Jag är ofta inte så intresserad av att hålla uppe tempot i strider. Jag brukar ju tjata om att man ska göra litterära strider och inte cinematiska sådana. Men jag tycker absolut att tempo i scenerna är intressant att jobba med. Ibland vill jag ha lugna scener där tiden släpar sig fram, ibland rappa, stressiga scener, ofta är det gött att variera tempot en del.
För det övergripande tempot är klippning och scensättning de främsta verktygen. För en snabb scen: Sätt scenen direkt där det händer saker. Ibland sätter jag scener helt utan beskrivning eller introduktion. I senaste Hantverksklubben började jag en scen med "Plötsligt möts deras blickar", utan att förklara vilka jag pratar om, var de är någonstans, varför det spelar roll att deras blickar möts. Den informationen kom såsmåningom, insprängt i beskrivningen, men scenen var liksom igång direkt. Ibland börjar jag scenen med dialog. "Vad fan håller du på med?" är ett utmärkt sätt att börja en scen. Vill man kan man ju morningstara ännu mer, och sätta scenen där rollpersonen står med en blodig kniv i handen, böjd över ett lik, och börja spela där. Sedan klipper man snabbt, ibland utan att man riktigt får reda på hur scenen slutar. Det ger snabbt tempo i den övergripande historien. Vi har haft två sessioner på temat "aggressiv klippning" i Hantverksklubben. Där finns det mer diskussion:
Länk 1,
länk 2.
För långsammare tempo är det ju bara att göra det motsatta. Spendera tid på beskrivningar och på introduktionen i scenen, vägra att klippa scenen trots att det intressanta redan har skett, eller för den delen sätt scener utan så mycket intressant, där rollpersoner bara sitter och pratar med varandra.
I de faktiska scenerna, om man vill jobba med tempo, är det såklart liknande grejer man kan göra. Hur mycket tid man lägger på beskrivningarna, hur snabbt man pratar. Bara att prata snabbare ger en hetsighet i scenerna. Även att inte vänta på att andra pratat klart, utan avbryta dem mitt i och kasta in saker. En grej jag tycker är spännande att leka med är att flera personer pratar samtidigt. Det kan verkligen ge känslan av en kaotisk situation där det inte går att ha koll på allt som händer. Man kan också kapa ned meningarna så att de inte längre är kompletta, utan mest är korta intryck. "Svetten rinner i ögonen. Blod, smärta. En öppning! Fan, det var en fint. Balansen, röken i lungorna. Helvete, helvete. Jag kommer att dö här." och så vidare.
För att sänka tempot i scener är tvärtom tystnad otroligt effektivt. Långa pauser. Också att bryta upp dialoger med beskrivningar. Mitt i en dialog, börja beskriva en monarkfjäril som slår sig ned på en förgätmigej som försynt tittar fram i gräset. Beskriv folk ansiktsuttryck och inre tankar. Jag är också förtjust i tvekningar och oavslutade meningar. "Asså … nej, jag vet inte. Jag bara … äh, glöm det, det var inget."