Om behovet av en spelvärld

[Lemur]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare. Att som författare säga ”Jag vill hitta på mina egna berättelser och det är omöjligt utan en fördefinierad värld” låter lite konstigt i mina öron. Liksom, om du är fantasyförfattare så är det ju ditt jobb att hitta på en värld?

Fast många fantasy-författare brukar mönstra ut världen noga innan de börjar skriva, så att världen känns konsekvent. Tolkien hade skrivit alla språk, släktträd osv innan han skrev en rad av ringen-böckerna.
Sen är det såklart också stor skillnad att jag inte alls vill vara författare när jag spelar rollspel, jag vill låtsas vara en person i annan värld. Om jag vill författa något helt fritt så är just författande ett mycket bättre format. Men det är ju enligt mitt perspektiv som är lika smalt som ditt.

 

[Rangertheman]

Mest en fråga om tid och energi.
Naturligtvis kan man hitta på både värld och äventyr i den världen - men man sparar en hel del tid och energi på att låta någon annan göra halva jobbet, så att man i stället kan ägna sin dyrbara tid till att faktiskt spela i världen, istället för att ägna tiden åt världsbyggande.

Hade det inte sparat dig lika mycket tid och tankemöda om äventyrsskribenten nöjde sig med att beskriva äventyrsplatsen utan att knyta den till en större spelvärld?

 

[erikt]

Hade det inte sparat dig lika mycket tid och tankemöda om äventyrsskribenten nöjde sig med att beskriva äventyrsplatsen utan att knyta den till en större spelvärld?

Inte om jag själv är äventyrsskribenten ifråga. Kör man med färdiga äventyr som någon annan skrivit har man, som jag redan sagt tidigare i tråden, ingen större nytta av en definierad spelvärld.

 

[Genesis]

Sen är det såklart också stor skillnad att jag inte alls vill vara författare när jag spelar rollspel, jag vill låtsas vara en person i annan värld. Om jag vill författa något helt fritt så är just författande ett mycket bättre format. Men det är ju enligt mitt perspektiv som är lika smalt som ditt.

Ja, som sagt, jag är helt med på att andra har andra perspektiv än jag, och att jag är i klar minoritet. Men författande är ju easy mode. Det är för nybörjare. Kollektivt improviserat författande i realtid, kombinerat med skådespelande, då får man ju lite tuggmotstånd!

 

[JohanL]

Jag gillar skrivna spelvärldar men jag hanterar dem väldigt medvetet som något som ska förbrukas och förbrännas, inte främst förhållas till. Exempelvis i Symbaroum som vi spelar nu klämmer jag in så mycket göttigt spelvärldstjafs som det går och tvekar inte att helt jämna en plats med marken om det är rimligt. Det skapar helt klart utmaningar i att följa de skrivna äventyren när en stad plötsligt är lagd i ruiner på grund av inbördeskrig mellan några skojjiga NPC:er triggat av spelarnas agerande, men då finns det ju alltid fler städer som jag slipper hitta på och som vi kan ge oss iväg till med facklor och högafflar i högsta hugg!

Det här älskar jag, att man både beskriver världen men också är helt redo att det ska hända dramatiska saker i den under spel, inklusive i publicerade äventyr. Vi ska spela Symbaroum och det är min förståelse av vad som kommer att hända där, och Tribe 8 gör samma sak med sin postapokalyptiska setting.

 

[Christoffer]

Fast många fantasy-författare brukar mönstra ut världen noga innan de börjar skriva, så att världen känns konsekvent. Tolkien hade skrivit alla språk, släktträd osv innan han skrev en rad av ringen-böckerna.

Tror väldigt många också inte alls gör så. Det är bara att det fått någon slags unik status i vår nördvärld av att det är speciellt och koolt. Ser man till gammal s&s tex så är det snarare regel än undantag att det är tvärt om, del för del skapas och byggs ut och upptäcks av både karaktärer, författare och läsare allt eftersom det skrivs. Att saker ska hänga samman som en skrivsbordsprodukt tror jag inte alls alltid är av godo, finns ex. en intressant diskussion mellan ett gäng språkvetare som jag försökte hitta igen nu, som diskuterar hur sindarin är sådant uppenbart konstruerat språk kontra klingonska som känns verkligt på grund av hur det vuxit och växt, fått motsägelsefulla delar i sig och som ett verkligt språk helt enkelt vuxit och förändrats....

