Såsom boende i Sjuhäradsbygden och historienörd kan jag säga att vi var de enda som fick knalla runt fram till 1864, det stämmer. De utvecklade ett eget språk som hette
månsing, för övrigt.
Det var dock tidigare än 1500-tal. Det första fallet av en västgöte som reste runt som gårdfarihandlare vi har papper på var en farbror som i Arboga betalade i natura (tyg) för att han fått stanna över natt och fått mat, stallplats och hästfoder någon gång 1480-tal om jag minns rätt. Hade exakt årtal på det där när jag läste på som mest.
Staden Borås grundades för att folk i Sjuhärad skulle tvingas bokföra sig där för att få gå knall, och staten på det sättet skulle få tull på handeln. Men det gick inget bra med den planen...
Knallarna gick så långt norrut som till Trondheim, Umeå och så långt bort åt andra håll att de hamnat på Gotland och på Jylland. Mig veterligen dock aldrig utanför Norden.
Ofta köpte de in sig i en lada eller gård, placerade en stor del av sina varor där och gick sedan runt i just den socknen utan att släpa på allt några varv. Sedan gick de vidare. Många av de som lyckats hade flera packhästar som fick bära mängder med varor.
De sålde för övrigt inte bara tyg, även om det var vanligast. De sålde typ allt som gick att hitta som var så litet att det gick att bära med sig, men främst småsmide som saxar och knivar och sånt, utöver klassisk hemslöjd. De var också stora ryktesspridare och nyhetsbärare eftersom de var på resande fot. Ibland fick de hedersuppdrag, som att hämta något dyrbart långt borta (kyrkkandelabrar, tex) och ta med hem.
Det här kan jag hålla låda om länge, men jag tror jag sätter punkt här.