Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Såhär ungefär.
Älskar första hundra sidorna av Sagan om Ringen. Hober skvallrar och intrigerar kring vem som ska få ärva vad och vem som ska få komma på vems födelsedagskalas. På sin höjd reser de omkring på landsbygden mellan Fylke och Bri, gör upp eldar och drömmer om att någon gång få stöta på alver. Det verkligt farliga — svarta ryttare och orcher och annat — finns i utkanten av tillvaron, men är liksom fortfarande på samma nivå av ”hemskhet” som ett brustet hjärta eller en bonde med en ilsken hund.
Jag tror att jag med Tistelriddare försöker skapa ett spel där en sån stämning råder, men där det ändå finns mer spelighet och driv än vad det verkar finnas i ett spel som Wanderhome; i Tistelriddare korsas myset med allvarligt myserielösande, och med sällsamma äventyr som till hälften liknar sånt som händer i Call of Cthulu, fast barntillåtet, och till hälften liknar sånt som varelserna råkar ut för i Studio Ghiblis filmer eller kanske i böckerna om mumintrollen; man hittar på nåt sätt sig själv, lär sig, växer. Jag vet inte om det är möjligt att kombinera de här sakerna, men jag kan liksom — känna smaken av stämningen och berättelserna jag vill åt, och se vissa bilder och scener. Det är dock inte helt lätt att tänka hur det ska struktureras som ett rollspel.
*
Efter att ha förseglat ett skuggväsen i en magisk lampa av smidesjärn spelar våra hjältar, sotiga och utmattade, färdigt sitt parti canasta.
Eller:
En råtta seglar bort i skymningen, sittande i en jättelik hatt; floden har svämmat över sina bräddar och lagt gårdar och åkrar under sig. På en ensam skorsten som sticker upp ut vattnets spegel sitter en korp. En glödande sida ur en formelbok i näbben.
Eller bara såhär:
Rollpersonerna måste välja ut rätt presenter att ge till vänner och grannar under midvinterfirandet, och sen ta sig dit och tillbaka igen, i snö och beckmörker, innan ugglorna och vinterälvorna och odjuren återvänder från sitt eget, rätt otäcka firande kring storskogens största och äldsta offeraltare.
*
Jag tänker just nu att jag vill använda:
1. Konkreta men samtidigt ”excentriska” drivkrafter. Spelet är som sagt centrerat kring mysterielösande och utforskande av uråldriga hemligheter — i så hög grad att jag faktiskt halvt har funderat på att köra det som ett hack till @krank s kutulu. Med andra ord bör alla rollpersoner ha drivkrafter som tydligt svarar på frågan: Varför skulle man börja snoka i ett mysterium som man råkar snubbla över? Varför kommer just du försöka ta reda på vart byns brevbärare har försvunnit när ingen post delas ut? Svaren kan vara sådant här:
- Den du är förälskad i tycker att du är hemskt tråkig och du vill gärna ändra på det.
- Det är viktigt för dig att inget oväntat eller märkligt sker i Krickdala, därför att dina sällsynta, magiska fjärilar tappar färgen och blir grå som aska om alla är rädda och oroliga i byn.
- Du skriver artiklar för Krickdalas veckoblad, och vill få en klapp på huvudet av gamle Jonathan J Grävling.
- Äh. Ingen av de här sitter riktigt, känner jag; det är svårt att hitta på drivkrafter som både är generella nog att funka på många olika äventyrskrokar, och specifika nog att sätta en lite annorlunda ton för spelet. Antagligen ligger det något fel i själva greppet. Jag skulle gärna ta emot andra förslag, men fattar verkligen om ingen pallar att sitta och spåna sånt. Men ändå; om vi tänker oss att drivkrafterna blir annrolunda och inspirerande -- är det en dum idé att göra en slumplista, som spelare kan välja ifrån eller slå på? Skulle det ge nåt? Eller ska alla rollpersoner automatiskt vara medlemmar i "Mysterieklubben"? Varför löser rollpersonerna egentligen mysterier i typ Call of Cthulu? Är det alltid en gammal släkting som har försvunnit, så att säga? Finns resurser för det här på nätet?
2. Jag försöker också göra listor på vad folk i en liten by befolkad av artiga smådjur kan ha konflikter kring, och hur olika grupper och fraktioner ser ut. Det är till ett kapitel om själva Krickdala som jag sysslar med nu; Krickdala med omnejd är nog den omedelbara äventyrsmiljö som kommer presenteras någorlunda ingående i en eventuell grundbok; övriga platser kommer nog inte beskrivas mer detaljerat än vad som har skett här på forumet, i olika trådar; skissartat och grundläggande, så att man får en känsla för hur varelser därifrån uppför sig och kan tänkas ha för motiv när de besöker Krickdala. Men inte med detaljer eller slp:s eller så. Nå.
