Krickdala Korparna och dödens geografi

[Sinisa_]

Jag har en enkel fundering som i mina ögon påverkar stämningen mycket: hur stora rent fysiskt är de byggnader och platser som skildras här? Eftersom det är döden, eller möjligen föreställningar om döden, som gestaltas så tänker jag att exempelvis en fästning behöver vara större än allt annat i de levandes värld. Helt enkelt för att den ingår i något annat, större och bakomliggande. Inför Döden är vi alla små, typ.

Jättebra perspektiv. Jag tycker mycket om idén att fästningen är enorm, att det nästan påminner om R'Lyeh, att den är -- megalitisk är kanske inte rätt ord, men liksom stor på ett både uråldrigt eller kusligt modernt sätt, ungefär som jättekrigaren i Nausicaa och vindarnas dal, som på samma gång känns magisk och mytologisk och science-fiction-artad. Dess svarta, stupande murar är så höga att man tappar perspektivet när man står vid deras fötter, och den kanske till och med har sitt eget vädersystem, och sin egen gravitation... Den syns på mycket långt håll, som en klippa i dimman.

Man kan också fundera på ljussättning och färger. Jag tänker mig grått, mörkt och dimmigt. De eventuella ljuskällor som finns - facklor, stora järnljusstakar och kanske även några evigt (?) men dämpat glödande gatlyktor - blir då intressanta och avvikande i det övriga, grå töcknet. Det finns kanske också ett särskilt skrå av gråaktiga varelser som har till uppgift att sköta denna dödens belysning?

Jag tänker det också grått och dimmigt. Kanske finns stora lyktor i gjutjärn, inte riktigt "gatlyktor" men nästan, som leder till Åskfars fästning. De brinner med ett flackande, blekt ljus, och om man tittar in i dem får man kanske en känsla av att de är fångade själar, eller slocknande stjärnor, eller -- jag vet inte.

Ser man det hela i mer speliga termer, alltså att dödsriket är en äventyrsplats att besöka, kan man förstås också fundera över händelser och slumpmässiga möten. Vilka personer rör sig genom denna märkliga trakt? Vart är de på väg och vad vill de? Rider de eller tar de sig fram med någon sorts kärror eller rentav diligenser? Har de kanske någon märklig uppdragsgivare? Kan man tänka sig en lista (generator?) med uppdrag RP kan få i denna grådaskiga dödens värld?

Lyxproblemet som jag alltid stöter på när jag pysslar med Krickdala och postar saker här, är att det kommer så många fantastiska uppslag, att sånt som bara skulle bli ett stycke eller två i någon sorts grundbok, växer till hela egna världar, där man som sagt nästan skulle kunna spela helt andra spel. Allt det här med Farmor Tårpil och de andra platserna halvvägs till döden finns liksom egentligen bara för att jag ville ha en hum om vad korparna är för sorts filurer, och vad de sysslar med när de inte driver sitt universitet åt smådjuren; och nu är jag är plötsligt väldigt sugen på att skriva det där spelet där rollpersonerna är korpar. Nån dag, kanske. Hursomhelst. Absolut, en slumptabell med möten är en jättebra idé. Till exempel:

1. En sorts eremitkräfta eller genomskinlig bläckfisk som bor inuti en rostig rustningsdel kravlar upp i bränningen. Lyckas man kommunicera med den påstår den att den föddes långt in i framtiden, och färdas baklänges genom tiden, och genom eonerna har hört besökare prata om hur solen slocknat, och om stora krig och underliga riken bland stjärnorna och på månen. I utbyte mot något litet ting -- en hatt, ett fickur -- som varelsen blivit förtjust i, kan den kanske berätta ett och annat.

2. En korp, en häxa från älvornas rike, och en trejde, spelar ett spel med bentärningar och kokar något i en stor kittel. De vet en hel den om dödsriket, men är inte särskilt behagliga.

Och så vidare, fast lite mer specifikt eller speligt.

Vad gäller färdmedel här i dödsriket kanske det finns rovdjur som försonats med tanken på att stanna på Glömskans Strand för alltid, som har upprättat små rövarkungdömen och byggt små kråkslott av snäckor och stenar och drivved, och som också åker runt i en kärra av drivved, dragen av trilobiter och dolksvansar och krabbor.

 

[Sinisa_]

När det gäller musslor så är min spontana tanke något liknande Pinctada margaritifera, som på engelska kallas Tahiti oysters eller black-lipped oysters.

De är kända för att de är en enda arten av musslor eller ostron som producerar naturligt svarta pärlor (tahitipärlor).

