värld, och bett spelarna gestalta just poliser i den? Vari ligger njutningen i det? Vad för begär anropar man? Det kan kanske vara värt att tänka kring, i alla fall.
6. De flesta cyberpunkvärldar hamnar förstås någonstans mellan de båda polerna, med en insida där allt är en neonupplyst marknad, och en eller annan "utsida". Ju närmare den senare polen -- Judge Dredd -- man rör sig, ju mer inneboende "fascism" eller bara etisk ruttenhet finns nog i polisrollen. Mutant 2089 minns jag som rätt oklart kring det där; möjligen blir folk väldigt osams kring det här därför att man utgår från två olika varianter av cyberpunk. Jag vill tro att det är så; mellanbarn.