Gamla svenska tilltal

[Rymdhamster]

Det var väl många tyskar däromkring slutet av 80- och början av 90-talet som fick upp ögonen för Sverige. De kör ju än i dag på "Ni" (eller ja, "Sie") som ett tecken på respekt, i vart fall inom företagskulturen (även om de flesta tyskar jag personligen hängt med är betydligt mer avslappnade med sånt skräp).

Skulle inte vara förvånad om det var det som smittade av sig på exempelvis hotell-personal.

 

[Genesis]

Nota bene att Civila Tjänstemän, inklusive som av en händelse er ödmjuke tjänare, skall tituleras "Ädle och Högaktade".

Det var det jag försökte med i trådstarten, men gjorde den oförlåtliga fadäsen att skriva ”högaktig” istället för ”högaktad”.

 

[luddwig]

* sorterar in @Genesis pågående spelprojekt i kategorin "hög komplexitet" *

 

[Genesis]

Det var väl många tyskar däromkring slutet av 80- och början av 90-talet som fick upp ögonen för Sverige. De kör ju än i dag på "Ni" (eller ja, "Sie") som ett tecken på respekt, i vart fall inom företagskulturen (även om de flesta tyskar jag personligen hängt med är betydligt mer avslappnade med sånt skräp).

Skulle inte vara förvånad om det var det som smittade av sig på exempelvis hotell-personal.

Tyskan är ju intressant i det att de har använt, och dialektalt fortfarande använder, ni (ihr), han (er) och de (Sie). Idag är det bara tredje person plural som används i högtyskan, men andra person plural används i vissa dialekter, som jag förstår det.

Så hade vi kopierat tyskarna hade vi ju sagt ”de”. Men man kan ju ha kopierat bruket av ett separat finpronomen och då återupplivat det gamla ”ni”, såklart.

 

[EvilSpook]

Så hade vi kopierat tyskarna hade vi ju sagt ”de”. Men man kan ju ha kopierat bruket av ett separat finpronomen och då återupplivat det gamla ”ni”, såklart.

Hittade den här intressanta texten.
Det verkar som ungdomar fick ett "artighetsryck" redan i mitten på 80-talet, och där kanske utländska språk var en del i det.
Samtidigt verkar det ske glidningar i betydelsen av både du och ni över tid.

Fast nu rör vi oss kanske bort från ämnet!?


//EvilSpook

 

[Rymdhamster]

Så hade vi kopierat tyskarna hade vi ju sagt ”de”. Men man kan ju ha kopierat bruket av ett separat finpronomen och då återupplivat det gamla ”ni”, såklart.

Vad jag minns från mina tyskalektioner kan "sie" översättas till både "ni", "de" och "hon". Beroende på kontext och om man använder stor bokstav eller inte.

 

[Mekanurg]

För barn gällde särskilda spelregler. Ett handfast exempel: Jag växte upp på västgötska landsbygden i en akademisk medelklassfamilj före dureformen och minns följande:

• Vi barnbarn fick inte dua min mormor (en barsk högreståndsdam född 1898), utan hon tilltalades genomgående "mormor". Inte heller min mor duade henne, utan sade "mamma", typ "Vill mamma ha påtår?" Tantens svärsöner, t.ex. min far, sade "tant Svea". Mormor duade alla.
• Min farmor (en älskvärd medelklasskvinna född 1894) bekymrade sig inte om sådant finlir, utan var du med alla. Hon skickade ofta brev till sina barnbarn och i adressfältet skrev hon min titel som "Studerande". Min far skojade med det där och de få gånger han skrev brev till mig fick jag titeln "Dubbelstuderande", eftersom jag var familjens besserwisser.
• Jag blev "du" med mina fastrar, farbröder, mostrar och morbröder i samband med min konfirmation (däremot inte med mormor). Därefter fick jag tilltala dem med förnamn.
• Skolbarn duade aldrig sina lärare, utan tilltalade dem med "fröken" eller "magistern". När jag gick i gymnasiet efter du-reformen fanns det gamla lärare som fortfarande höll stenhårt på det där, t.ex. tyskaläraren Dr Welin.

 

[Genesis]

Vad jag minns från mina tyskalektioner kan "sie" översättas till både "ni", "de" och "hon". Beroende på kontext och om man använder stor bokstav eller inte.

Ja, men det kommer inte från andra person plural, utan från tredje person plural. Man säger alltså ”de” till en eller flera personer för att visa respekt. Andra person plural är i grund ”ihr”, vilket alltså är det som motsvarar vårt ”ni”.

