Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Jättebra perspektiv. Jag tycker mycket om idén att fästningen är enorm, att det nästan påminner om R'Lyeh, att den är -- megalitisk är kanske inte rätt ord, men liksom stor på ett både uråldrigt eller kusligt modernt sätt, ungefär som jättekrigaren i Nausicaa och vindarnas dal, som på samma gång känns magisk och mytologisk och science-fiction-artad. Dess svarta, stupande murar är så höga att man tappar perspektivet när man står vid deras fötter, och den kanske till och med har sitt eget vädersystem, och sin egen gravitation... Den syns på mycket långt håll, som en klippa i dimman.Jag har en enkel fundering som i mina ögon påverkar stämningen mycket: hur stora rent fysiskt är de byggnader och platser som skildras här? Eftersom det är döden, eller möjligen föreställningar om döden, som gestaltas så tänker jag att exempelvis en fästning behöver vara större än allt annat i de levandes värld. Helt enkelt för att den ingår i något annat, större och bakomliggande. Inför Döden är vi alla små, typ.
Jag tänker det också grått och dimmigt. Kanske finns stora lyktor i gjutjärn, inte riktigt "gatlyktor" men nästan, som leder till Åskfars fästning. De brinner med ett flackande, blekt ljus, och om man tittar in i dem får man kanske en känsla av att de är fångade själar, eller slocknande stjärnor, eller -- jag vet inte.Man kan också fundera på ljussättning och färger. Jag tänker mig grått, mörkt och dimmigt. De eventuella ljuskällor som finns - facklor, stora järnljusstakar och kanske även några evigt (?) men dämpat glödande gatlyktor - blir då intressanta och avvikande i det övriga, grå töcknet. Det finns kanske också ett särskilt skrå av gråaktiga varelser som har till uppgift att sköta denna dödens belysning?
Lyxproblemet som jag alltid stöter på när jag pysslar med Krickdala och postar saker här, är att det kommer så många fantastiska uppslag, att sånt som bara skulle bli ett stycke eller två i någon sorts grundbok, växer till hela egna världar, där man som sagt nästan skulle kunna spela helt andra spel. Allt det här med Farmor Tårpil och de andra platserna halvvägs till döden finns liksom egentligen bara för att jag ville ha en hum om vad korparna är för sorts filurer, och vad de sysslar med när de inte driver sitt universitet åt smådjuren; och nu är jag är plötsligt väldigt sugen på att skriva det där spelet där rollpersonerna är korpar. Nån dag, kanske. Hursomhelst. Absolut, en slumptabell med möten är en jättebra idé. Till exempel:Ser man det hela i mer speliga termer, alltså att dödsriket är en äventyrsplats att besöka, kan man förstås också fundera över händelser och slumpmässiga möten. Vilka personer rör sig genom denna märkliga trakt? Vart är de på väg och vad vill de? Rider de eller tar de sig fram med någon sorts kärror eller rentav diligenser? Har de kanske någon märklig uppdragsgivare? Kan man tänka sig en lista (generator?) med uppdrag RP kan få i denna grådaskiga dödens värld?
1. En sorts eremitkräfta eller genomskinlig bläckfisk som bor inuti en rostig rustningsdel kravlar upp i bränningen. Lyckas man kommunicera med den påstår den att den föddes långt in i framtiden, och färdas baklänges genom tiden, och genom eonerna har hört besökare prata om hur solen slocknat, och om stora krig och underliga riken bland stjärnorna och på månen. I utbyte mot något litet ting -- en hatt, ett fickur -- som varelsen blivit förtjust i, kan den kanske berätta ett och annat.
2. En korp, en häxa från älvornas rike, och en trejde, spelar ett spel med bentärningar och kokar något i en stor kittel. De vet en hel den om dödsriket, men är inte särskilt behagliga.
Och så vidare, fast lite mer specifikt eller speligt.
Vad gäller färdmedel här i dödsriket kanske det finns rovdjur som försonats med tanken på att stanna på Glömskans Strand för alltid, som har upprättat små rövarkungdömen och byggt små kråkslott av snäckor och stenar och drivved, och som också åker runt i en kärra av drivved, dragen av trilobiter och dolksvansar och krabbor.