 

[Girighet]

Jag kan tycka att det är jobbigt med för rikligt beskrivna världar, som tex Middle Earth eller vårt 20-tal. Ifall det finns ett facit så har jag svårt att inte leta upp faktan jag behöver och då kan det bli att man inte göra annat.
Om man spelar färdiga äventyr gör det inget om det saknar spelvärld så länge information man får i äventyret gör spelet grundat i något. Om man ska bekämpa onda präster måste det framgå vad de tror på tex.

 

[JohanL]

Tror väldigt många också inte alls gör så. Det är bara att det fått någon slags unik status i vår nördvärld av att det är speciellt och koolt. Ser man till gammal s&s tex så är det snarare regel än undantag att det är tvärt om, del för del skapas och byggs ut och upptäcks av både karaktärer, författare och läsare allt eftersom det skrivs.

Inom pulptraditionen har man inte tid att världsbygga - man ska pumpa ut text för att få in pengar, och om man måste snabbskriva om sin Western till S&S så är det helt OK. Just för att Tolkien och C. S. Lewis inte behövde skriva för brödfödan hade de tid att världsbygga, och skapade traditionen där det är förväntat.

(Det här förklarar varför Cthulhu Mythos är en sådan röra.)

 

[RasmusL]

Om man ska bekämpa onda präster måste det framgå vad de tror på tex.

Äshc då! De tror på Bibil, den könslösa guden av avgrunder och evighet och de planerar att fånga huvudstaden i evig tidlöshet för att kasta invånarnas medvetande i outtömlig galenskap för att...

 

[krank]

Äshc då! De tror på Bibil, den könslösa guden av avgrunder och evighet och de planerar att fånga huvudstaden i evig tidlöshet för att kasta invånarnas medvetande i outtömlig galenskap för att...

Alltså, jag tänker att det funkar utan en beskrivning av de onda prästernas tro om…

• …man är bra på att hitta på intressanta saker för kulter att tro på, och göra det relativt kvickt eller…
• …man egentligen inte bryr sig om huruvuda de tror på något intressant, för man ser andra saker som viktigare/mer primärt (stridsvärden / funktion i berättelsen / relation till andra grupper).

Jag tänker att om man utgår från en plot-idé man har som kräver kultister och mest behöver komma på något skumt de tillber så blir det något annat än om man behöver komma på en plot-idé och då gillar att kunna utgå från kultisternas sammanhängande, intressanta tro som genererar en viss typ av plot-hooks och komplikationer som andra kulter inte har. Typ.

(Sen har jag personligen problem med det här med "onda" grejer i mina äventyr, men det är en annan fråga)

 

[krank]

(Det här förklarar varför Cthulhu Mythos är en sådan röra.)

Jag skulle annars tänka mig att det skulle spara tid i längden att lägga fast lite grundläggande och intressanta principer och riktlinjer som sedan kan få ligga som bas för resten av hittepå:et, just så man slipper hitta på nytt med andan i halsen hela tiden.

Lite som med nästan allt här i livet (enligt min erfarenhet); med god planering/förberedelser innan sparar man tid i längden. Jag lägger gärna en helg på att skriva ett program som gör att jag sparar tre minuter för varje elevs arbete jag ska rätta…

 

[RasmusL]

Alltså, jag tänker att det funkar utan en beskrivning av de onda prästernas tro om…

• …man är bra på att hitta på intressanta saker för kulter att tro på, och göra det relativt kvickt eller…
• …man egentligen inte bryr sig om huruvuda de tror på något intressant, för man ser andra saker som viktigare/mer primärt (stridsvärden / funktion i berättelsen / relation till andra grupper).