- Det finns olika sällskap och klubbar: Canastasällskapet, Logen för bevarandret av Amfibiekejsardömets Minne, Gamla Riddarhuset, ett par spiritistiska sällskap, och så vidare. Jag tänker att smådjuren konkurrerar om poster som ordförande och kassörer och sekreterare i de här sammanslutningarna, och försöker vinna omröstningar eller turneringar, och imponera på andra medlemmar. Men sällskapen har väl dessutom även egna agendor? (Som då inte bara handlar om att de vill ta över världen? Vad vill till exempel Canastasällskapet, mer än spela kort? Jag tänker här på @afUttermarks underbara SLP:s till Kopparhavet, och speciellt på en mycket rik tant, som vill driva bort några fiender från en ruin, men inte därför att hon vill rädda världen eller något annat banalt, utan därför att hon vill åt mosaiken i det gamla templet; den skulle passa utmärkt till hennes strandvilla; det är på något sätt sånt jag är ute efter här; excentriskt och specifikt; gärna sagoaktigt, lite barnsligt; man vill bli av med ett öknamn, man vill inte vara "utanför").
- Det finns ett par konstnärliga Salonger där man ställer ut tavlor och läser romantiska dikter: de senaste åren har näckrosor i solnedgången samt lyriska fantasier om älvor varit populära motiv för båda. Salongerna konkurrerar med varandra om vem som har de mest intressanta kvällarna; kanske kan en konstnär dyka upp och ha målat magiska motiv? Motiv ur drömvärlden, som också är portar? Levande tavlor, som följer betraktaren med blicken? Och någon ställer ut magiska fotografier av medlemmarnas auror; den fåfänga fru Vavanova Sobel vägrar märkligt nog låta sig fotograferas.
- Varje år hålls ett par storslagna och socialt betydelsefulla födelsekalas; hur kommer man över en inbjudan till sådana?
- De enklare smådjuren vill ha ett fulltecknat danskort på Sörängen på lördagkvällarna.
- En klubb för alkemister. Fjärilssamlare. Annat; man vill såklart fånga ett av de vilda, lekfulla hjärtan som bultar inuti rävsyskonen Markisen och Markisinnan af Äpplefall, som bor på ett underbart jaktslott bland ett moln av rosa äppelträd strax söder om Krickdala. Och så vidare.
3. En fråga handlar nog om hur en mer vardaglig nivå av intriger och konflikter hakar i det större och farligare som pågår i storskogen, och i månpalatset, och i skuggvärlden. Jag inbillar mig — möjligen felaktigt — att om jag har en någorlunda bra bild av hur vardagsintrigerna ser ut i Krickdala, så blir det lättare att se varför en skugga från världens botten vill ta makten över Canstasällskapet, eller varför en ond vinterälva eller odöd, hednisk gudom vill bli bjuden på ett visst födelsedagskalas…
4. Den sista stora frågan: är det något speciellt med Krickdala? Är det byggt på grunden till ett av de åtta magiska slotten? En förbannad plats? En grav? Eller är det bara en vanlig liten by? Det är väl en smaksak, men jag lutar åt att det är någon sorts Arkham, eller en plats där leylines korsas, och att Blå Damen, aristokraten som grundande byn för tvåhundra somrar sen, är en eller annan magikunnig varelse.
*
På något sätt är jag ute efter en version av Sagan om Ringen där man inte säger: ”Vi måste resa till världens ände för att kasta ringen i en vulkan, annars går världen under”, utan istället säger: ”Vi måste resa till världens ände och överlämna ringen till den rättmätige ägaren, annars blir Gandalf aldrig lycklig igen, och inte vi heller.” Nästan lite som — Wes Anderson? Nästan så. Man tar på sig ödesmättade, stora uppdrag, men inte för att bli rik eller rädda världen, utan för att man är neurotisk och besatt av något, eller för att ens mor ska tycka om en, eller — jag vet som sagt inte riktigt.
Och om spänningen inte ligger i att någon vill döda en och ta ringen — var ligger den då?
*
Medveten om att inlägget är lite luddigt och förvirrat. Tar gärna emot alla möjliga tankar; också förslag på spelmekanismer; kommer man åt något genom att inte mäta ”Kroppspoäng” utan istället något annat? Lycka. Harmoni. Jag vet inte. Finns det exempel på spel som rör sig kring de här frågorna, och hanterar dem på intressanta sätt? När @Dimfrost rekommenderade mig att titta på Wanderhome öppnades verkligen något; men jag är som sagt ute efter något annat, något med lite mer driv och konflikter, lite fara och mysskräck.
*
Förresten heter världen Gunnelwyn numera.
