För att vara en som är rätt intresserad av religioner i verkliga livet tycker jag av något oklart skäl att religioner ofta görs oändligt tråkiga i många rollspel, och i modern fantasy i allmänhet, och jag undrar om det inte beror på att man blandar flera olika paradigm på ett sätt som lakar ur något viktigt i vart och ett av dem.
Ungefär såhär. Som regel har man väl i rollspel ett hedniskt panteon, med himmelsgud, skördegud, dödsgud, etc. Men min känsla är att invånarna i världen förhåller sig till dessa gudar ungefär så som monteistsiska troende förhåller sig till sin ende Gud, dvs också de hedniska gudarna finns någonstans bortom världen, och man väljer en av dem som man tjänar och följer och — jag vet inte, men man säger: ”Jag ger barnet lite av mitt bröd därför att jag är en ljusalv som tror på den generösa solguden”; men i verklig hedendom, med ett myller av gudar och övernaturliga väsen, känns det som att alven själv borde vara en sorts gud, eller höra till gudarnas värld, och som att gudarna inte är något man ”tror” på, åtminstone inte på samma sätt som en kristen eller muslim ”tror” på Gud. Jag vill kanske att gudarna ska likna mäktiga drakar, eller bara hjältar, typ andra murderhobos som rent konkret har lyfts upp för att leva på det högsta berget i världen, och som rollpersonerna inte helt sällan har stött på tidigare, eller känt till, eller träffar i äventyren och sluter avtal med, förargar eller förför, och så vidare. Alltså -- jag vet inte riktigt vad jag far efter, men det är något som skär sig i mycket fantasy, något som har att göra med att fantasy redan ÄR mytologi, så att säga; hur kan Akilles ”tro på” gudar; han är ju själv son till en?
Jag har nog svårt för den marvelfiering av traditionell fantastik som man hittar i DnD, där gudarna å ena sidan mer eller mindre är hämtade ur historiska, hedniska gudavärldar, men samtidigt lever i ”en annan dimension” eller på ”ett annat plan” enligt en logik som mer gör dem mer till aliens, men sedan samlar de här varelserna ändå kraft just av att tillbes, för att man vill ge dem en ursäkt att ändå hålla på och hjälpa sina präster. Det blir en, vad heter det, kökkenmödding, ett hopkok, som inte funkar för mig. Hellre då låta gudarna vara science-fiction-monster rakt av, som hos Lovecraft eller i Kejsaren i WH 40K.
Vad funkar? Jag tycker om att det inte finns en Jesus i Narnia, men att Aslan finns och vandrar omkring och andas på statyer och gör annat symboliskt; och jag tycker om att det inte finns änglar hos Tolkien, men att Gandalf och alverna väl är en sorts varianter av änglar; och jag tycker om att hos Homeros vandrar gudarna omkring på slagfälten bland de stridande, och att man träffar på deras bråkiga, enögda ungar, och att de rent allmänt lägger sig rätt i ens liv och driver på handlingen, mer som en sorts supermäktiga ärkemagiker än som monoteismens avlägsna och mer eller mindre transcendenta "Gud"; och jag tyckte hemskt mycket om hur Västmark (som jag minns det efter att ha laddat hem någon beta-version på rollspelssmedjan för ett halvt liv sedan) målade upp en spänning mellan hedendom — där älvor och magi och de gamla gudarna kändes som att de ingick en diffus halv-övernaturlig värld som var allestädes närvarande — och den nya tron, med sin märklige ”Korsfäste Gud”; och jag tycker såklart om Spirited Away, där gudarna har badhus och hattar och Conan, där Arnold svär åt Crom — ”Crom, if you exist, then damn you too!”
Jag har nu i en halvtimme försökt koka ner detta till en princip, men misslyckats.