Jag tänker att om man utgår från en plot-idé man har som kräver kultister och mest behöver komma på något skumt de tillber så blir det något annat än om man behöver komma på en plot-idé och då gillar att kunna utgå från kultisternas sammanhängande, intressanta tro som genererar en viss typ av plot-hooks och komplikationer som andra kulter inte har. Typ.

(Sen har jag personligen problem med det här med "onda" grejer i mina äventyr, men det är en annan fråga)

Ja, nu var det ju bara en höftning utan betänketid och sammanhang så klart det blir lite tvådimensionellt

Men hade jag fått tre minuter på mig att preppa så! Det jag menar är att ett skrivet äventyr gärna får ha setting att använda men jag har inget emot att fylla i blanksen utifrån resten av sammanhanget, och "måste" är sällan rätt

 

[RasmusL]

Jag skulle annars tänka mig att det skulle spara tid i längden att lägga fast lite grundläggande och intressanta principer och riktlinjer som sedan kan få ligga som bas för resten av hittepå:et, just så man slipper hitta på nytt med andan i halsen hela tiden.

Lite som med nästan allt här i livet (enligt min erfarenhet); med god planering/förberedelser innan sparar man tid i längden. Jag lägger gärna en helg på att skriva ett program som gör att jag sparar tre minuter för varje elevs arbete jag ska rätta…

Jag tror att det har att göra lite med den egna processen. Jag börjar med innehållet och ur det kommer riktlinjerna, men jag förstår att andra cill göra det tvärt om.

 

[krank]

Men hade jag fått tre minuter på mig att preppa så! Det jag menar är att ett skrivet äventyr gärna får ha setting att använda men jag har inget emot att fylla i blanksen utifrån resten av sammanhanget, och "måste" är sällan rätt

Don efter person. Jag hade nog inte spellett med så kort varsel och tycker generellt att det är rätt jobbigt att fylla i speciellt mycket blanks. Och då är vi tillbaka i det jag skrev tidigare om att jag är dålig på det här med hittepå…

När det gäller blanks så skulle jag säga att det…

• …blir som sämst och tråkigast om jag ska improvisera i stunden med kort varsel.
• …blir dugligt om jag får lägga några timmar/dagar innan vi spelar.
• …blir bäst om de redan är ifyllda när jag får äventyret i handen, och någon redan spenderat några dagar/veckor/månader med att fundera.

Sedan kan det såklart spela mer eller mindre roll. Med många detaljer spelar det ju ingen roll om det blir sämst och tråkigt, för det är grejer som inte är centrala för äventyret.

 

[JohanL]

Jag skulle annars tänka mig att det skulle spara tid i längden

Visst, men när du börjar skriva i en pulp-värld (kom ihåg, novell- eller följetångsformat nästan alltid) har du ingen aning om den kommer att sälja. Börja styra upp kan man göra när den blivit mer poppis.

 

[JohanL]

Don efter person. Jag hade nog inte spellett med så kort varsel och tycker generellt att det är rätt jobbigt att fylla i speciellt mycket blanks. Och då är vi tillbaka i det jag skrev tidigare om att jag är dålig på det här med hittepå…

När det gäller blanks så skulle jag säga att det…

• …blir som sämst och tråkigast om jag ska improvisera i stunden med kort varsel.
• …blir dugligt om jag får lägga några timmar/dagar innan vi spelar.
• …blir bäst om de redan är ifyllda när jag får äventyret i handen, och någon redan spenderat några dagar/veckor/månader med att fundera.

Sedan kan det såklart spela mer eller mindre roll. Med många detaljer spelar det ju ingen roll om det blir sämst och tråkigt, för det är grejer som inte är centrala för äventyret.

Blank Lands är för övrigt det sämsta jag vet - det förtar hela poängen med världsbygget, eftersom grannländerna nu plötsligt kommer att ha ett land intill sig som inte påverkar dem ett dyft i världsbeskrivningen. Undantag för saker som ”det här landet ligger inspärrat bakom en magisk barriär”, men även då borde det väl finnas historia kring det?

Till råga på allt är det inte ovanligt att konstruktörerna helt plötsligt bestämmer sig för att de visst tänkte skriva om det landet.