Öh, krångligt att förklara.

 

[Mekanurg]

Tyskan är ju intressant i det att de har använt, och dialektalt fortfarande använder, ni (ihr), han (er) och de (Sie). Idag är det bara tredje person plural som används i högtyskan, men andra person plural används i vissa dialekter, som jag förstår det.

Så hade vi kopierat tyskarna hade vi ju sagt ”de”. Men man kan ju ha kopierat bruket av ett separat finpronomen och då återupplivat det gamla ”ni”, såklart.

Så gör man på danska: "Vil De have en kop kaffe?"

 

[Genesis]

För barn gällde särskilda spelregler. Ett handfast exempel: Jag växte upp på västgötska landsbygden i en akademisk medelklassfamilj före dureformen och minns följande:

• Vi barnbarn fick inte dua min mormor (en barsk högreståndsdam född 1898), utan hon tilltalades genomgående "mormor". Inte heller min mor duade henne, utan sade "mamma", typ "Vill mamma ha påtår?" Tantens svärsöner, t.ex. min far, sade "tant Svea". Mormor duade alla.
• Min farmor (en älskvärd medelklasskvinna född 1894) bekymrade sig inte om sådant finlir, utan var du med alla. Hon skickade ofta brev till sina barnbarn och i adressfältet skrev hon min titel som "Studerande". Min far brukade skojade med det där och de få gånger han skrev brev till mig fick jag titeln "Dubbelstuderande", eftersom jag var familjens besserwisser.
• Jag blev "du" med mina fastrar, farbröder, mostrar och morbröder i samband med min konfirmation (däremot inte med mormor). Därefter fick jag tilltala dem med förnamn.

Just det, man duar såklart inte folk hur som helst även inom familjen! Tack för ett givande svar!

 

[Genesis]

Så gör man på danska: "Vil De have en kop kaffe?"

Där kan jag absolut tänka mig att det är tyskt inflytande!

 

[Genesis]

Det känns i alla fall som att grundregeln är enkel: prata med folk som om de inte vore där!

 

[krank]

Vad jag förstått så tar äldre personer som var med innan Du-reformen i en hel del fall illa vid sig när yngre personer numera använder "Ni" som tilltal till dem i buiker etc i ett försök att vara artiga.

(Väldigt parentetiskt tycker jag nog att det är lite märkligt att känna sig just förolämpad av det, då det borde framgå fullständigt tydligt att personen ifråga menar det som en artighet, ett sätt att uttrycka respekt.

Sedan kan man tycka att ungdomar som arbetar på fik inte borde förväntas visa någon underdånighet inför kunder, och det är väl i så fall en rimlig grej att bli irriterad på – men då är det ju inte ungdomen som förolämpar, utan dennes chef som inte lett arbetet på ett sådant sätt att ungdomen inte förstått att underdånighet inte förväntas)

 

[erikt]

Tyskan är ju intressant i det att de har använt, och dialektalt fortfarande använder, ni (ihr), han (er) och de (Sie). Idag är det bara tredje person plural som används i högtyskan, men andra person plural används i vissa dialekter, som jag förstår det.

Så hade vi kopierat tyskarna hade vi ju sagt ”de”. Men man kan ju ha kopierat bruket av ett separat finpronomen och då återupplivat det gamla ”ni”, såklart.

Kan ju också varit kopierat från franskan, där "vous" (ni) är vad som gäller när man tilltalar främlingar och fint folk. "Tu" (du) används bara till de närmaste. (Även om det vad jag förstår börjat luckras upp i vardagsspråket.)
Finns väl även andra utrikiska språk som använder sig av "artighets-ni"

 

[Mekanurg]

Finns väl även andra utrikiska språk som använder sig av "artighets-ni"

Jepp. Läs mer på Wikipedia.

T–V distinction - Wikipedia

en.wikipedia.org

 

[Hunk]

Det klingar inte harmoniskt att fråga: »Behagar grevinnan Petterson en cigarrett?»

Jag kom omedelbart att tänkta på boken Etikett och god ton, som jag alltid har använt som riktmärke för hur jag skall titulera andra i yrkes- och umgängeslivet. Grävde fram den hemma för att plocka fram lite instruktioner, men googlade lite och såg att den finns på Projekt Runeberg, så jag väljer att länka dit i stället. Från sidan 117 till 141 kan ni få en god vägledning hur titlar skall användas (eller åtminstone hur de skulle användas 1932). Kan säkert funka fint som riktmärke för allt som utspelar sig i Sverige under mellankrigstiden. Tänk bara på att titlar är viktigare på mindre orter jämfört med storstäder och att göteborgare ofta nöjer sig med ett simpelt "Herr".

