WRNU:s filmklubb 2023 v22

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v22 2023 – #541 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
  3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
Hur jag blev en superhjälte
2020, org. titel: Comment je suis devenu super-héros

En av de vardagliga personerna med superkrafter blir bortförd. Ligger på bordet och töms på blod. Bredvid honom dör det tidigare offret. Runtomkring i stan börjar en brottsvåg med folk som fått superkrafter. En fransk film (alltså, mycket färg) med ett litet annorlunda tema, som om man kombinerat Power med rollspelet Mutant City Blues. För att vara rätt långsamt berättande så får de med väldigt mycket handling i filmen. Såpass mycket att jag känner att jag sett en miniserie trots ynka 1,5 timmars speltid. Schysst skådespeleri, den CGI som finns är lågmäld men välgjord, bra titelsång. Skönt tema. Finns inget som jag direkt ogillar så filmen är skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5
 
Last edited:

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
City of Ember
2018

Tänkte att den här är en barnfilm, men berättarrösten börjar med "Dagen då alla dog" så jag blev rättad med en gång. Det är dock en ungdomsfilm med en ung Saoirse Ronan i huvudrollen. Världen har gått under och en förlorad profetia (databank) uppstår mirakulöst i händerna på en tonåring. Hon har precis blivit lottad att jobba som en budbärare i resten av sitt liv i den underjordiska staden - staden som är på väg att gå under och utplåna det sista arvet av mänskligheten. Filmen har uppenbar CGI men eftersom byggnaderna bitvis känns som rekvisita ur en teaterpjäs så har jag lättare att svälja det. Jag gillar känslan, även om ... Ja, det uppenbara problemet ligger i omarbetningen av boken. En recension på imdb sade att de helt förlorat all symbolik från boken. Det är det här jag kan uppskatta med Denis "Dune" Villeneuve, där även om han inte troget följer källmaterialet så fångar han andemeningen. Den här filmen har (av förstagångsregissören) mest raddat upp en massa saker som händer och betar av dem scen efter scen. Det gör att hela filmen saknar själ. Det sagt, vill man ha post apoc i en underjordisk steampunkstad med lite teatermagikänsla så funkar den här äventyrsfilmen om du vill softa. Annars rekommenderar jag hellre den smått surrealistiska franska City of Lost Children med liknande miljö.

Det planerades en uppföljare, då det finns flera böcker, men den här filmen tankade rätt hårt så de planerna ströks.

BETYG: 3/5
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
City of Ember
2018
Det här är en sådan film jag tycker jättemycket om när jag inte tittar på den. Medans jag blir besviken varje gång jag faktist ser den.
Det är så mycket jag gillar med filmen, framförallt hur saker ser ut, och hur tekniken och samhället fungerar.
Sedan måste jag påminna mig själv om hur livlös många av scenerna är.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag är tillbaka och har därför sett Dumbo (1941) vilken är Walt Disneys fjärde animerade långfilm (efter Snövit, Pinocchio och Fantasia). Det var väldigt länge sedan jag såg den här filmen och mitt främsta minne handlar om Pink elephants samt att filmen inte underhöll mig särskilt väl när jag såg den sist.

Filmen hade stora förhoppningar på sig dock. Efter de ekonomiska förlustaffärer som både Pinocchio och Fantasia var så bestämde man sig raskt för att göra något mycket mindre ambitiöst. Billigare animeringsteknik, enklare stil och man satsade dessutom på att göra filmen väldigt kort. Med en speltid på 64 minuter så är det en av Disneys kortaste animerade långfilmer någonsin. Det var faktiskt inte ens tänkt att vara en långfilm från början - när man kom över rättigheterna till barnboken som filmen baserades på så var det initiellt med just en kortfilm i åtanke. Walt ångrade sig dock efter ett hur illa det gick för just Pinocchio och Fantasia och sa att han skulle föredra att göra en långfilm av det hela.

Ett par storyboard-artists fick i arbete att fixa fram ett manus och det slutade med att man skrev manuset som en 102 sidor lång bok, vilket är ovanligt tjockt för en dåtida Disney-film. Lite karaktärer byttes ut, och några lades till, men på det stora hela så förblev det initiella manuset nästan helt oförändrat.

Eftersom tanken som sagt var att hålla nere budgeten så anlitade man främst oerfarna, lite billigare animatörer för att arbeta på Dumbo och lät de mer erfarna anställda agera mer som ledare och vägvisar åt de yngre talangerna. Animatörer som arbetat på filmen har citerats "it was in the nature of the film to go very fast and get it out in a hurry." Det handlade om att få det gjort billigt och få det gjort snabbt - studion var i krisläge.


Modeller för Dumbo. Älskar 'evil, soulless dumbo' nere till höger!

Så hände det som inte fick hända. Mitt i filmens produktion går animatörerna i strejk. Det är egentligen en ganska så lång historia, men jag gör mitt bästa för att summera här. Sedan 30-talet började alla stora animeringsstudior skriva avtal med facken för sina anställda - alla förutom Disney. Disneys animatörer var egentligen de som hade bäst lön på marknaden, men det fanns andra problem. Det mycket populära systemet där 20 procent (!) av en films intäckter fördelades till alla som animerat filmen ströks. Man hade också högt i tak och få hierarkier mellan nykomling och åldring.