P.S: Det är också vanligt att man dekorerar svarta pärlor med mönster. Så jag kan lätt se att ett halsband av svarta pärlor, karvade med mystiska symboler, är en åtråvärd artefakt för en magiker som vill utforska själens och dödens hemligheter.

Taget!

Musslor, trilobiter, osv lever på något vis utanför tiden och samtidigt i alla tider alltid. De minns det förgångna och framtiden, hur det är att vara fossilerad eller svart olja. Ett skal går att lyfta som en lur och genom att slå rätt ”nummer” kan man höra något sorts skrapande ljud från den dag eller händelse man söker. Att tolka skrapandet är en konstform i sig och kräver sin korp. En pärla kanske kan vara ett destillerat minne från en dag? Att man kan återuppleva den dagen, se vad som kan hända, kanske ändra något man ångrar?

Hmmm. Ja, det finns något här. I grekisk mytologi finns ju minnets och glömskans floder i dödsriket. Och eftersom stranden här är ett näs eller ett rev, en tunn landremsa mellan två hav, kanske det ena är glömskans hav och det andra är minnets hav? När man sköljs iland har man alltid tappat bort minnen. Minnen av vårens första jakt, eller minnet av sitt namn, eller minnet av den vackra varginnan eller ståtliga björnhanen man älskade en sommar. De har förlorats i havet, sköljts ur en av det brusande, salta vattnet. Och det är på den stranden som det ibland spolas iland saker. Drivved, gamla pinaler, etc, och de är kanske någon annans minnen, och snäckorna på den stranden, stranden som vetter mot livet, susar av andras minnen, andra liv, och pärlorna där är just minnen, eller kopplade till det fröflutna.

På den andra stranden, den som vetter mot det okända, mot det som rovdjuren förr eller senare måste ge sig av emot? Jag vet inte. Men jag tror att det är det vattnet som läker alla sår om man badar i det. Och kanske det fyller en med ett enda minne om man råkar svälja en klunk när man tumlar runt i vågorna. Och det är samma minne, oavsett vem man är. Virvlande ljus, en röst mycket långt borta i mörkret, som säger ens namn. Någon sorts transcendentalt ögonblick, ett minne av, jag skulle ju säga Gud, egentligen, fast jag skulle inte skriva ut det i spelet. Och jag tror att jag tycker om det här väldigt mycket. Att man från den stranden nästan kan plocka en sorts snäckor som susar av Big Bang, av Gud, av nirvana; att det lämnas öppet sådär, men att det är känslan.sådana snäckor skulle ju också bli intressanta artefakter.

 

[Sinisa_]

Om du vill titta på annorlunda gudar så är det lite svårt när det gäller europeiska gudar. Då indo-europeiska gudar är alla ganska lika, och de är ofta uppdelade i cthonska gudar (underjordiska. Ofta med association till fertilitet och död) och Himmelsgudar (himlen, naturfenomen, rikedom, krig osv).

Men om man tar sig utanför det indo-europiska bältet så finns inte det problemet. T.ex kan jag rekommendera att titta på Yoruba-gudinnan Oya. Gudinnan över stormar och blixtar, döden och återfödelsen. Den obesegrade krigaren och Modern av Nio (hennes nio dödfödda barn).

Inte så dumt. Fast jag gillar att ugglorna har en hemlig, skrämande modersgudinna, och korparna en fadersgudom, på ett eller annat sätt. När jag pratar om att vilja lämna det nordiska eller germanska tänker jag nog mer att jag vill röra mig en aning mot det judeo-kristna-muslimska, inte så mycket i teologin som i "känslan". Nästan så att istället för att det är Åskfar/ Oden/ Wotan/ Zeus som förväntas hålla till i ett slott där på dödsrikets stränder, så är det liksom, ja, inte en brinnande buske eller bevingade hjul inuti hjul som hos Enok, och inte heller en bodybuildare i toga som hos Michelangelo. Inte det, men en sån bild på nåt sätt. Och vakterna kanske nästan har ett drag av att vara änglar, fast utan att det blir explicit. Jag vet inte riktig. Jag försöker liksom stämma instrumentet och harmonisera fram något som känns rätt.

Egentligen är det väl så, att det närmaste man kommer "gudar" i den här världen är varelser som dösingarna, som bara är en sorts mäktiga spöken eller gastar efter n
ett folk som levde tidigare i världen, och som nu är älvornas odöda, skrämmande kungar och drottningar, och deras "skapare" egentligen. Och smådjuren dyrkade dem förr i tiden, innan Barfotakungen fick dem på bättra tankar i något avlägset förflutet. De bar fram offergåvor och så. Men jag har varit rätt noga med att aldrig skriva ut namnet "gudar"; jag tror inte att de har det begreppet. Gud. Det är som i Narnia; de har Aslan, men inga "gudar"; och Aslan är Aslan, inte Gud.

