Det litet tråkiga med planering är a) att det inte är egentligt spel, och b) att det oftast är bortkastad tid eftersom planen brukar falla i bitar rätt snart i de flesta spel (där alltid någon klantar till ett viktigt slag).
a) jo, det är absolut "egentligt spel". Eftersom rollspel är en så verbal aktivitet så tycker jag generellt att aktiviteter som primört är verbala är liksom det som är
mest "egentligt spel". När rollpersonerna tjafsar med en SLP, eller när de tjafsar med varandra. Planering är i den meningen
mer egentligt spel än strid eller andra fysiska äventyrligheter rollpersonerna företar sig.
b) Planen faller bara i bitar pga ett viktigt slag om man 1) bygger planen på viktiga slag som måste lyckas och inte (till exempel) ser till att eliminera så många sådana osäkerheter som möjligt (och har bra fallbacks ifall man nu skulle behöva lyckas med slag). När man gör planen räknar man givetvis med att allt som kan gå fel kommer att gå fel, och planen är inte färdig innan man hanterat detta. Eller 2) av någon anledning spelar den sortens spel där det inte är regelmässigt möjligt att göra saker utan att slå tärning.
För egen del brukar 2) mest leda till att jag antingen tjurar ihop eller börjar metaspela för att minimera antalet slag planen kräver… =)