Igår dog Rotlaug! Han kom till nivå tre på … jag vet inte, ett dussin speltillfällen? Men igår dog han hårt. Så nu har jag fått hela OSR-upplevelsen, tänker jag. Rotlaug är nog den rollperson jag har spelat mest i hela min rollspelskarriär. Aldrig förr har jag spenderat så mycket tid med att spela en och samma rollperson. Är jag ledsen över att han dog? Jo, det är jag väl, men det är ju främst för att jag har investerat så mycket speltid i honom och fått upp honom till nivå tre. Lite berättelseskapande skedde ju i mellanaktspelet på Discord, men det är ju fortfarande väldigt lite, och ganska orelaterat till rollpersonen jag spelar i dungen.
För den som är intresserad, vad som hände var att gruppen återvände till en riktigt läskig dunge som tagit livet av flera av dem tidigare. Nu när många hade levlat tänkte vi att vi var starka nog för att rensa den. Detta visade sig inte vara fallet. Vi kom dock en bra bit, och det gick ganska bra. Vi slogs mot ett gäng skelett med en mystisk mässande skepnad som uppenbarligen hade något fuffens för sig. Vi lyckades flera gånger avbryta dennes besvärjelse genom att sätta en pil i den, men till sist behövde vi göra en taktisk reträtt till en plats varifrån vi inte längre kunde skjuta på den. Då blev den klar med sin formel, som skickade ut blixtar som gjorde en massa krazyfuffens.
Rotlaug träffades av en av dessa blixtar och fick effekten att hans själ bytte plats med ett av skeletten som jobbade i gruvan i den här dungen. Så plötsligt var Rotlaug ett skelett! Rotlaugs kropp började agera konstigt och förvirrat. Gruppen hade nu förlorat många, och bestämde sig för att fly, men när de försökte dra med Rotlaug gjorde han ett utfall mot dem. De drog och han stannade kvar. De andra skeletten där, som slogs mot gruppen, hade ju inte koll på platsbytandet, dock, och började slåss mot Rotlaugs kropp.
Rotlaugs själ, i skelettkroppen, smög sig förbi den fajten och lyckades undkomma. Han flydde tillbaka till lägret och lyckades övertyga sina kompisar om att det var han. Sedan hade han, i sin skelettkropp, en diskussion om livet och döden och själen med gruppens präst, innan magins verkan tog slut och han skickades tillbaka till sin egen kropp, som vid det här laget var nedstucken och hade fallit från en hög höjd, så han var rätt så död.
Lite slutspel i Discorden:
Rotlaug blev alltså av en blixt Freaky Friday:ad med ett gruvskelett. Han lyckades ta sig in i baslägret och övertyga alla om att han var Rotlaug. Tänker att han och Avilius har en teologisk diskussion i ett par timmar, om döden och själen, medan Rotlaug är fast i skelettkroppen. Därefter växlas de två själarna tillbaka, och skelettet har tyvärr inte tagit lika väl hand om Rotlaugs kropp som denne har om skelettkroppen …
Med klumpiga gester och dålig stavning försöker han att kommunicera, då skelettet inte har givits talförmåga. "Jag ser världen ur våra fienders ögon nu, Avilius, och det är en grå och dyster värld jag ser. Om min själ kan rymmas i denna kropp, och min kropp nu kontrolleras av den som tidigare bebodde denna kropp, hur kan du då säga att den inte har en själ? Den har ingen mun att bedja med, och den är för simpel för att lära sig skriva, men i min hemby fanns en man som var stum och obildad. Var han inte just som detta skelett? Den här fruktansvärda platsen har visat oss att högmod går före fall, Avilius. Inklusive ditt eget. Din Gud, om han vill att vi slaktar dessa varelser, är inte en barmhärtig Gud, inte en frälsningens och fredens Gud. Det är en krigets och dödens Gud, om det är Hans ärenden vi går."
"Ta dessa ord till dig, Avilius. Och om den här besvärjelsen är tillfällig, som jag fruktar att den är, välsigna mig och förlåt mig. Kanske är jag värdig att strida tillsammans med din Gud efter att ha dräpt så många i Hans namn. Men glöm aldrig att de vi dödar har själar liksom vi."
Så Rotlaug fick ändå någon sorts intressant story, i det att han började som en blåögd yngling, för att sedan som äventyrare begå några fruktansvärda handlingar, bli disillusionerad, försöka återvända hem, men inse att han var alltför förändrad för att någonsin kunna återvända, sedan förflyttas in i en fiendes kropp, en av dem han slogs mot, och väldigt passande nog ett skelett. Där hade han sitt sista samtal med gruppens präst, för att till sist dö.
Den berättelsebågen var rätt fräck ändå! Så det var ju lite intressant. Men ett väldigt underligt sätt, för mig, att skapa den på. Istället för att spela fram den så spelade jag honom i dungen, och aktiviteterna där var ju bara perifert relaterade till hans berättelse. Sedan utgick jag från detta för att hitta på en berättelse vid sidan av. Den berättelse som nu utvecklade sig under detta dussin speltillfällen var ju inte mer komplex än vad som hade kunnat spelas igenom under en enkvällare i ett samberättarspel, och jag hade nog blivit mer emotionellt engagerad i en sådan enkvällare än i den här spelstilen.
Så som vektor för berättande och engagemang i rollpersonen är ju den här spelstilen otroligt ineffektiv, men det är ju heller inte poängen med den, som jag ser det. Berättandet är mest en liten sidoaktivitet jag gjorde, och de flesta andra rollpersoner har ju inte haft någonting som liknar Rotlaugs utveckling. Deras utveckling kan generellt sammanfattas med "De har plundrat dungar".
Jag känner mig inte heller jätteledsen över de förlorade erfarenhetspoängen heller, förresten, eftersom den mekaniska utvecklingen i det här regelsystemet är såpass … generisk? Alltså, man blir klart bättre när man äventyrar och när man når en ny nivå. Men det är mest att man får bättre stats och fler hit dice, vilket är väldigt viktigt för överlevandet. Man får också lite specialförmågor, men de är inte så fasligt spännande, så rollpersonens differentiering blir inte så stor. Jag skulle kunna skapa en ny rollperson som är som Rotlaug fast sämre. För trollisar är detta lite annorlunda, eftersom de samlar på sig besvärjelser. Men de kan också lära sig varandras besvärjelser, så i slutänden är alla trollisar ganska utbytbara också.
Jag tänker att hade vi kört med ett system som jobbar hårdare med mekanisk differentiering, en massa feats och specialförmågor och grejer, som DnD4, så hade det varit en större skillnad att börja om från början. Men som det är nu så känns det inte som att särskilt mycket i mitt deltagande förändras av att min rollperson dog. Jag gör en ny och fortsätter som vanligt, liksom.
Detta i sig är ju lite spännande, för det tar lite udden av den här grejen med att dödligheten ger spelet nerv. Nu när jag förlorat en rollperson känns det lite som att en del av den nerven försvinner. Jag inser att det helt enkelt inte gör så mycket att förlora en rollperson, så hela belöningssystemet med att försöka få skatter och inte dö blir liksom lite ihåligt, jag vet inte. Som
@Basenanji pratat om,
vad är det som står på spel? Det är ju bara min rollpersons liv, och det är, visar det sig, inte något särskilt viktigt. Speciellt nu när jag gör en ny rollperson och inte har några investerade XP alls.
