Varför är spelledare så kåta på att döda spelarnas rollpersoner?

[Beastslayer]

Planera… för mycket? Nu förstår jag inte riktigt hur du menar, är jag rädd.

Jag menar, att planera för lite vet jag ju hur man gör. Men att planera "för mycket" låter lite som "en bil som får för lite motorstopp" eller "en alldeles för givande kväll". =)

Planering är ju det göttiga. För min del får spelarna gärna planera i tre spelmöten, så länge de tycker att det är givande.

Kan inte tala för @JohanL, men anar att han syftar på att efter mer än 2 timmars tjötande om de ska kläa sig i blått eller rosa så får man knuffa dem framåt. För jag antar bara att ingen vill spela rollspel som projektledare?

 

[JohanL]

Kan inte tala för @JohanL, men anar att han syftar på att efter mer än 2 timmars tjötande om de ska kläa sig i blått eller rosa så får man knuffa dem framåt. För jag antar bara att ingen vill spela rollspel som projektledare?

För att citera en kompis är det inte så givande när man spenderar en timme med en diskussion om ficklampan ska tejpas fast ovanför eller under pipan på hagelgeväret...

Det litet tråkiga med planering är a) att det inte är egentligt spel, och b) att det oftast är bortkastad tid eftersom planen brukar falla i bitar rätt snart i de flesta spel (där alltid någon klantar till ett viktigt slag).

 

[Vitulv]

För att citera en kompis är det inte så givande när man spenderar en timme med en diskussion om ficklampan ska tejpas fast ovanför eller under pipan på hagelgeväret...

Det litet tråkiga med planering är a) att det inte är egentligt spel, och b) att det oftast är bortkastad tid eftersom planen brukar falla i bitar rätt snart i de flesta spel (där alltid någon klantar till ett viktigt slag).

Jag älskar när spelarna planerar, och tycker definitivt att det är ”egentligt spel”. Älskar när de är i byn och planerar inför nästa räd ner i grottan.

 

[luddwig]

Det litet tråkiga med planering är a) att det inte är egentligt spel ...

Jag tycker att planering är egentligt spel om det sker hyfsat in character och gärna en smula suboptimalt just eftersom rollfigurerna är som de är: kaxiga, egoistiska, oförberedda et cetera. Därmed inte sagt att jag är för långdragen planering. En halvtimme är okej, kanske trekvart om det är något riktigt spännande som ska planeras. Sedan är det dags att sätta fart.

 

[krank]

Kan inte tala för @JohanL, men anar att han syftar på att efter mer än 2 timmars tjötande om de ska kläa sig i blått eller rosa så får man knuffa dem framåt. För jag antar bara att ingen vill spela rollspel som projektledare?

Äh, om folk kan stå ut med två timmar av strid, som ju i mina ögon är typ det tråkigaste som finns kring spelbordet, så kan väl folk stå ut med lite planering. Om spelarna vill tjötande, låt dem tjöta. Jag tycker det mest är trivsamt när spelarna tjafsat; det är ju det som är rollspel (för mig) – åtminstone när det är in character. Dessutom gör det ju att mina förberedelser som SL räcker längre, vilket är en extra bonus – kanske behöver jag inte ens förbereda nästa spelmöte, för att de knappt hann med något detta? Perfekt!

Jag spelar hellre rollspel som projektledare än stridsledare =)

 

[Sömniga Isaac]

Jag spelar hellre rollspel som projektledare än stridsledare =)

Det här håller jag med om, planeringen och spelarnas tokiga planer är ju bland det roligaste jag kan lyssna på som spelledare. Som spelare kan jag även tycka att planering är extremt roligt, utförandet lever sällan upp till själva nöjet som finns i planeringen.

 

[krank]

Det litet tråkiga med planering är a) att det inte är egentligt spel, och b) att det oftast är bortkastad tid eftersom planen brukar falla i bitar rätt snart i de flesta spel (där alltid någon klantar till ett viktigt slag).

a) jo, det är absolut "egentligt spel". Eftersom rollspel är en så verbal aktivitet så tycker jag generellt att aktiviteter som primört är verbala är liksom det som är mest "egentligt spel". När rollpersonerna tjafsar med en SLP, eller när de tjafsar med varandra. Planering är i den meningen mer egentligt spel än strid eller andra fysiska äventyrligheter rollpersonerna företar sig.

b) Planen faller bara i bitar pga ett viktigt slag om man 1) bygger planen på viktiga slag som måste lyckas och inte (till exempel) ser till att eliminera så många sådana osäkerheter som möjligt (och har bra fallbacks ifall man nu skulle behöva lyckas med slag). När man gör planen räknar man givetvis med att allt som kan gå fel kommer att gå fel, och planen är inte färdig innan man hanterat detta. Eller 2) av någon anledning spelar den sortens spel där det inte är regelmässigt möjligt att göra saker utan att slå tärning.