 

[Lemur]

Tror väldigt många också inte alls gör så. Det är bara att det fått någon slags unik status i vår nördvärld av att det är speciellt och koolt. Ser man till gammal s&s tex så är det snarare regel än undantag att det är tvärt om, del för del skapas och byggs ut och upptäcks av både karaktärer, författare och läsare allt eftersom det skrivs. Att saker ska hänga samman som en skrivsbordsprodukt tror jag inte alls alltid är av godo, finns ex. en intressant diskussion mellan ett gäng språkvetare som jag försökte hitta igen nu, som diskuterar hur sindarin är sådant uppenbart konstruerat språk kontra klingonska som känns verkligt på grund av hur det vuxit och växt, fått motsägelsefulla delar i sig och som ett verkligt språk helt enkelt vuxit och förändrats....

Jag säger inte att du har fel, olika författare jobbar såklart olika. Men med en snabb googling hittar jag att Howard skrev sin essä "The Hyperborean Age" på 30-talet, innan han skrev majoriteten av sina noveller om Conan. Plus att det tidigt fanns en karta över Hyperborea.

Spoiler: Saxat från Wikipedia

"The Hyborian Age" is an essay by Robert E. Howard pertaining to the Hyborian Age, the fictional setting of his stories about Conan the Cimmerian. It was written in the 1930s but not published during Howard's lifetime. Its purpose was to maintain consistency within his fictional setting.

 

[Genesis]

Alltså, jag tänker att det funkar utan en beskrivning av de onda prästernas tro om…

• …man är bra på att hitta på intressanta saker för kulter att tro på, och göra det relativt kvickt eller…
• …man egentligen inte bryr sig om huruvuda de tror på något intressant, för man ser andra saker som viktigare/mer primärt (stridsvärden / funktion i berättelsen / relation till andra grupper).

Spelledarlöst hjälper ju en hel del här också, för oss som kör med det. Är vi fem pers runt bordet som spånar tillsammans och bollar idéer så blir det bättre.

Sedan är det ju från mitt perspektiv (och jag fattar att det inte är så för andra) så att aktiviteten ”improvisera intressanta grejer på stående fot” är vad vi är här för att göra. Huruvida jag är bra på det eller inte är inte poängen, utan huruvida jag tycker att det är kul.

Lite som med att ha ett färdigt mysterium som spelarna ska lösa. Jag kan säga ”det funkar ju förutsatt att spelarna är bra på att lösa mysterier”, men det viktiga är ju snarare huruvida de tycker att det är kul. Jag är övertygad om att man kan få till en bättre och snyggare lösning på hur rollpersonerna hittar mördaren om man läser på mysteriet och tar några dagar på sig att komma på det effektivaste sättet en rollperson kan hitta alla ledtrådar och nå rätt slutledning. Men det vore ju att förta poängen, för det är ju att försöka lösa mysteriet på plats, med ofullständig information, som är utmaningen och det roliga i spelet.

På samma sätt är det för mig att försöka improvisera fram en intressant kult på stående fot, få den att funka i handlingen, ge den en intressant filosofisk grund, som är det jag är här för att göra. Det må bli bättre om jag har tid på mig och gör det i förväg, och en löprunda må gå snabbare om jag tar bilen istället, men det är inte poängen.

 

[Genesis]

Sedan är det ju också så att om jag undviker improvisation för att jag är dålig på det så får jag ju ingen övning och blir heller inte bättre. Om jag jobbar med improvisation så blir jag bättre på det, och då funkar improvisation bättre. Men, såklart, tycker man inte att det är kul och och man hittar sina kickar annorstädes så behöver man ju heller inte bli bra på det.

 

[Lemur]

Jag fattar inte kritiken att en definierad värld skulle begränsa berättelsen och kreativiteten. Berättelsen handlar väl om karaktärerna? Alla berättelser som utspelar sig i vår verklighet verkar inte alls hämmas av att vår verklighet är definierad i förväg.

Edit: plus att min kreativitet sporras av lite ramar, snarare än tvärt om.