Älskar första hundra sidorna av Sagan om Ringen. Hober skvallrar och intrigerar kring vem som ska få ärva vad och vem som ska få komma på vems födelsedagskalas. På sin höjd reser de omkring på landsbygden mellan Fylke och Bri, gör upp eldar och drömmer om att någon gång få stöta på alver. Det verkligt farliga — svarta ryttare och orcher och annat — finns i utkanten av tillvaron, men är liksom fortfarande på samma nivå av ”hemskhet” som ett brustet hjärta eller en bonde med en ilsken hund.
Jag tror att jag med Tistelriddare försöker skapa ett spel där en sån stämning råder, men där det ändå finns mer spelighet och driv än vad det verkar finnas i ett spel som Wanderhome; i Tistelriddare korsas myset med allvarligt myserielösande, och med sällsamma äventyr som till hälften liknar sånt som händer i Call of Cthulu, fast barntillåtet, och till hälften liknar sånt som varelserna råkar ut för i Studio Ghiblis filmer eller kanske i böckerna om mumintrollen; man hittar på nåt sätt sig själv, lär sig, växer. Jag vet inte om det är möjligt att kombinera de här sakerna, men jag kan liksom — känna smaken av stämningen och berättelserna jag vill åt, och se vissa bilder och scener. Det är dock inte helt lätt att tänka hur det ska struktureras som ett rollspel.
*
Efter att ha förseglat ett skuggväsen i en magisk lampa av smidesjärn spelar våra hjältar, sotiga och utmattade, färdigt sitt parti canasta.
Eller:
En råtta seglar bort i skymningen, sittande i en jättelik hatt; floden har svämmat över sina bräddar och lagt gårdar och åkrar under sig. På en ensam skorsten som sticker upp ut vattnets spegel sitter en korp. En glödande sida ur en formelbok i näbben.
Eller bara såhär:
Rollpersonerna måste välja ut rätt presenter att ge till vänner och grannar under midvinterfirandet, och sen ta sig dit och tillbaka igen, i snö och beckmörker, innan ugglorna och vinterälvorna och odjuren återvänder från sitt eget, rätt otäcka firande kring storskogens största och äldsta offeraltare.
*
Jag tänker just nu att jag vill använda:
1. Konkreta men samtidigt ”excentriska” drivkrafter. Spelet är som sagt centrerat kring mysterielösande och utforskande av uråldriga hemligheter — i så hög grad att jag faktiskt halvt har funderat på att köra det som ett hack till @krank s kutulu. Med andra ord bör alla rollpersoner ha drivkrafter som tydligt svarar på frågan: Varför skulle man börja snoka i ett mysterium som man råkar snubbla över? Varför kommer just du försöka ta reda på vart byns brevbärare har försvunnit när ingen post delas ut? Svaren kan vara sådant här:
- Den du är förälskad i tycker att du är hemskt tråkig och du vill gärna ändra på det.
- Det är viktigt för dig att inget oväntat eller märkligt sker i Krickdala, därför att dina sällsynta, magiska fjärilar tappar färgen och blir grå som aska om alla är rädda och oroliga i byn.
- Du skriver artiklar för Krickdalas veckoblad, och vill få en klapp på huvudet av gamle Jonathan J Grävling.
- Äh. Ingen av de här sitter riktigt, känner jag; det är svårt att hitta på drivkrafter som både är generella nog att funka på många olika äventyrskrokar, och specifika nog att sätta en lite annorlunda ton för spelet. Antagligen ligger det något fel i själva greppet. Jag skulle gärna ta emot andra förslag, men fattar verkligen om ingen pallar att sitta och spåna sånt. Men ändå; om vi tänker oss att drivkrafterna blir annrolunda och inspirerande -- är det en dum idé att göra en slumplista, som spelare kan välja ifrån eller slå på? Skulle det ge nåt? Eller ska alla rollpersoner automatiskt vara medlemmar i "Mysterieklubben"? Varför löser rollpersonerna egentligen mysterier i typ Call of Cthulu? Är det alltid en gammal släkting som har försvunnit, så att säga? Finns resurser för det här på nätet?
2. Jag försöker också göra listor på vad folk i en liten by befolkad av artiga smådjur kan ha konflikter kring, och hur olika grupper och fraktioner ser ut. Det är till ett kapitel om själva Krickdala som jag sysslar med nu; Krickdala med omnejd är nog den omedelbara äventyrsmiljö som kommer presenteras någorlunda ingående i en eventuell grundbok; övriga platser kommer nog inte beskrivas mer detaljerat än vad som har skett här på forumet, i olika trådar; skissartat och grundläggande, så att man får en känsla för hur varelser därifrån uppför sig och kan tänkas ha för motiv när de besöker Krickdala. Men inte med detaljer eller slp:s eller så. Nå.