Efter megasuccén med snövit så ändrade man dock om konceptet i studion helt. Man lätt bygga ett nytt komplex av byggnader som man skulle arbeta från och införde strikt hierarki. Erfarna animatörer och ledare fick stora, fina kontor med bra AC, de fick exklusiv tillgång till gymkort, betalda restaurangbesök och en nybyggd bastu. Vardagen på kontoret blev också strikt kontrollerad på ett polisärt vis av mellanchefer och administratörer som såg till att anställda höll sig till sin egen avdelning på kontoret. Lönerna spreds också ut något galet - det fanns anställda animatörer som tjänade så lite som tolv dollar i veckan medan andra tjänade så mycket som 300 dollar, trots att de hade likvärdiga uppgifter.

Ett annat problem var att alla anställda var tvingade att gång på gång skriva på dokument där de lovade dyrt och heligt att de absolut bara jobbat 40 timmar i veckan, när man i praktiken uteslutande jobbade mer. Det fanns också frustration med att de flesta animatörer inte nämdes i någon form i credits-sektionen av filmerna som släpptes. SCG (Screen cartoonists guild) sökte tillsist upp Disney och sa till honom rakt på sak att han borde låta "unionize Disney studios", men han vägrade och tyckte att det hela verkade komma som en blixt från en klar himmel. Han såg det närmast som förräderi, samlade sina över tusen animatörer i en stor sal och höll ett tal till dom.

"In the 20 years I've spent in this business I've weathered many storms. It's been far from easy sailing. It required a great deal of work, struggle, determination, competence, faith, and above all unselfishness. Some people think we have a class distinction in the place. They wonder why some people get better seats in the theatre than others. They wonder why some men get spaces in the parking lot and others don't. I have always felt, and always will feel that the men that contribute most to the organization should, out of respect alone, enjoy some privileges. My first recommendation to the lot of you is this; put your own house in order, you can't accomplish a damn thing by sitting around and waiting to be told everything. If you're not progressing as you should, instead of grumbling and growling, do something about it."

Walt svarade också med att sparka sjutton stycken av de som han ansåg vara missgynnare och förrädare. Om han hoppades på att det skulle få allting att lägga sig så misstog han sig dock.



Walt blev så upprörd av beteendet att han faktiskt försökt fysiskt överfalla en av strejkledarna (200 animatörer gick ut i strejk) men han blev fysiskt stoppad av en av vakterna på Disney. Strejken lade sig tillsist när Walt blev övertygad om att helt enkelt låta arbetarna bilda ett nytt fack (det tidigare facket som man hade var "gult", dvs arbetade främst i företagets eget intresse). Det var dock för sent för många av animatörerna, som redan sökt jobb i andra studios. Nästan hälften av alla animatörer lämnade studion och Walt förlät dem aldrig. Han uttryckte sig bittert mot dessa "otacksamma" individer, och när kommunistjakten gick igång på 50-talet så anklagade han många av dem för att ha kommunistsympatier och fortsatte att mycket aktivt motarbeta facket.

Did it pay off? Ja, filmen kostade hälften så mycket som Snövit att göra och drog in tillräckligt mycket pengar för se till att studion fortsatte flyta och vara funktionell, trots det pågående världskriget. Framtida kontrakt skulle säkras av staten när Disney anlitades för att göra propaganda och informationsfilmer.

Så till själva filmen då...


Dumbo flyger! (spoiler)

Filmen följer den nyfödda (med det menar vi nyanlända, han kommer såklart med storken) elefanten Dumbo vars mor, Mrs. Dumbo, jobbar på en cirkus. Dumbos mor älskar honom väldigt mycket, men på grund av sina alldeles för stora öron så utsätts han (och modern) för hån och förnedring från andra djur och människor som besöker cirkusen. Nästan alla karaktärer, förutom Dumbo, hans mor och en liten hjälpsam mus, är nedsättande och taskiga mot Dumbo. Filmen är tidvis närapå emotionell tortyrporr för stackars Dumbo, som utesluts av de andra elefanterna efter att hans mor fängslats och sedan tvingas bli the running-gag i en clown-sketch.

Filmen lyckas mycket väl med att fånga Dumbos oskyldighet och få en att tycka om honom, trots att han inte pratar överhuvudtaget i hela filmen (eller kanske just tack vare det). Filmen har sin fair-share of weird (särskilt pink elephants sektionen) men i övrigt är den väldigt rakt-på-sak.

Söt Dumbo - Stackars Dumbo - Dumbo får upprättelse - Lyckligt slut.

Kläm in lite Disney-sånger, inte den bästa animeringen de gjort, urgullig design på Dumbo och några rasistiska segment så har du ännu en Disney-klassiker. Det här är den äldsta Disney-filmen med en låt (med sångtext) som jag faktiskt tycker om, Song of the roustabouts. Man får hålla lite för öronen bara när det impliceras att de alla är svarta, varken kan läsa eller skriva och kallas för hairy apes av sin arbetsledare... Rasismen i filmen är dock så "subtil" att den förmodligen flyger rätt över huvudet på sin intended audience och i den svenska översättningen fattar man inte överhuvudtaget

Dumbo får 2/5. Den är färgglad och tidvis ganska gullig.
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,275
Location
Göteborg
Just varit på en klassikervisning av 2001. Fullsatt i salongen.