Ja. Och sen har ju ugglorna en hemlig, kloförsedd modersgudinna, men de dyrkar ju inte henne -- utöver en liten sekt ibland dem -- utan gömmer sig för henne. Och hon är ju heller ingen riktigt "gudinna" utan ett väldigt mäktigt skuggväsen.

Så världsbygget är nog å ena sidan liksom "hedniskt", i sina konkreta delar, det vill säga vad gäller de "gudar" man kan stöta på i världen; de "gudarna" är bara mäktiga andar och olika väsen som ibland blir dyrkade och offrade till, men som lika ofta bara är en sorts kungar eller monster, eller varelser som kan bindas med magi, och till och med besegras eller överlistas, så vidare. Det är så att säga flytande gränser mellan typ en gädda eller en snok och Marregan, Hjälmtvätterskan, Ödets Drottning, och varelsen som bor i ett plats på dödsrikets strand.

Utöver det finns det sen även något annat lite Narnia-aktigt i världen, något Tolkienaktigt, det vill säga det finns en sorts större metafor kring godhet och ondska, med Skimret och Barfotakungen och Lögnarens Märke och allt sånt, men det är jag noga med att hålla väldigt öppet.

 

[Sinisa_]

Kan det vara så att de döda, både på Glömskans strand och i Farmor Tårpil, blir minnen och att de finns kvar där så länge någon bland de levande minns dem? Det är först när de är helt bortglömda som de löses upp i luften, kan vandra in i spegeln eller ta sig vidare över havet. Det är en ganska trösterik lösning som skulle kunna passa målgruppen (barn?). ”Så länge du minns pappa, kommer han vänta på dig på Glömskans strand”, ungefär.

Jag tycker om det mycket när det gäller Farmor Tårpil. Att ljusen svirrar runt där så länge någon minns dem. Ganska länge, alltså, även om tiden väl flyter annorlunda där borta, halvvägs ut i den stora natten. Och de blir lättare och lättare och flyktigare och flyktigare ju färre levande varelser som minns dem, och så en dag vet de helt enkelt med sig att ingen längre kommer ihåg dem där borta i de levandes värld, och att det är dags att dra vidare. Då släpper de bara taget och en kvist och snöar liksom upp och ut i mörkret. Känns som att det kan skapa melankoliska, fina ögonblick, när ett ljussken tar farväl av andra, som det lärt känna där bland pilträdens löv. Och att det eventuellt också göra att vissa själar skickar bud med tårdyvlar och korpar för att bli ihågkomna, för att de är rädda för det stora okända som väntar. Jag ser framför mig någon som skickar tårdyvlar i stora svärmar till en författare som sitter och skriver en biografi över denne, för att den ska få stanna för alltid hos Farmor Tårpil.
Och andra kanske vill bli bortglömda, och ber en korp säga åt sina släktingar att släppa taget om dem:
"Gammelfarfar vill att ni krax-kra-krax plockar ner porträttet från väggen, och glömmer honom. Han är trött på att dröja kvar där de döda dröjer kvar så länge ni minns dem. Alla hans vänner, som inte hade samma tur och fick så stora kullar som han, har dragit vidare för länge sen. Han hälsar att han kra-krax känner sig ensam där borta. Det är dags att glömma honom nu."

Edit: Vad roligt att springa på varandra i den regniga och blåsiga köttvärlden, förresten!

 

[Sinisa_]

Det finns kanske också ett särskilt skrå av gråaktiga varelser som har till uppgift att sköta denna dödens belysning?

Jag älskar instinktivt detta, även om det känns som en fälla att älska det, för det kan ta en månad i anspråk att beskriva de där varelserna som sköter dödens belysning, därför att det kräver att jag tänker ut ett helt samhälle bland de döda, med andra skrån och grupper och fraktioner. Jag kanske måste spara det till expansionen där man spelar korpar. Raven: The Oblivion.

 

[Sinisa_]

Ser man det hela i mer speliga termer, alltså att dödsriket är en äventyrsplats att besöka, kan man förstås också fundera över händelser och slumpmässiga möten.