- Det finns olika sällskap och klubbar: Canastasällskapet, Logen för bevarandret av Amfibiekejsardömets Minne, Gamla Riddarhuset, ett par spiritistiska sällskap, och så vidare. Jag tänker att smådjuren konkurrerar om poster som ordförande och kassörer och sekreterare i de här sammanslutningarna, och försöker vinna omröstningar eller turneringar, och imponera på andra medlemmar. Men sällskapen har väl dessutom även egna agendor? (Som då inte bara handlar om att de vill ta över världen? Vad vill till exempel Canastasällskapet, mer än spela kort? Jag tänker här på @afUttermarks underbara SLP:s till Kopparhavet, och speciellt på en mycket rik tant, som vill driva bort några fiender från en ruin, men inte därför att hon vill rädda världen eller något annat banalt, utan därför att hon vill åt mosaiken i det gamla templet; den skulle passa utmärkt till hennes strandvilla; det är på något sätt sånt jag är ute efter här; excentriskt och specifikt; gärna sagoaktigt, lite barnsligt; man vill bli av med ett öknamn, man vill inte vara "utanför").
- Det finns ett par konstnärliga Salonger där man ställer ut tavlor och läser romantiska dikter: de senaste åren har näckrosor i solnedgången samt lyriska fantasier om älvor varit populära motiv för båda. Salongerna konkurrerar med varandra om vem som har de mest intressanta kvällarna; kanske kan en konstnär dyka upp och ha målat magiska motiv? Motiv ur drömvärlden, som också är portar? Levande tavlor, som följer betraktaren med blicken? Och någon ställer ut magiska fotografier av medlemmarnas auror; den fåfänga fru Vavanova Sobel vägrar märkligt nog låta sig fotograferas.
- Varje år hålls ett par storslagna och socialt betydelsefulla födelsekalas; hur kommer man över en inbjudan till sådana?
- De enklare smådjuren vill ha ett fulltecknat danskort på Sörängen på lördagkvällarna.
- En klubb för alkemister. Fjärilssamlare. Annat; man vill såklart fånga ett av de vilda, lekfulla hjärtan som bultar inuti rävsyskonen Markisen och Markisinnan af Äpplefall, som bor på ett underbart jaktslott bland ett moln av rosa äppelträd strax söder om Krickdala. Och så vidare.
3. En fråga handlar nog om hur en mer vardaglig nivå av intriger och konflikter hakar i det större och farligare som pågår i storskogen, och i månpalatset, och i skuggvärlden. Jag inbillar mig — möjligen felaktigt — att om jag har en någorlunda bra bild av hur vardagsintrigerna ser ut i Krickdala, så blir det lättare att se varför en skugga från världens botten vill ta makten över Canstasällskapet, eller varför en ond vinterälva eller odöd, hednisk gudom vill bli bjuden på ett visst födelsedagskalas…
4. Den sista stora frågan: är det något speciellt med Krickdala? Är det byggt på grunden till ett av de åtta magiska slotten? En förbannad plats? En grav? Eller är det bara en vanlig liten by? Det är väl en smaksak, men jag lutar åt att det är någon sorts Arkham, eller en plats där leylines korsas, och att Blå Damen, aristokraten som grundande byn för tvåhundra somrar sen, är en eller annan magikunnig varelse.
*
På något sätt är jag ute efter en version av Sagan om Ringen där man inte säger: ”Vi måste resa till världens ände för att kasta ringen i en vulkan, annars går världen under”, utan istället säger: ”Vi måste resa till världens ände och överlämna ringen till den rättmätige ägaren, annars blir Gandalf aldrig lycklig igen, och inte vi heller.” Nästan lite som — Wes Anderson? Nästan så. Man tar på sig ödesmättade, stora uppdrag, men inte för att bli rik eller rädda världen, utan för att man är neurotisk och besatt av något, eller för att ens mor ska tycka om en, eller — jag vet som sagt inte riktigt.
Och om spänningen inte ligger i att någon vill döda en och ta ringen — var ligger den då?
*
Medveten om att inlägget är lite luddigt och förvirrat. Tar gärna emot alla möjliga tankar; också förslag på spelmekanismer; kommer man åt något genom att inte mäta ”Kroppspoäng” utan istället något annat? Lycka. Harmoni. Jag vet inte. Finns det exempel på spel som rör sig kring de här frågorna, och hanterar dem på intressanta sätt? När @Dimfrost rekommenderade mig att titta på Wanderhome öppnades verkligen något; men jag är som sagt ute efter något annat, något med lite mer driv och konflikter, lite fara och mysskräck.
*
Förresten heter världen Gunnelwyn numera.
Last edited:
En reminder att personligt alltid är bättre, kanske 