Det som fascinerar mig mest var hur tydliga mina minnen av filmen var. Jag har trots allt bara sett den en gång på bio i början av 80-talet och någon gång eller två på tv efter det. Definitivt inte sett om den sedan 90-talet. Men 95% av den var fastbränd i mina hjärnceller, och jag kunde hela tiden tänka "ja just det, jag vet vad som händer nu." Detta kan jämföras med uppföljaren, som jag inte minns en enda sak från - utom en vag känsla av besvikelse.
 

Oldtimer

Slava Ukraini!
Joined
5 Feb 2002
Messages
4,459
Location
Göteborg, Lindome
Just varit på en klassikervisning av 2001. Fullsatt i salongen.

Det som fascinerar mig mest var hur tydliga mina minnen av filmen var. Jag har trots allt bara sett den en gång på bio i början av 80-talet och någon gång eller två på tv efter det. Definitivt inte sett om den sedan 90-talet. Men 95% av den var fastbränd i mina hjärnceller, och jag kunde hela tiden tänka "ja just det, jag vet vad som händer nu." Detta kan jämföras med uppföljaren, som jag inte minns en enda sak från - utom en vag känsla av besvikelse.
Jäklar. Missade jag en visning av 2001? Förbaskat.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,913
Jag har sett om Star Wars: A new hope från 1977. Har redan sett den fler gånger än vad jag kan räkna men nu var det ett tag sen sist.

Det känns inte särskilt nödvändigt att dra filmens handling, alla här har garanterat antingen sett filmen eller känner till handlingen ändå. Så istället går vi in på åsikter om den.

Jag måste säga att detta är den mest jämnbra av alla filmerna i serien! Den innehåller inga bottennapp över huvud taget, men når inte upp till de dramaturgiska höjdpunkter som komma skall i senare filmer.

Vad filmen däremot har är passion! Faktum är att den fullkomligt dryper av det! Star Wars är känt för att dra mycket referenser till andra filmer och genres och aldrig har det väl varit tydligare än här! Vi har referenser till Kurosawa, westernfilmer, krigsfilmer, fantasy och riddarromaner för att nämna några. Det borde bara bli en soppa av det hela, men det funkar!

Jag antar att jag inte behöver säga det, men karaktärerna är fantastiska! Mark Hamill är fantastisk som naiv men charmig bondpojke. Och detta är innan Han Solo började bete sig som ett äckel mot Leila eller Harrison Ford ledsnade på rollen och började spela den som i sömnen. Solo når verkligen sin peak här och är en av höjdpunkterna med filmen! Vill även lyfta Leia, en karaktär som verkligen vuxit för mig! Hon är den mest aktiva karaktären i filmen och den enda av huvudrollsinnehavarna som inte behöver övertalas in i rebellalliansen. Lite klyschigt förstås att hon måste räddas, men det faktum att det första hon gör när hon räddats är att rädda alla andra gör att man förlåter detta.

En intressant karaktär att nämna är Darth Vader. Jag hade faktiskt glömt att han inte är någon megaskurk i denna utan mer en underhuggare. Jag gillar faktiskt detta bättre än hur det blir senare, det gör hans karaktär mer tragisk. Han förråder alla jedis bara för att bli imperiets hund som alla hånar och kör med.

Vill även lyfta en särskild bit av filmen som verkligen fascinerade mig. Min favoritdel är när de är inne och smyger i dödsstjärnan. Dels för att jag gillar konceptet att hjältarna hamnar mitt i odjurets gap, men även för att det är en oväntad twist. Man bygger tidigare i filmen upp att de ska någonstans men så händer något helt oväntat. Men vad som fascinerade mig ännu mer, visst känns hela grejen när de är i dödsstjärnan som en rollspelsheist!!! Alla halvt improviserade beslut med förklädnader och grejer känns som något som rätt ofta hände min gamla spelgrupp. Och visst känns Han Solos konversation över radion (”Uh, we had a slight weapons malfunction, but uh... everything's perfectly all right now. We're fine. We're all fine here now, thank you. How are you?”) som ett misslyckat slag på Bluffa?

Visst innehåller filmen en del skönhetsfel. Det är exempelvis lite märkligt att Leila verkar så obrydd över att hennes hemplanet är förstörd. Men samtidigt är det till förmån för tema och tempo. Man måste se vilket farligt vapen dödsstjärnan är så Leias hemplanet måste sprängas och Leia skulle vara tristare om hon gick omkring och var ledsen så man struntar i det.

Jag gillar verkligen denna film! Den är inte lika bra som Empire strikes back och The last jedi, men den är mer jämnbra än båda dessa och hamnar på en stark tredjeplats bland de bästa filmerna i serien!
 

