Nej, lyckligtvis inte. Att gråta är raka motsatsen till vad jag vill få ut av rollspel. Eller kultur över huvud taget - jag har extremt svårt för sentimentala berättelser. För mig är gråt kopplat till sorg och ångest, och det är inte känslor jag vill framkalla ”artificiellt”.
Det där är ju intressant. Jag är väl snarast ute efter någon slags känsla av katarsis i mycket av mina kulturupplevelser. Att uppleva konstgjord sorg och ångest (t ex genom att läsa en sorglig dikt) kan vara befriande på samma sätt som konstgjord rädsla med en skräckfilm. Båda känslorna är negativa om de är på riktigt och i vardagen, men starka och intressanta om man vet att det inte är på riktigt.
Jag har aldrig rakt ut gråtit, men jag har blivit tårögd. I Eon 4 när personen
@Zeedox spelade dog, så var det en superstark upplevelse för mig och jag började
nästan gråta.
Jag funderar på om jag kanske grät efter ett ganska kaosartat spelmöte i Nordiska Väsen, där jag var SL. Äventyret hade inte alls gått som jag hade trott, konflikter splittrade rollpersonerna och jag var rädd för att det skulle orsaka konflikter mellan spelarna eller göra det svårt att fortsätta kampanjen. Det här var mitt under hårdaste pandemirestriktionerna, så att spelleda via discord en gång i veckan var i stort sett min enda sociala fritidsaktivitet och tanken att folk skulle hoppa av tärde något enormt på mig. Det hela löste sig i slutändan, men ett tag där var jag väldigt känslig. Minns inte om jag faktiskt grät eller inte.