Rör 17-1800-tals Sverige men tror det e av intresse - från
SOLMED nr 28 Groveda sid. 94-95:
"
Inbördes krediter
Den andra kategorin kan vi kalla
inbördes krediter. Andra privatpersoner man kände eller kände till, oftast bönder, ställde upp med kredit när en gårdsaffär behövde finansieras och givetvis också i sådana fall där det krävdes hjälp med finansieringen. Det skapades ett lokalt nätverk av privatpersoner som i praktiken blev en fungerande kreditmarknad. Inte minst bland bönder var, det vet vi med säkerhet, dessa finansieringsnätverk en mycket utbredd företeelse i Sverige under hela 1800-talet. Historikerna har påvisat att för många välsituerade bönder var utlåning i denna form ett sätt att spara. Banksparande framstod inte som något alternativ förrän långt senare. För vissa blev utlåning till och med en rörelse . "Det fanns bönder som etablerade sig som utlånare i stor skala och dessa kunde skapa avsevärda förmögenheter som i huvudsak bestod av fordringar," skriver Christer Persson i sin avhandling om 1800-talets Locknevibönder.
Att döma av vad vi sett i Dals härad var en del av dessa krediter utlämnade mot säkerhet i jord. Andra var det inte. De senare var en slags inbördes blancokrediter. Lånetiden för dessa var kort. I en enkel studie av bouppteckningsmaterial från Bankekinds härad i Östergötland med data från tidigt 1800- tal var reverserna som regel daterade samma år som dödsfallet eller året före. Man kan spekulera i att en gång om året skulle räntan betalas och det krävde ett besök hos långivaren. Men kortfristigheten hos lånet var under normala omständigheter bara formell . Om allt fungerade som det skulle, skrevs med stor säkerhet reversen om på ytterligare ett år. Amorteringar förekom men var ovanliga. Krediten fick löpa så länge långivaren hade förtroendet kvar och låntagaren behövde kapitalet. I den meningen var också dessa krediter långfristiga.
[...]
Ett synnerligen effektivt system
Det är väl känt att många bönder som lånade pengar på det här sättet också hade egna finansiella fordringar. Det kan tyckas anmärkningsvärt. Eller som Martinius uttrycker det. "Om en mindre jordägare hade skuld till fem andra mindre jordägare och fordringar på fem, varför drev han då inte in sina fordringar och likviderade sina egna skulder?" Förklaringen, menar Martinius, är att det skulle ha skapat oro på "den lokala agrara noninstitutionella kreditmarknaden. Det är möjligt att man ej borde driva in fordringar vid behov utan i stället låna upp pengar".
Det är antagligen inte den verkliga förklaringen. Beteendet är lättare att tolka i termer av riskspridning. För den som behöver låna är det riskmässigt att föredra om det finns många att låna av - och helst många som gör sina bedömningar av hans kreditvärdighet oberoende av varandra. Det senare kan förklara varför gäldenärerna i Bankekindsstudien var beredda att resa över den egna sockengränsen för att få sina krediter. För långivaren gäller exakt samma samband. Det är riskmässigt bättre att ha många krediter på genomsnittligt måttliga belopp än några få krediter på vardera större belopp. Och likaså minskar kreditrisken om låntagarna inte är ekonomiskt beroende av varandra. Det blir i det perspektivet ekonomiskt rationellt att ge lån också till andra än de som bor närmast.
Allt detta samverkar så att det riskmässigt bästa för både den som ger kredit och d en som får kredit är att många är involverade i systemet. Det skapas därigenom också en kollektiv nyttighet, systemet i sin helhet fungerar bättre . Det mest sannolika är att det i sin tur skapar en kutym eller kultur med innebörden att det är bra att så många som möjligt är involverade i det lokala eller regionala "banksystemet". Det förklarar i och för sig inte varför många bönder och andra aktörer i det lokala kreditsystemet samtidigt var både placerare och låntagare. Den förklaringen är antagligen strikt finansiell. Det är för en företagare i de allra flesta fa ll ett rationellt finansiellt beteende att inte betala av på befintliga skulder varje gång som han har pengar som han inte omedelbart behöver. Följden blir att han har både skulder och finansiella fordringar i sin balansräkning och, när han avlider, i sin bouppteckning.
Systemet med inbördes privatkrediter var synnerligen effektivt (vilket givetvis var orsaken till att det under så lång tid, från 1700-talet till en god bit in på 1900-talet, kom att dominera långivningen till bönderna). Det fanns för den som var känd för att sköta sig kredit att få när han behövde den. Systemet var extremt flexibelt, det rymde allt från kortfristiga smålån till långfristiga in teckningskrediter. Det gick fort att få beslut. Lokalkännedomen gjorde att kreditförlusterna blev små.
Just att det fanns ett
ömsesidigt intresse hos aktörerna är antagligen den viktigaste förklaringen till varför privatlånen var så viktiga under så lång tid för jordbrukets finansiering. Mot den som av någon anledning hade behov av kredit fanns in om ett ganska snävt geografiskt område en annan person som hade behov av att få hygglig avkastning på det kapital han kunde avvara. Båda hade således ett intresse av att agera på den här lokala marknaden. Och båda aktörerna - låntagaren och långivaren - kände för det mesta varandra, de var grannar, släktingar eller hade på något annat sätt kunskap om varandras handel och vandel. Det sänkte transaktionskostnaderna men också risken , risken för att lån givaren inte skulle få tillbaka sina pengar och risken för att låntagaren inte skulle få sin kredit förlängd när han var som mest sårbar. Privatlån en och, sett från andra hållet, sparande t i form av finansiella fordringar var, för att upprepa, uttryck för ett väl fungerande system."