Min initiala ingång var att bara korparna kan flyga till dödsriket. Men kanske är det kusligt och fint om man kan ta sig dit med en väldigt speciell ritual, som höstälvorna och vinterälvorna kan, och som bland annat kräver sju korpfjädrar och sju löv från sju olika tårpilar och sju droppar blod från ett bytesdjur och sju tänder från en jägare.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag älskar instinktivt detta, även om det känns som en fälla att älska det, för det kan ta en månad i anspråk att beskriva de där varelserna som sköter dödens belysning, därför att det kräver att jag tänker ut ett helt samhälle bland de döda, med andra skrån och grupper och fraktioner. Jag kanske måste spara det till expansionen där man spelar korpar. Raven: The Oblivion.

Ja, det brukar ju vara bra att avgränsa sig. Ett sätt att använda idén är kanske att till en början låta dem uppträda i en tabell över slumpmässiga möten? Då har du etablerat att de finns, men inte lagt en månad på att skapa ett helt samhälle.

En annan aspekt jag funderar på är också av det speliga slaget: finns det hot att hantera för dem som beger sig in i detta dödsrike? Är action i meningen dödligt våld ens möjlig eller konceptuellt önskvärd? Det blir konstigt att dö i ett dödsrike…

Jag tilltalas av mer poetiska lösningar. Att död (eller kanske snarare en sorts raderande) här handlar om att utplåna minnet av och/eller berättelsen om någon. Du nämner ju det ovan också. Detta kan kanske ta sig mer handgripliga former? Om minnet av någon (alltid) är en skriven text - böcker, brev, dokument, gulnade klippsamlingar eller vad det nu kan vara - så kan man ”döda” någon genom att förstöra texten. Möjligen kan det också finnas personer (barder?) som håller minnen levande genom att berätta dem.

Om liv är minne och text tänker jag mig att det kan vara möjligt att ändra i det som berättas eller är nedtecknat. Man kan alltså redigera en livstråd. Hjälten kan bli skurk, och baronen arbetare eller vad det nu kan handla om. Ändrande i texter kan vara ett motiv till att besöka dödsriket. Vid en lyckad ändring i någons livstext förändras också de levandes värld. Ingen där minns längre vad som tidigare stått skrivet. Det är en värld som i grunden består av skriven text.

Det här är förstås en sorts filosofisk och postmodern metatanke, men jag tänker att den också kan tillämpas på ett sätt som även är begripligt för barn över tio.

Edit: Min fru påpekade att en liknande idé (liv som tryckt text) finns i romanen The Midnight Library. Jag har dock inte läst den själv.

 

[guldfink]

Och att det eventuellt också göra att vissa själar skickar bud med tårdyvlar och korpar för att bli ihågkomna, för att de är rädda för det stora okända som väntar. Jag ser framför mig någon som skickar tårdyvlar i stora svärmar till en författare som sitter och skriver en biografi över denne, för att den ska få stanna för alltid hos Farmor Tårpil.
Och andra kanske vill bli bortglömda, och ber en korp säga åt sina släktingar att släppa taget om dem:

Ja, och kanske kan det bli till äventyrsuppslag för rollpersoner i den där korpexpansionen. En ensam själ som trodde att tiden i Farmor Tårpil skulle bli kort har blivit kvar. Uppenbarligen minns någon den tysta mus han var Krickdala, men vem och varför? Det behöver rollpersonerna utreda.

Jag tror att det hade kunnat funka för Glömskans strand också, men att det där mer handlar om all skräck rovdjuren satt i de som lever kvar. Att inte lämna några vittnen skulle i så fall få en djupare innebörd, men det kanske haltar lite.

Vad roligt att springa på varandra i den regniga och blåsiga köttvärlden, förresten!

Ja, mycket uppfriskande! Vi ses!

 

[Sinisa_]

Jag tror att det hade kunnat funka för Glömskans strand också, men att det där mer handlar om all skräck rovdjuren satt i de som lever kvar. Att inte lämna några vittnen skulle i så fall få en djupare innebörd, men det kanske haltar lite.

Nej, det haltar inte alls, och det hade varit väldigt bra att den gamla skrämmande ugglan satt fast i en storm så länge legenderna om henne viskades bland smådjuren och så. Det är jättebra. Men jag är så förtjust i idén att rovdjuren istället måste snickra flottar och båtar och kämpa sig förbi vågorna och stormen och nå ut på öppet hav, för att sen kunna paddla ut mot nästa värld. Det känns, i brist på ett bättre ord, "muminaktigt", och jag tänker att det också ger dem en rolig och absurd agens och något att syssla med, och att man slutligen kommer undan en sorts moralistiskt dödsrike, som jag tänker inte ska finnas "i världen" -- en domedag och så -- utan möjligen antydas bortom den, på platsen dit alla själar till slut når, utanför spelet så att säga. Och jag vill liksom inte dubbelexponera det där med vågorna och båtarna, så att det egentligen handlar om att de måste bli bortglömda i de levandes rike, och att när det sker, först då kan de nå bortom vågorna. Tror jag.