117 (Etikett och god ton. Praktisk handbok i sättet att uppföra sig / 1)

runeberg.org

 

[Hunk]

Ja, pastor är väl lägre än kyrkoherde, som är lägre än prost, typ? Och en kaplan är lägre än pastor, och är antingen en hjälpreda till prästen eller en präst med begränsat ämbete, som en skolpräst.

Pastor var länge inom Svenska kyrkan synonymt med kyrkoherde, men det som mest användes i mer informella sammanhang. Pastor betyder ungefär "herde" på latin, så sambandet är helt logiskt. Min farfar, som var kyrkoherde, titulerades ibland av halvbekanta med "Pastor Efternamn", när vi stötte på folk på den ort där han hade varit kyrkoherde.

Sedan tror jag att en hel del i dagligt tal även tilltalade en kaplan, komminister, pastorsadjunkt eller annan präst inom Svenska kyrkan som pastor. Men mest korrekt avsåg titeln kyrkoherden.

Sedan har pastorn en lite annan roll i frikyrkorna. Så om du är kyrkoherde i en frikyrkobygd, så kanske du föredrar den titeln framför "pastor". Frikyrkorna har säkert olika nomenklaturer mellan sig, men hos åtminstone vissa är det den som är föreståndare för den lokala församlingen som bär titeln pastor. Det behöver inte nödvändigtvis vara en präst, utan lika gärna en lekmannapredikant.

 

[Genesis]

(Väldigt parentetiskt tycker jag nog att det är lite märkligt att känna sig just förolämpad av det, då det borde framgå fullständigt tydligt att personen ifråga menar det som en artighet, ett sätt att uttrycka respekt.

Sedan kan man tycka att ungdomar som arbetar på fik inte borde förväntas visa någon underdånighet inför kunder, och det är väl i så fall en rimlig grej att bli irriterad på – men då är det ju inte ungdomen som förolämpar, utan dennes chef som inte lett arbetet på ett sådant sätt att ungdomen inte förstått att underdånighet inte förväntas)

Grejen är väl just att även om det är menat som en artighet så är det ju inte det för den som är uppvxt innan ni-reformen. Att säga "ni" till någon är att adressera personen som tjänstefolk, eller i affekt ryta till åt någon. Det är inget man använder mot personer av samma eller högre social status. Så att nia någon är inte förolämpande för att det visar underdånighet, utan tvärtom; innan du-reformen hade man tagit det som en förolämpning att bli niad, och då är det inte så konstigt att man gör det även därefter.

 

[Genesis]

Det klingar inte harmoniskt att fråga: »Behagar grevinnan Petterson en cigarrett?»

Förutom det kanske lite lustiga att grevinnan har ett son-namn så tycker jag att det klingar helt fantastiskt!

EDIT: Ser nu att det var ett citat från boken! Jag låter min missuppfattning stå, men skäms klädsamt över att ha missförstått skämtet.

EDIT2: Strax därefter talas det om "Grevinnan Hakkors". Men boken var ju skriven 1932.)

Jag kom omedelbart att tänkta på boken Etikett och god ton, som jag alltid har använt som riktmärke för hur jag skall titulera andra i yrkes- och umgängeslivet. Grävde fram den hemma för att plocka fram lite instruktioner, men googlade lite och såg att den finns på Projekt Runeberg, så jag väljer att länka dit i stället. Från sidan 117 till 141 kan ni få en god vägledning hur titlar skall användas (eller åtminstone hur de skulle användas 1932). Kan säkert funka fint som riktmärke för allt som utspelar sig i Sverige under mellankrigstiden. Tänk bara på att titlar är viktigare på mindre orter jämfört med storstäder och att göteborgare ofta nöjer sig med ett simpelt "Herr".

Superbra info! Ska genast läsa den boken.

 

[Anarchclown]

Om ingen redan har skrivit den kan jag ju nämna citatet som jag har för mig var Mikael Wiehe när någon försökte nia honom. Jag kommer inte ihåg exakta ordalydelsen men det var något i stil med "Herrn kan säga du till mig. Men om inte det så är det Herr Kompositören" Jag slaktade säkert hela citatet som berättades muntligt för mig för en mängd år sedan. Men jag har alltid funnit det roligt.