För egen del brukar 2) mest leda till att jag antingen tjurar ihop eller börjar metaspela för att minimera antalet slag planen kräver… =)

 

[krank]

En halvtimme är okej, kanske trekvart om det är något riktigt spännande som ska planeras. Sedan är det dags att sätta fart.

Fasen vad folk är otåliga… =)

 

[JohanL]

Eller 2) av någon anledning spelar den sortens spel där det inte är regelmässigt möjligt att göra saker utan att slå tärning.

Night's Black Agents hanterar det här en del på vägen genom att alla har en MOS där man automatiskt kan lyckas till maximal effektivitet med det en gång per speltillfälle. Så man kan hänga upp en kritisk del av planen på det eftersom man vet att det kommer att lyckas, eller använda det som nödlösning när något börjar spåra ur. Mycket trevlig regel, som tillsammans med Preparedness och Player-Facing verkligen hjälper till att få runs att inte bli det inkompetenta nonsens som det blir i de flesta spel.

 

[Robert Jonsson]

Jag fattar att folk vill att det ska finnas en risk att dö. Men varför är det så fruktansvärt hemskt när alla rollpersoner överlever trots den risken?

För mig stammar det nog i att rollspelet blev tråkigt och uddlöst när ingen dog. Vi hade en spelledare som ständigt fuskade med tärningarna så vi skulle överleva. Det var ständigt stora utspel som "Han får 10 success på sitt anfallslag så det är helt omöjligt för dig att dodgea! Men oooooojjjj! Det blev bara en skada, vilken tur för dig!".

När det målas upp scenarion där livet är som insats - och du inte känner att det är någon fara alls, ja då blir rollspelet tråkigt. Så för mig startade det där - med att det ska finnas en nerv i berättelsen. Att fara faktiskt ska vara farligt.

 

[Rymdhamster]

Så för mig startade det där - med att det ska finnas en nerv i berättelsen. Att fara faktiskt ska vara farligt.

Så när slog det över från att det skulle vara farligt till att det behöver dö minst en rollperson per spelmöte för att det ska kännas rimligt?

 

[Robert Jonsson]

Så när slog det över från att det skulle vara farligt till att det behöver dö minst en rollperson per spelmöte för att det ska kännas rimligt?

Aldrig?

Numera är jag personligen av den insatsen att det känns orimligt att vilja döda spelarna (eller ja, rollpersonerna...). Gör man det är ju deras lidande över? Så lätt ska det inte vara!

 

[Quadrante]

Själv gick jag tidigt från att nerv kommer av risken för död och istället att det handlar om utanförskap. Men så krävs det att sociala strukturer och gemenskap betyder något först, ifall insats ska kännas.

 

[Übereil]

Aldrig?

Numera är jag personligen av den insatsen att det känns orimligt att vilja döda spelarna (eller ja, rollpersonerna...). Gör man det är ju deras lidande över? Så lätt ska det inte vara!

Jag kan väl som referens inte minnas att jag någon förlorat en rollperson medan Robert varit spelledare.

Det är rollpersonens familj han tortyrmördar. Och vännerna blir kidnappade, husdjuren skjutna och personen som driver kaféet där ens rollperson brukar köpa kaffe försvinner spårlöst i botchade magisk ritualer eller liknande.

Übereil

 

[Rymdhamster]

Aldrig?

Men det är ju det tråden handlar om. Inte om man vill att det ska finnas en risk eller inte, utan om att inte vara nöjd med den risken, utan esklera det till rent fåniga nivåer.

 

[Franz]

Men det är ju det tråden handlar om. Inte om man vill att det ska finnas en risk eller inte, utan om att inte vara nöjd med den risken, utan esklera det till rent fåniga nivåer.

Är det främst en särskild spelgenre du syftar på? Och finns det genres du tycker detta passar bättre eller sämre i?

 

[Rymdhamster]

Är det främst en särskild spelgenre du syftar på? Och finns det genres du tycker detta passar bättre eller sämre i?

Nej och nej?

Det är en särskild attityd hos vissa spelledare jag syftar på, och jag tycker mest den är dysfunktionell.

 

[afUttermark]

Har vi hittat någon i tråden som aktivt faktisk gör detta?

 

[Vitulv]

Har vi hittat någon i tråden som aktivt faktisk gör detta?

Tror i ärlighetens namn ”den onde spelledaren” är något av en nördkulturell trop. Det görs oändligt med tråkiga memes på konceptet, men jag har åtminstone aldrig själv stött på en.

 

[Franz]

Jag har aldrig som spelledare upplevt att det är jobbigt i olika regelsystem att det är för rollpersonerna att dö. Men jag har varit med ett par gånger att jag velat ge spelarna en rejäl utmaning (som jag vill att de ska klara sig ifrån) men att det hinder jag ställt dem inför som enligt spelet skulle vara svårt var alldeles för lätt (och tvärtom ibland också).