Blev en liten diskussion med @Lemur i tråden om spelledarkrav, och istället för att skräpa ned den tänkte jag skriva en tråd som har legat lite i bakhuvudet ett tag. Sedan några månader tillbaka spelar jag OSR med @Pilzefrau som spelledare, en gång i veckan. Det har varit en väldig intressant upplevelse, och som någon som inte provat spelstilen förut, och som ine spelat traditionella problemlösarspel på ett decennium, så tänkte jag skriva ned lite av mina upplevelser.
Först och främst, och det här vill jag vara tydlig med: Det är kul! Jag kommer att skriva ett antal saker som gör att jag fortfarande inte tycker att det är lika givande som samberättande, men jag vill inte ge intrycket att jag inte tycker att det är kul. I annat fall hade jag inte varit kvar i kampanjen. Pilze är en bra spelledare och sköter rollen föredömligt tydligt och neutralt. Jag känner att jag fattar vad som är roligt i OSR, och jag tycker också att det är roligt. Det som underhåller är framförallt den kreativa problemlösningen: Att hitta smarta lösningar på mer eller mindre komplexa problem, där man inte håller sig inom ett brädspels begränsade ramar uan är fri att använda alla medel man kommer på inom den fikiva verkligheten. Det är, när det är som bäst, genuint kreativt, vilket är något jag behöver ha i mitt rollspelande.
Slumpen bidrar också till detta. Inga planer är vattentäta, och det faktum att det finns ett slumpelement gör att när saker går rätt, när den där tärningen visar lyckat, så blir man extra glad. Ett exempel: Vi är i en fortruin, jag smyger före för att lyssna vid en dörr. Jag slår … 20! I reglerna vi använder får man då slå igen och lägga till, så jag får ett totalt resultat på över 40. Riktigt jäkla lyckat. SL beskriver hur jag hör … andetag. Någon på andra sidan dörren står och lyssnar, precis som jag. Jag gör en gest mot mina kamrater, lägger handen på svärdet och … öppnar dörren och sticker in svärdet. Slag med bonus för överraskning, lyckat, barbaren som stod på andra sidan faller död ner.
Det här ögonblicket var riktigt ballt på ett sätt som samberättande aldrig kan åstadkomma. Det är play to win-attityden, det är slumpen och det kritiskt lyckade slaget på tärningen, och det faktum att barbaren "verkligen" var där, att det var en konsekvens av prep och eventuellt slumptabeller eller liknande, att det inte bara var något SL hittade på för att det var ballt i stunden. Det här tänker jag är det som @2097 brukar prata om, det här var mitt "grodspegelögonblick". Så, ballt, och ballt på ett nytt och annorlunda sätt!
Och det här leder in på nästa sak: Det här är verkligen en fundamentalt annorlunda aktivitet. Det här sopar för mig verkligen undan alla eventuella tveksamheter om att det i slutänden kanske ändå är "vanligt jävla rollspel" vi håller på med allihop. Det jag gör på måndagarna hos Pilze är en helt annan grej än det jag gör på lördagar i Hantverksklubben. Det har nästan inget överlapp överhuvudtaget, och verkar bara liknande på ytan. De beslut jag tar, basen på vilken jag tar besluten, de saker jag säger, deltagarnas olika roller och uppgifter, allt är helt annorlunda. Det finns såklart beröringspunker, och jag tycker att det är kul att vi kan samlas under samma hobby, men det är lite som att paddla kanot och åka motorbåt. Intressant nog är ingen av aktiviteterna för mig något som liknar vad man kan tänka sig att man gör när man "spelar rollspel", det vill säga låtsas som att man är en rollperson och upplever äventyr genom den personen. När jag spelar OSR är rollpersonen en spelpjäs som manövreras för att försöka vinna spelet. I Hantverksklubben är rollpersonen en roll i ett drama som jag håller på att skriva. Men i inget av tillfällena finns någon särskild närhet mellan mig och rollpersonen, annat än den empatiska känsla som såklart alltid uppstår i ett drama, och som förstärks av rollspelandet. Men jag "är" inte min rollperson i något av fallen, och i OSR-fallet bryr jag mig inte nämnvärt om honom överhuvudtaget. Rollpersonen är ett verktyg och en samling XP, och skulle han dö så är det mina XP jag kommer att sörja, inte personen. Det ligger såklart väldigt nära att associera till Big Model här, och koppla till gejmism, narrativism och simulationism, och det är nog inte en tillfällighet. De kategorierna är onödigt snäva och vi har gått vidare från dem, men den här upplevelsen är för mig verkligen en direkt erfarenhet som får mig att förstå var detta kommer ifrån.