Oldtimer

Slava Ukraini!
Joined
5 Feb 2002
Messages
4,459
Location
Göteborg, Lindome
Lite klyschigt förstås att hon måste räddas, men det faktum att det första hon gör när hon räddats är att rädda alla andra gör att man förlåter detta.
Det här tycker jag är en av alla saker som filmen gör så sabla bra. Grabbarna klär ut sig, nästlar sig in till fängelsecellen... och har ingen plan för hur de skall ta sig ut igen (påminner om vissa spelare jag känner). Och Leias min när det går upp för alla hur dålig grabbarnas planering är - obetalbar.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,913
Det här tycker jag är en av alla saker som filmen gör så sabla bra. Grabbarna klär ut sig, nästlar sig in till fängelsecellen... och har ingen plan för hur de skall ta sig ut igen (påminner om vissa spelare jag känner). Och Leias min när det går upp för alla hur dålig grabbarnas planering är - obetalbar.
Precis, det är som när SL låter en SLP komma på lösningen för att spelgruppen kört fast 😁
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Bara en Disney-film i veckan räcker ju inte, det fattar ni väl? Jag har sett The Aristocats (1970). Jag har inte sett den här filmen sedan jag var mycket liten, och jag var inget jättefan av den minns jag som ung. Som uppväxt med kusiner i samma ålder som jag hade nära relation med så var dealen mellan de två föräldraparen att handla olika Disney-filmer, så ungarna kunde se dem tillsammans när vi sågs. The Aristocats var en av filmerna som den andra familjen ägde. Filmen bestod av en pojke och en flicka, och pojken tyckte att Aristocats var en tjejfilm*, så därför tyckte jag också att det var en tjejfilm* - och därför var den inte bra. Varför det var så resonerade aldrig jag kring, men det är lustigt hur snabbt och lätt det är för små barn att bilda sig skeva uppfattningar om saker baserat på föreställningar kring kön.

Nåja...

Själva fröet till filmen kom redan nio år tidigare, kring julen 1961 där Walt bad Harry Tytle och Tom McGowan att spåna fram lite förslag på animerade kortfilmer till Wonderful world of color - ett delvis animerat, delvis live-action TV-program. Ett av förslagen som togs fram där var baserat på en barnbok om en kattfamilj i New York. Tytle tyckte dock att en stor del av charmen med 101 Dalmations var att den utspelade sig i London och föreslog därför att man istället förlade storyn i Paris.

Det första utkastet följde två stycken anställda, en butler och ett hembiträde, som på komiska vis misslyckas med att döda en kattfamilj. Motiveringen till mordförsöken var katternas excentriska ägare, en rik madame, har gjort katterna till arvingarna av hennes rikedom.


Tidig design av hembiträdet och butlern.

De två skrev färdigt ett treatment (tänk typ manus-light) runt sommaren 1962 och skickade in sitt förslag, som dock blev noterat REJECTED av Disney studion. McGowan blev upprörd och övervägde att sälja storyn till ett annat bolag, men hade fått nys om att Walt Disney själv stannade på ett hotell i London. Han tryckte ned allting i ett brev, lämnade det vid reception och sa att det var åt Mr. Disney. Walt läste det på kvällen i sitt hotellrum, gillade vad han såg och bjöd in McGowan och Tytle att träffa honom och diskuterade filmen.

McGowan erbjöds att bli regissör för filmen (som nu istället skulle vara live-action) och Walt gav lite bullet points om att stryka somliga karaktärer, förändra lite grejer i storyn och så vidare, och presentera Walt med ett fullständigt manus när de var redo. McGowan och Tytle kivades lite, McGowan gillade inte alla förändringar som Walt hade krävt, och ju mer de jobbade med manuset, ju svårare misstänkte de att det skulle bli att göra en live-action film av det hela. Han skrev därför ett brev till Walt där han sa att det borde vara en animerad långfilm trots allt, och Walt gick med på det.

Rietherman (som just då höll på att regissera The jungle book) drogs in, och det gjorde även Ken Anderson, som man bad göra lite concept art för de olika karaktärerna.


Ken Andersons tidiga concept-art av en busig, piano-spelande katt.

Efter att ha visat Walt lite concept-art så beslöt Walt att katterna borde prata sinsemellan, men bara kunna jama när människor var i närheten, lite som man gjort med 101 Dalmations. Det var ett av de sista besluten Walt själv tog i animeringsvärlden, eller i någon värld för den delen, för han dog innan filmen han slutföras.

En hel del snabba, men ganska stora, förändringas genomfördes kort efter Walts död. Rietherman, som nu helt tagit över projektet (McGowan och Tytle var också helt bortspelade), strök en ganska stor plot där Duchess (kattmodern) försökte hitta de perfekta ägarna till hennes kattungar som kunde fostra deras unika talanger (sång, piano och måla). Man strök även ut hembiträdet, och lät Edgar vara den enda skurken. Filmen skulle bli mer av en linjär komedi och äventyrsfilm.

Filmen mottogs väl av både kritiker och den breda massan och den gjorde mycket väl ifrån sig med sin budget på runt 4 miljoner dollar. Den gick särskilt väl hem i de stora Europeiska länderna och kom in på topp-placeringar i Frankrike (givetvis), England och Tyskland. Moderna kritiker är inte lika kärleksfulla, och den sitter och guppar på 60%-spärren.


Den alltid fantastiska Eva Gabor gör rösten till Duchess.

Filmen följer Duchess och hennes tre kattungar, som ägs av den extremt franska madame Adelaide Bonfamille, en överdådigt rik föredetta operasångerska som på ålderns höst låter skriva sitt testamente till sina katter. Hennes butler, Edgar, hade förväntat sig att få hela summan själv och planerar att snarast göra sig av med katterna så att han kan ärva pengarna direkt. Att han skulle förvalta hemmet, katterna och därmed pengarna mid madames bortgång tycks aldrig slå honom, men så framställs han också som väldigt enkel i sinnet och småaktig.

