Bara en Disney-film i veckan räcker ju inte, det fattar ni väl? Jag har sett
The Aristocats (1970). Jag har inte sett den här filmen sedan jag var mycket liten, och jag var inget jättefan av den minns jag som ung. Som uppväxt med kusiner i samma ålder som jag hade nära relation med så var dealen mellan de två föräldraparen att handla olika Disney-filmer, så ungarna kunde se dem tillsammans när vi sågs. The Aristocats var en av filmerna som den andra familjen ägde. Filmen bestod av en pojke och en flicka, och pojken tyckte att Aristocats var en tjejfilm*, så därför tyckte jag också att det var en tjejfilm* - och därför var den inte bra. Varför det var så resonerade aldrig jag kring, men det är lustigt hur snabbt och lätt det är för små barn att bilda sig skeva uppfattningar om saker baserat på föreställningar kring kön.
Nåja...
Själva fröet till filmen kom redan nio år tidigare, kring julen 1961 där Walt bad Harry Tytle och Tom McGowan att spåna fram lite förslag på animerade kortfilmer till
Wonderful world of color - ett delvis animerat, delvis live-action TV-program. Ett av förslagen som togs fram där var baserat på en barnbok om en kattfamilj i New York. Tytle tyckte dock att en stor del av charmen med 101 Dalmations var att den utspelade sig i London och föreslog därför att man istället förlade storyn i Paris.
Det första utkastet följde två stycken anställda, en butler och ett hembiträde, som på komiska vis misslyckas med att döda en kattfamilj. Motiveringen till mordförsöken var katternas excentriska ägare, en rik madame, har gjort katterna till arvingarna av hennes rikedom.
Tidig design av hembiträdet och butlern.
De två skrev färdigt ett treatment (tänk typ manus-light) runt sommaren 1962 och skickade in sitt förslag, som dock blev noterat
REJECTED av Disney studion. McGowan blev upprörd och övervägde att sälja storyn till ett annat bolag, men hade fått nys om att Walt Disney själv stannade på ett hotell i London. Han tryckte ned allting i ett brev, lämnade det vid reception och sa att det var åt Mr. Disney. Walt läste det på kvällen i sitt hotellrum, gillade vad han såg och bjöd in McGowan och Tytle att träffa honom och diskuterade filmen.
McGowan erbjöds att bli regissör för filmen (som nu istället skulle vara live-action) och Walt gav lite bullet points om att stryka somliga karaktärer, förändra lite grejer i storyn och så vidare, och presentera Walt med ett fullständigt manus när de var redo. McGowan och Tytle kivades lite, McGowan gillade inte alla förändringar som Walt hade krävt, och ju mer de jobbade med manuset, ju svårare misstänkte de att det skulle bli att göra en live-action film av det hela. Han skrev därför ett brev till Walt där han sa att det borde vara en animerad långfilm trots allt, och Walt gick med på det.
Rietherman (som just då höll på att regissera The jungle book) drogs in, och det gjorde även Ken Anderson, som man bad göra lite concept art för de olika karaktärerna.
Ken Andersons tidiga concept-art av en busig, piano-spelande katt.
Efter att ha visat Walt lite concept-art så beslöt Walt att katterna borde prata sinsemellan, men bara kunna jama när människor var i närheten, lite som man gjort med 101 Dalmations. Det var ett av de sista besluten Walt själv tog i animeringsvärlden, eller i någon värld för den delen, för han dog innan filmen han slutföras.
En hel del snabba, men ganska stora, förändringas genomfördes kort efter Walts död. Rietherman, som nu helt tagit över projektet (McGowan och Tytle var också helt bortspelade), strök en ganska stor plot där Duchess (kattmodern) försökte hitta de perfekta ägarna till hennes kattungar som kunde fostra deras unika talanger (sång, piano och måla). Man strök även ut hembiträdet, och lät Edgar vara den enda skurken. Filmen skulle bli mer av en linjär komedi och äventyrsfilm.
Filmen mottogs väl av både kritiker och den breda massan och den gjorde mycket väl ifrån sig med sin budget på runt 4 miljoner dollar. Den gick särskilt väl hem i de stora Europeiska länderna och kom in på topp-placeringar i Frankrike (givetvis), England och Tyskland. Moderna kritiker är inte lika kärleksfulla, och den sitter och guppar på 60%-spärren.
Den alltid fantastiska Eva Gabor gör rösten till Duchess.
Filmen följer Duchess och hennes tre kattungar, som ägs av den extremt franska madame Adelaide Bonfamille, en överdådigt rik föredetta operasångerska som på ålderns höst låter skriva sitt testamente till sina katter. Hennes butler, Edgar, hade förväntat sig att få hela summan själv och planerar att snarast göra sig av med katterna så att han kan ärva pengarna direkt. Att han skulle förvalta hemmet, katterna och därmed pengarna mid madames bortgång tycks aldrig slå honom, men så framställs han också som väldigt enkel i sinnet och småaktig.
Hans försök att göra sig av med katterna misslyckas, och de dumpas av misstag ute på franska landsbygden, där de träffar en orange, charmig landsstrykarkatt som hjälper Duchess och hennes familj att hitta hem igen. Det är romantik, äventyr och komedi och alltig i filmen är väldigt ofarligt och gulligt - filmen godkänns även för de minsta så att säga. Karaktärerna är trevliga att umgås med och de har en hel del sköna oneliners (Duchess dotter citeras "Ladies don't start fights but they can finish them!") - jag gillar särskilt mycket Thomas (landstrykarkatten) som till en början flörtar med Duchess, men när han inser att hon har barn med sig och är i nöd så vänder han omedelbums och är väldigt gullig och fin med kattungarna, men genuin omtanke för de små.
The aristocats får
3/5. Det här var ju ingen tjejfilm* alls. Det var ju bara en helt okey Disney-rulle med en mycket hälsosam relation mellan våra två romantic leads.
*Det finns tjejfilmer som är jättebra och som kan uppskattas av folk som inte är tjejer. "Chick-flicks" förtjänar mer respekt, även om termen är något utdöende.