En sak som har varit lite prövande, och som jag nämnde i diskussionen med Lemur, är att det är ganska långsamt. Det är långt mellan de balla ögonblicken, och vissa sessioner kanske det inte händer något intressant alls. Det finns nog flera anledningar till det, och en av de viktigare är säkerligen att vi ofta är många spelare. I början kunde vi vara tio spelare plus spelledare, vilket är segt i alla spel utom Daughters of Verona, typ. Jag har kört en session där vi varit tre spelare plus SL, och det var mycket bättre.
En annan anledning är nog mer fundamental i spelstilen. Det är helt enkelt ett långsammare spelsätt. Det blir en annan rytm. När jag spelar samberättande sitter jag och har fokus och är involverad hela tiden. Det är intressant och spännande genom hela sessionen. Vissa scener peakar det, och man sitter och vågar knappt andas, men det är en hög lägstanivå, så att säga. Är det inte intressant så klipper vi och hoppar till något intressantare, vilket man inte kan göra i OSR. OSR är mer ojämnt, med toppar av spänning, likt dörrbarbaren ovan, och däremellan ganska mycket transportsträckor där man lutar sig tillbaka och småpratar sig igenom. Och eftersom samberättande är min kopp te skulle jag nog säga att även peakarna i OSR inte når upp till lika spännande intensitet som i samberättande. Men det är en annan sorts kul, så det är heller inte helt jämförbart.
Så, det var lite mina tankar om den här spelstilen. Komemr jag att fortsätta i kampanjen? Ja, det tror jag, åtminstone tillsvidare. Skulle det vara så att en samberättarkampanj planeras i Gårdagruppen och det enda vi kan köra är måndagar så skulle jag nog prioritera det framför den här, men så länge jag kan göra både och så gör jag nog gärna det. Förr eller senare tröttnar jag nog, och min gissning är att det kanske håller till sommaren, men att efter det kanske jag hoppar av. Jag har svårt att se mig spela samma kampanj i flera år. Men vem vet, de som spelar på det sättet pratar ju om någon mystisk förändring som sker i långa kampanjer där allting blir mycket bättre för att man spelat i samma kampanj i ett år, så kanske är det värt att stanna för att se om detta inträffar. Och återigen, nu låter det som att jag dissar det hela, så låt mig återupprepa:
Först och främst, och det här vill jag vara tydlig med: Det är kul! Jag kommer att skriva ett antal saker som gör att jag fortfarande inte tycker att det är lika givande som samberättande, men jag vill inte ge intrycket att jag inte tycker att det är kul. I annat fall hade jag inte varit kvar i kampanjen. Pilze är en bra spelledare och sköter rollen föredömligt tydligt och neutralt. Jag känner att jag fattar vad som är roligt i OSR, och jag tycker också att det är roligt. Det som underhåller är framförallt den kreativa problemlösningen: Att hitta smarta lösningar på mer eller mindre komplexa problem, där man inte håller sig inom ett brädspels begränsade ramar uan är fri att använda alla medel man kommer på inom den fikiva verkligheten. Det är, när det är som bäst, genuint kreativt, vilket är något jag behöver ha i mitt rollspelande.
Slumpen bidrar också till detta. Inga planer är vattentäta, och det faktum att det finns ett slumpelement gör att när saker går rätt, när den där tärningen visar lyckat, så blir man extra glad. Ett exempel: Vi är i en fortruin, jag smyger före för att lyssna vid en dörr. Jag slår … 20! I reglerna vi använder får man då slå igen och lägga till, så jag får ett totalt resultat på över 40. Riktigt jäkla lyckat. SL beskriver hur jag hör … andetag. Någon på andra sidan dörren står och lyssnar, precis som jag. Jag gör en gest mot mina kamrater, lägger handen på svärdet och … öppnar dörren och sticker in svärdet. Slag med bonus för överraskning, lyckat, barbaren som stod på andra sidan faller död ner.
Det här ögonblicket var riktigt ballt på ett sätt som samberättande aldrig kan åstadkomma. Det är play to win-attityden, det är slumpen och det kritiskt lyckade slaget på tärningen, och det faktum att barbaren "verkligen" var där, att det var en konsekvens av prep och eventuellt slumptabeller eller liknande, att det inte bara var något SL hittade på för att det var ballt i stunden. Det här tänker jag är det som @2097 brukar prata om, det här var mitt "grodspegelögonblick". Så, ballt, och ballt på ett nytt och annorlunda sätt!