 

[Sinisa_]

Ja, och kanske kan det bli till äventyrsuppslag för rollpersoner i den där korpexpansionen. En ensam själ som trodde att tiden i Farmor Tårpil skulle bli kort har blivit kvar. Uppenbarligen minns någon den tysta mus han var Krickdala, men vem och varför? Det behöver rollpersonerna utreda.

Jättebra idé. Och ett sånt äventyr kan funka när de är vanliga smådjur, också, tänker jag. De kanske kan få uppdraget av en korp, eller bara av tårdyvlarna, som jag tänker är de varelser som oftare surrar fram och tillbaka mellan Tårpilen och de levandes värld -- korparna är mer fokuserade på rovdjurssjälarnas förehavanden, tror jag, även om de då och då dyker upp i Tårpilen.

 

[Sinisa_]

En annan aspekt jag funderar på är också av det speliga slaget: finns det hot att hantera för dem som beger sig in i detta dödsrike? Är action i meningen dödligt våld ens möjlig eller konceptuellt önskvärd? Det blir konstigt att dö i ett dödsrike…

Jag tilltalas av mer poetiska lösningar. Att död (eller kanske snarare en sorts raderande) här handlar om att utplåna minnet av och/eller berättelsen om någon.

Nä, man kan inte dö i dödsriket. Jag tror att faran istället är dels att man kan bli medvetslös av skador, och ligga där på klipporna i flera år, eller århundraden, om inte nån släpar ner en i vågorna som läker ens skador. Och kanske är det så att man varje gång man läker sig med det där vattnet får en liten smak av det allra första minnet, nirvana, ljuset, alltings början, när man var hemma, i ingenting eller hos Någon, Tomheten, Gud. Och om man läker sig för många gånger i vågorna, vill man inte längre återvända till de levandes värld, utan blir besatt av att färdas åt andra hållet.

Allt det här känns lite som med tidsresor i spel och fiktion, att det kan ge upphov till en massa poetiska, intressanta, trassliga, snåriga berättelser och äventyr, men att jag behöver ha ett extremt klart och tydligt ramverk, av typen: "om man dricker vatten från den här stranden händer detta, och om man dricker vatten från den här stranden händer motsatsen".

Om minnet av någon (alltid) är en skriven text - böcker, brev, dokument, gulnade klippsamlingar eller vad det nu kan vara - så kan man ”döda” någon genom att förstöra texten. Möjligen kan det också finnas personer (barder?) som håller minnen levande genom att berätta dem.

Om liv är minne och text tänker jag mig att det kan vara möjligt att ändra i det som berättas eller är nedtecknat. Man kan alltså redigera en livstråd. Hjälten kan bli skurk, och baronen arbetare eller vad det nu kan handla om. Ändrande i texter kan vara ett motiv till att besöka dödsriket. Vid en lyckad ändring i någons livstext förändras också de levandes värld. Ingen där minns längre vad som tidigare stått skrivet. Det är en värld som i grunden består av skriven text.

Det här är förstås en sorts filosofisk och postmodern metatanke, men jag tänker att den också kan tillämpas på ett sätt som även är begripligt för barn över tio.

Det här är en fantastisk idé, fast jag undrar om den inte hör hemma hos Mantikoran, i hans bibliotek längst i öster, på det höga berget. Jag gillar att en kampanj startar i lilla Krickdala, med att en rollperson eller uppdragsgivare som minns sig själv som greve en dag vaknar upp och är boddräng istället, och att alla andra minns honom som en sådan. Rollpersonerna måste då forska i vad som hänt, och till slut ge sig av österut, på en lång, lång resa, för att ta reda på vem som egentligen ändrar i Mantikorans bibliotek, och varför? Mantikoran kanske inte ens är medveten om att detta de gruvligaste av alla brott sker mitt framför nosen på honom?

 

[guldfink]

Jag tittade på BBC/SVT-dokumentären Sveriges hjärta i går. Korparna var med och det var fint att se dem som högtravande akademiker istället för (eller möjligen förutom) asätare.

Jag kan för övrigt tipsa alla om dokumentären! Svinfina bilder, jättebra berättarröst och ett närmast poetiskt manus.

Sveriges hjärta

SVT och BBC i en samproduktion om Sveriges unika natur. Över hälften av Sveriges yta täcks av skog och stora delar av vår kultur är sprungen ur skogens magiska värld. Skogen är hjärtat i den natur vi alla känner igen. Här finner vi djur som vargen, björnen och lodjuret, men även orren och dess...

www.svtplay.se