Hans försök att göra sig av med katterna misslyckas, och de dumpas av misstag ute på franska landsbygden, där de träffar en orange, charmig landsstrykarkatt som hjälper Duchess och hennes familj att hitta hem igen. Det är romantik, äventyr och komedi och alltig i filmen är väldigt ofarligt och gulligt - filmen godkänns även för de minsta så att säga. Karaktärerna är trevliga att umgås med och de har en hel del sköna oneliners (Duchess dotter citeras "Ladies don't start fights but they can finish them!") - jag gillar särskilt mycket Thomas (landstrykarkatten) som till en början flörtar med Duchess, men när han inser att hon har barn med sig och är i nöd så vänder han omedelbums och är väldigt gullig och fin med kattungarna, men genuin omtanke för de små.

The aristocats får 3/5. Det här var ju ingen tjejfilm* alls. Det var ju bara en helt okey Disney-rulle med en mycket hälsosam relation mellan våra två romantic leads.

*Det finns tjejfilmer som är jättebra och som kan uppskattas av folk som inte är tjejer. "Chick-flicks" förtjänar mer respekt, även om termen är något utdöende.
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
Bara en Disney-film i veckan räcker ju inte, det fattar ni väl? Jag har sett The Aristocats (1970). Jag har inte sett den här filmen sedan jag var mycket liten, och jag var inget jättefan av den minns jag som ung. Som uppväxt med kusiner i samma ålder som jag hade nära relation med så var dealen mellan de två föräldraparen att handla olika Disney-filmer, så ungarna kunde se dem tillsammans när vi sågs. The Aristocats var en av filmerna som den andra familjen ägde. Filmen bestod av en pojke och en flicka, och pojken tyckte att Aristocats var en tjejfilm*, så därför tyckte jag också att det var en tjejfilm* - och därför var den inte bra. Varför det var så resonerade aldrig jag kring, men det är lustigt hur snabbt och lätt det är för små barn att bilda sig skeva uppfattningar om saker baserat på föreställningar kring kön.

Nåja...

Själva fröet till filmen kom redan nio år tidigare, kring julen 1961 där Walt bad Harry Tytle och Tom McGowan att spåna fram lite förslag på animerade kortfilmer till Wonderful world of color - ett delvis animerat, delvis live-action TV-program. Ett av förslagen som togs fram där var baserat på en barnbok om en kattfamilj i New York. Tytle tyckte dock att en stor del av charmen med 101 Dalmations var att den utspelade sig i London och föreslog därför att man istället förlade storyn i Paris.

Det första utkastet följde två stycken anställda, en butler och ett hembiträde, som på komiska vis misslyckas med att döda en kattfamilj. Motiveringen till mordförsöken var katternas excentriska ägare, en rik madame, har gjort katterna till arvingarna av hennes rikedom.


Tidig design av hembiträdet och butlern.

De två skrev färdigt ett treatment (tänk typ manus-light) runt sommaren 1962 och skickade in sitt förslag, som dock blev noterat REJECTED av Disney studion. McGowan blev upprörd och övervägde att sälja storyn till ett annat bolag, men hade fått nys om att Walt Disney själv stannade på ett hotell i London. Han tryckte ned allting i ett brev, lämnade det vid reception och sa att det var åt Mr. Disney. Walt läste det på kvällen i sitt hotellrum, gillade vad han såg och bjöd in McGowan och Tytle att träffa honom och diskuterade filmen.

McGowan erbjöds att bli regissör för filmen (som nu istället skulle vara live-action) och Walt gav lite bullet points om att stryka somliga karaktärer, förändra lite grejer i storyn och så vidare, och presentera Walt med ett fullständigt manus när de var redo. McGowan och Tytle kivades lite, McGowan gillade inte alla förändringar som Walt hade krävt, och ju mer de jobbade med manuset, ju svårare misstänkte de att det skulle bli att göra en live-action film av det hela. Han skrev därför ett brev till Walt där han sa att det borde vara en animerad långfilm trots allt, och Walt gick med på det.

Rietherman (som just då höll på att regissera The jungle book) drogs in, och det gjorde även Ken Anderson, som man bad göra lite concept art för de olika karaktärerna.


Ken Andersons tidiga concept-art av en busig, piano-spelande katt.

Efter att ha visat Walt lite concept-art så beslöt Walt att katterna borde prata sinsemellan, men bara kunna jama när människor var i närheten, lite som man gjort med 101 Dalmations. Det var ett av de sista besluten Walt själv tog i animeringsvärlden, eller i någon värld för den delen, för han dog innan filmen han slutföras.

En hel del snabba, men ganska stora, förändringas genomfördes kort efter Walts död. Rietherman, som nu helt tagit över projektet (McGowan och Tytle var också helt bortspelade), strök en ganska stor plot där Duchess (kattmodern) försökte hitta de perfekta ägarna till hennes kattungar som kunde fostra deras unika talanger (sång, piano och måla). Man strök även ut hembiträdet, och lät Edgar vara den enda skurken. Filmen skulle bli mer av en linjär komedi och äventyrsfilm.

Filmen mottogs väl av både kritiker och den breda massan och den gjorde mycket väl ifrån sig med sin budget på runt 4 miljoner dollar. Den gick särskilt väl hem i de stora Europeiska länderna och kom in på topp-placeringar i Frankrike (givetvis), England och Tyskland. Moderna kritiker är inte lika kärleksfulla, och den sitter och guppar på 60%-spärren.


Den alltid fantastiska Eva Gabor gör rösten till Duchess.

Filmen följer Duchess och hennes tre kattungar, som ägs av den extremt franska madame Adelaide Bonfamille, en överdådigt rik föredetta operasångerska som på ålderns höst låter skriva sitt testamente till sina katter. Hennes butler, Edgar, hade förväntat sig att få hela summan själv och planerar att snarast göra sig av med katterna så att han kan ärva pengarna direkt. Att han skulle förvalta hemmet, katterna och därmed pengarna mid madames bortgång tycks aldrig slå honom, men så framställs han också som väldigt enkel i sinnet och småaktig.

Hans försök att göra sig av med katterna misslyckas, och de dumpas av misstag ute på franska landsbygden, där de träffar en orange, charmig landsstrykarkatt som hjälper Duchess och hennes familj att hitta hem igen. Det är romantik, äventyr och komedi och alltig i filmen är väldigt ofarligt och gulligt - filmen godkänns även för de minsta så att säga. Karaktärerna är trevliga att umgås med och de har en hel del sköna oneliners (Duchess dotter citeras "Ladies don't start fights but they can finish them!") - jag gillar särskilt mycket Thomas (landstrykarkatten) som till en början flörtar med Duchess, men när han inser att hon har barn med sig och är i nöd så vänder han omedelbums och är väldigt gullig och fin med kattungarna, men genuin omtanke för de små.

The aristocats får 3/5. Det här var ju ingen tjejfilm* alls. Det var ju bara en helt okey Disney-rulle med en mycket hälsosam relation mellan våra två romantic leads.

*Det finns tjejfilmer som är jättebra och som kan uppskattas av folk som inte är tjejer. "Chick-flicks" förtjänar mer respekt, även om termen är något utdöende.
Jag har en omvänd relation till filmen, jag tyckte den var bra som barn, men som vuxen tycker jag den är rätt tråkig.
Känns verkligen som en av de "säkraste" Disney filmerna och avsaknaden av risker för att den känns så otroligt slätstruken.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,913
Jag tycker skurken är rätt märklig i Aristocats. Han är rätt sympatisk i början och verkar trivas med att passa upp på katterna. Sen från ingenstans blir han elak. Jag vill minnas att jag läst att det någon gång var tänkt att han skulle ha typ en djävul på axeln eller en ond spegelbild som övertalade honom att göra elaka saker trots att han egentligen inte ville. Det hade funkat bra. Eller att katterna höll på att reta honom till vansinne i början men att han bet ihop för snart skulle pengarna vara hans. Eller nåt liknande.
 

Anchorman

Swashbuckler
Joined
28 Apr 2012
Messages
1,850
Såg precis The menu på Disney +
Extremt obehaglig film. Hade en olustig känsla i kroppen hela tiden.

Får nog ge en 5av5 på denna. Rekommenderas starkt
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag tycker skurken är rätt märklig i Aristocats. Han är rätt sympatisk i början och verkar trivas med att passa upp på katterna. Sen från ingenstans blir han elak. Jag vill minnas att jag läst att det någon gång var tänkt att han skulle ha typ en djävul på axeln eller en ond spegelbild som övertalade honom att göra elaka saker trots att han egentligen inte ville. Det hade funkat bra. Eller att katterna höll på att reta honom till vansinne i början men att han bet ihop för snart skulle pengarna vara hans. Eller nåt liknande.
Jag kände mig något sympatisk precis i början, då han måste hjälpa madames vän/advokat att komma på besök, och denna person alldeles uppenbarligen är extremt dryg att ha att göra med. Men ja, Edgar är rätt mysig faktiskt, tills han plötsligt inte är det längre.

Med det sagt får man ju se på skärmen vad som händer: han får höra att alla pengarna ska gå till katterna, och intalar sig själv att katter har nio liv och därför kommer leva mycket längre än honom.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag har en omvänd relation till filmen, jag tyckte den var bra som barn, men som vuxen tycker jag den är rätt tråkig.
Känns verkligen som en av de "säkraste" Disney filmerna och avsaknaden av risker för att den känns så otroligt slätstruken.
Å ena sidan ja.... Å andra sidan är huvudkaraktären en ensamstående trebarnsmamma som gifter sig skarpt nedåt i den sociala stegen.

Praktiskt taget skandalöst!
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,913
Efter att ha sett den första Star Warsfilmen blev jag sugen på mer och turen kom till Empire strikes back. En intressant sak är att filmen anses vara den allra bästa i serien, men George Lucas tycker att det är den sämsta. Först trodde jag att han vara trollade, men nu efter en omtitt kan kan kanske förstå varför han känner så (även om jag inte håller med). Där den första filmen var en kavalkad i referenser till andra filmer och genres är referenserna i denna film väldigt få. Striden mot imperiet i början av filmen känns lite som första världskriget-film med skyttegravarna och så, och träningen med Yoda andas en aning asiatisk materal art-film med den vise mästaren. Men annars är det väldigt sparsmakat med referenser. Var detta månne något som retade Lucas? Nåja, referenser eller ej så är denna film otroligt bra! Jag stämmer helt in i kören och säger att det är den bästa i serien!

Dock är den inte utan brister. Jag tänker att jag tar de dåliga sakerna med filmen först så får vi det överstökat och kan fokusera på det balla sen!

För det första så handlar filmen inte om någonting. Det finns ingen tematik, saker sker liksom bara för att. Detta är dock inget ovanligt för Star Wars, ingen av filmerna utom Last Jedi (och möjligtvis Return of the Jedi) har någon tematik så det är i alla fall inget som sticker ut gentemot de andra filmerna.

Den andra dåliga saken är Han Solos beteende mot Leia. Även i första filmen hade de en del tjafs med varandra, men där var det kvickt och roligt! Som när Han Solo föga trovärdigt påstår att han hade allt under kontroll till Leia räddade dem, riktigt skoj! Här är tjafset av det slag att Han Solo beter sig som ett creep mot Leia, vilket bara känns iffy. Och jag vet att filmen har flera år på nacken, det var andra tider o.s.v. men hans creepyness är dessutom varken kvick eller rolig. Ta bara när han säger att Leia vill ha en avskedskyss eller när han påstår att hon inte står ut med att en läckerbit som han drar. Tycker någon verkligen att det är smart, kvickt och roligt? Jag tycker det påminner om något en tonåring skulle säga till en tjej i klassen han gillar men inte fattar hur han ska prata med, så skämmigt är det. Harrison Ford och Carrie Fisher har kemi nog för att få det att funka men det är verkligen inte tack vare den usla dialogen!

Nåja det var de dåliga sakerna, nu kan vi lägga fokus på allt som är bra! Och det är faktiskt så mycket som är bra att jag inte riktigt vet vart jag ska börja! Miljöerna kanske är lika bra som nåt annat att börja med. Jag älskar verkligen hur kreativa de varit när de spånat fram de olika platserna! Det hade ju varit lätt att helt enkelt återvända till Tattoiine men istället ger dom oss raka motsatsen, en isplanet! Både Dagobah och molnstaden är också fantasieggande! Och dessutom har de tack vare den briljanta jakten mellan Millennium Falcon och imperiet till en riktig plats, inte bara en transportsträcka som i de andra filmerna. Att återkomma till Tatooine är något som händer alldeles för ofta i kommande filmer och serier, de borde verkligen lära av denna film!

Tempot i filmen är verkligen klanderfritt! Vi kastas mellan främst två handlingar, Lukes träning och Han & Co’s flykt undan imperiet. Lukes träning är lugnare, men inte mindre intressant för det. Men bäst är ändå flykten från imperiet som tar upp en rätt stor del av filmen. Här kommer verkligen Han Solo till sin rätt, det är riktigt underhållande hur han måste improvisera en massa flyktmöjligheter i sin numera rätt skrotiga rymdfarkost. Allra bäst är när han tvingas reparera fartyget mitt under jakten, verkligen en av filmseriens största höjdpunkter!

Scenerna i molnstaden ska inte heller underskattas! Nu vet vi ju alla hur det går för Han och gänget där, men jag kan tänka mig att det måste varit riktigt spännande att se första gången, allt är fint och alla är trevliga och ändå finns en gnagande känsla av att något är fruktansvärt fel. Jag älskar sånt! Och payoffen med Vader vid middagsbordet är mästerlig! Kan tänka mig att den scenen fick hela biopubliken att dra efter andan!

Detta är nog för övrigt ett bra tillfälle att prata lite om Vader. Han har verkligen uppgraderats i denna film! Som jag skrev i min förra recension tycker jag att det är mer intressant och tragiskt att se honom som hunsad underhuggare och det står jag för. Men jag tror inte det hade funkat att inte göra honom till näst högsta hönset i denna film, den kräver att han är maktfullkomlig och fruktad. Egentligen är det lite märkligt att officerarna har så mycket mer respekt gör honom nu, men vi får anta att han spelat det politiska spelet skickligt mellan filmerna. Att låta honom hunsas av en ny officerare hade inte funkat. Här kommer vi in på något jag glömde ta upp i förra filmen, nämligen att Vader där framstod som rätt korkad. Han verkade bara vara muskler och ingen hjärna, kvävde folk till höger och vänster. När rebeller nästlar sig in i dödsstjärnan hyperfixerar han på att ge Obi Wan på moppo och alla sluga planer verkar vara signerade Moff Tarkin. Det är först i denna film som Vader som den vi känner till uppenbarar sig, någon som är lika slug och beräknande som stark. Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om avslöjandet om vem Vader är som inte redan sagts. Vad jag kan säga är att det är intressant att det är en plot twist som egentligen borde ha svårt att fungera. Det har inte hintats om den tidigare så det borde kännas som att den kommer ur tomma luften men vi är så investerade i karaktärerna att det blir fantastiskt!

Luke är också en karaktär som växt sen sist! I den första filmen är han rätt mycket en klysha medan han här börjar bli mer komplex. Det hade funnits en risk att han kunde bli jobbigt gnällig då han ägnar en stor del av filmen att bara säga emot, men Mark Hamill har så mycket charm och karisma att det funkar fint!

Han och Leia är naturligtvis också bra! Som tidigare sagt har jag stora problem med Hans beteende mot Leia och generellt var jag nog mer förtjust i båda i första filmen, men jag gillar dem här också!

Sen introduceras vi också för en del nya karaktärer. Lando är ett bra tillskott! Det känns verkligen som att han och Solo har en historia, jag älskar deras kemi! Och han är såpass charmig att man lätt kan förlåta honom när han vänder sig mot imperiet.

Sen har vi en av hela franchisens mest unika och karismatiska karaktärer, nämligen lilla Yoda! Han är en oändligt mer intressant mentor än Obi Wan, som sanningen att säga var lite småtråkig. Jag har pratat med personer som inte kan något om Star Wars och inte ens vet vem Darth Vader är, men jag har nog inte träffat någon som inte känner till Yoda, det säger något om hur unik han är!

Ett nytillskott som många älskar är prisjägaren Boba Fett. Personligen har jag aldrig fattat storheten med honom. Visst han har en cool rustning, men det är typ allt. Men att han gör entré här (eller, jag vet att hans egentliga entré är den där fåniga julfilmen) har ju glatt många som har honom som favorit så jag ska verkligen inte klaga.

Allt som allt är detta en fantastisk film och lätt den bästa filmen i serien! Den är nästan lika bra nu som när jag såg den som ung och det är nästan kusligt hur kompetent gjord den är!
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Det bli till att se den gamla episka krigsklassikern A Bridge too far (1977). Filmen har en extremt stjärnspäckad lista av skådisar (Michael Caine, Sean Connery, Gene Hackman, Anthony Hopkins, Liv Ullman, Robert Redford, etc. etc, ni fattar) och handlar om Operation Market Garden, en allierad militäroperation i slutet av andra världskriget. Den följer en stor mängd olika karaktärer som alla är på olika platser som är strategiskt viktiga under den militära operation och ger dem väldigt färgstärka personligheter så att man ska komma ihåg att vara engagerad i deras story. Liksom filmen Tora! Tora! Tora! så följer den närapå nitiskt historiska detaljer, till stor del hjälp av att man använde sig av tunga namn från operationen som rådgivare under filminspelning.

Man hade också tillgång till en massa tanks, fordon, piloter och platser. Mycket av filmen spelades in just i området där striderna utspelade sig.

Om saker och ting inte görs helt historiskt korrekta (där är några grejer) så är det medvetna beslut för att det skulle få filmen att fungera bättre, snarare än att man höftade och gjorde lite som man ville.


En av mina favoritkaraktärer, den evigt cigarr-bitande Colonel Robert Stout, som är en hittepå-person baserad på en annan person.

Actionen är ofta spännande, karaktärerna har sköna personligheter och filmen försöker inte släta över vilken katastrofalt misslyckande det här var för de allierade, snabbt framrafsat i ett försök att vinna prestige och personlig ära. Planen är minst sagt ambitiös och nay-sayers trycks undan och tystas ned.

Problemen som filmen har är att den är lite för stor. Om vi jämför med Zulu, som utspelar sig på en och samma plats och följer ett fåtal karaktärer mycket nära, så hoppar den här filmen från ett otal platser, följer en stor mängd karaktärer och är ganska så otydlig med hur tid passerar (hela operationen tar runt tio dagar, men jag trodde att typ två dagar baserat tills en karaktär plötsligt förklarade att de varit där i nio dagar nu). Där är också en del karaktärer som har ganska så häftiga personliga stories, men som på det stora hela inte har något med resten att filmen att göra överhuvudtaget. Det är inte nödvändigtvis ett problem för alla filmer, men A bridge too far är nästan tre timmar lång och är ganska så repetetiv i sin storystruktur, särskilt efter operationen inleds.

Man är också jätteglad och stolt att man fått tag i ett tiotal paradrop-flygplan och scenen där dessa lämnar startbarnan är över tre minuter långt. Ingen dialog, bara stora flygplan som låter brrrruuum när de startar och flyger.

A bridge too far får 3/5. Den är stor och väldigt snygg, men jag önskar också att den var mer fokuserad.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Jag har just sett 65. Jag är glad att jag inte lade pengar på att se den på bio.

Adam Driver spelar Mills, en rymdpilot som kraschlandar på en okänd planet. Först verkar det som att bara han överlevt – alla kryo-nedfrysta passagerare är döda – men snart visar det sig att en liten tjej också gjort det. Hon talar dock inte samma språk som honom, så det är en såndär jobbig och ganska trist film där en hel del av kommunikationen är förvirrad och hindrad av språkförbistring.

I alla fall, det finns dinosaurier på planeten, och den sista räddingskapseln som kan ta dem upp i rymden igen är 15 km bort så nu får de vandra.

Jag tror att det här hade kunnat vara en intressant film. Den har Adam Driver, som gör så gott han kan, och den har dinosaurier som är väldigt snygga och den har ett grundkoncept jag ändå tycker funkar – men som hade funkat så otroligt mycket bättre om de låtit det vara en pseudohemlis istället för att bara straight-up tala om att de är på jorden i 1) allt promo-material och 2) typ en kvart in i filmen. Jag menar, det ÄR lite coolt att de kommer från en annan människocivilisation och att de råkar komma till just jorden. Men det är en sån grej jag hellre räknat ut själv utifrån att monstren på planeten var dinosaurier och att det kommer en stor asteroid. Jag tror också att jag engagerat mig mycket mer i huvudpersonernas relation om de kunnat prata med varandra.

Jag blev också mest trött när Mills tidigt ljuger för Koa om att hennes föräldrar lever. Det är en så jäkla krystad och onödig och uppenbar grej för att "öka spänningen" i filmen. Det är tänkt att jag som publik ska känna att det finns en konflikt där, och "oj oj oj, vad ska hända när det avslöjas". Men de gör jag inte, jag blir bara trött.

BETYG: 2+
 
Top