Och det här leder in på nästa sak: Det här är verkligen en fundamentalt annorlunda aktivitet. Det här sopar för mig verkligen undan alla eventuella tveksamheter om att det i slutänden kanske ändå är "vanligt jävla rollspel" vi håller på med allihop. Det jag gör på måndagarna hos Pilze är en helt annan grej än det jag gör på lördagar i Hantverksklubben. Det har nästan inget överlapp överhuvudtaget, och verkar bara liknande på ytan. De beslut jag tar, basen på vilken jag tar besluten, de saker jag säger, deltagarnas olika roller och uppgifter, allt är helt annorlunda. Det finns såklart beröringspunker, och jag tycker att det är kul att vi kan samlas under samma hobby, men det är lite som att paddla kanot och åka motorbåt. Intressant nog är ingen av aktiviteterna för mig något som liknar vad man kan tänka sig att man gör när man "spelar rollspel", det vill säga låtsas som att man är en rollperson och upplever äventyr genom den personen. När jag spelar OSR är rollpersonen en spelpjäs som manövreras för att försöka vinna spelet. I Hantverksklubben är rollpersonen en roll i ett drama som jag håller på att skriva. Men i inget av tillfällena finns någon särskild närhet mellan mig och rollpersonen, annat än den empatiska känsla som såklart alltid uppstår i ett drama, och som förstärks av rollspelandet. Men jag "är" inte min rollperson i något av fallen, och i OSR-fallet bryr jag mig inte nämnvärt om honom överhuvudtaget. Rollpersonen är ett verktyg och en samling XP, och skulle han dö så är det mina XP jag kommer att sörja, inte personen. Det ligger såklart väldigt nära att associera till Big Model här, och koppla till gejmism, narrativism och simulationism, och det är nog inte en tillfällighet. De kategorierna är onödigt snäva och vi har gått vidare från dem, men den här upplevelsen är för mig verkligen en direkt erfarenhet som får mig att förstå var detta kommer ifrån.
En sak som har varit lite prövande, och som jag nämnde i diskussionen med Lemur, är att det är ganska långsamt. Det är långt mellan de balla ögonblicken, och vissa sessioner kanske det inte händer något intressant alls. Det finns nog flera anledningar till det, och en av de viktigare är säkerligen att vi ofta är många spelare. I början kunde vi vara tio spelare plus spelledare, vilket är segt i alla spel utom Daughters of Verona, typ. Jag har kört en session där vi varit tre spelare plus SL, och det var mycket bättre.
En annan anledning är nog mer fundamental i spelstilen. Det är helt enkelt ett långsammare spelsätt. Det blir en annan rytm. När jag spelar samberättande sitter jag och har fokus och är involverad hela tiden. Det är intressant och spännande genom hela sessionen. Vissa scener peakar det, och man sitter och vågar knappt andas, men det är en hög lägstanivå, så att säga. Är det inte intressant så klipper vi och hoppar till något intressantare, vilket man inte kan göra i OSR. OSR är mer ojämnt, med toppar av spänning, likt dörrbarbaren ovan, och däremellan ganska mycket transportsträckor där man lutar sig tillbaka och småpratar sig igenom. Och eftersom samberättande är min kopp te skulle jag nog säga att även peakarna i OSR inte når upp till lika spännande intensitet som i samberättande. Men det är en annan sorts kul, så det är heller inte helt jämförbart.
Så, det var lite mina tankar om den här spelstilen. Komemr jag att fortsätta i kampanjen? Ja, det tror jag, åtminstone tillsvidare. Skulle det vara så att en samberättarkampanj planeras i Gårdagruppen och det enda vi kan köra är måndagar så skulle jag nog prioritera det framför den här, men så länge jag kan göra både och så gör jag nog gärna det. Förr eller senare tröttnar jag nog, och min gissning är att det kanske håller till sommaren, men att efter det kanske jag hoppar av. Jag har svårt att se mig spela samma kampanj i flera år. Men vem vet, de som spelar på det sättet pratar ju om någon mystisk förändring som sker i långa kampanjer där allting blir mycket bättre för att man spelat i samma kampanj i ett år, så kanske är det värt att stanna för att se om detta inträffar. Och återigen, nu låter det som att jag dissar det hela, så låt mig återupprepa:
- Jag tycker att det är kul, och ser fram emot varje måndag.
- Jag fattar vad som är det roliga (i alla fall en del av det), och förstår att folk kan föredra den här sortens kul framför den sorten jag vanligtvis föredrar.
Last edited: