terje
xenomorf mystiker
Tack! Verkar som att mitt minne stämde ganska bra.Från boken Finna dolda ting:
Tack! Verkar som att mitt minne stämde ganska bra.Från boken Finna dolda ting:
Den grejen fattar jag i en religiös kontext, där ”leka ockultism” bokstavligen ökar satans makt på jorden, men att tankarna om och om igen får så brett fäste även bland sekulära.Ja, det finns ju en slags genomgående tanke i mycket av moralpaniken över ungdomskultur. Att det inte går att leka med ämnen som våld, droger, ockultism med mera. Som i stycket här:
View attachment 14675
Det skrivs inte uttryckligen, men det ljuder en klar underton av att det är fel på en om man är intresserad av att utforska mörkare teman eller dystopiska miljöer. Iallafall om man är ungdom.
Alltså, moralpaniken var definitivt missriktad, men jag vet inte om jag tycker att den är så underlig. Idag tar vi för givet att brutala våldsdåd är en vanlig del av underhållning, men jag tänker att för den generation som var vuxna på 80- och 90-talet och därmed födda någon gång på typ 40-talet så var det inte lika vanligt. Och att leva sig in i detta som en form av underhållning, att ”simulera” det, det var också nytt på en tid innan dataspelens stora spridning. Lägg till detta saker som att rollspel används inom psykiatri så tycker jag inte att det är så konstigt att föräldrar med dålig insyn i vad som pågick blev oroliga.Den grejen fattar jag i en religiös kontext, där ”leka ockultism” bokstavligen ökar satans makt på jorden, men att tankarna om och om igen får så brett fäste även bland sekulära.
Å andra sidan har folksagor och muntligt traderade legender också historiskt sett haft tämligen bloddrypande inslag, liksom populärkulturen (rysliga dödsfall och våldsdåd saknas knappast i skillingtrycken). Jag skulle snarare säga att denna generation är tämligen unik i det att den fostrades under den svenska högmodernismen, en tid vars anda var att tränga ut allt dunkelt, osunt, irrationellt och förskräckande. Rollspelandet kan därmed snarare sägas vara en återgång till äldre muntlig tradition.Alltså, moralpaniken var definitivt missriktad, men jag vet inte om jag tycker att den är så underlig. Idag tar vi för givet att brutala våldsdåd är en vanlig del av underhållning, men jag tänker att för den generation som var vuxna på 80- och 90-talet och därmed födda någon gång på typ 40-talet så var det inte lika vanligt. Och att leva sig in i detta som en form av underhållning, att ”simulera” det, det var också nytt på en tid innan dataspelens stora spridning. Lägg till detta saker som att rollspel används inom psykiatri så tycker jag inte att det är så konstigt att föräldrar med dålig insyn i vad som pågick blev oroliga.
Jo precis. Jag vill bland annat minnas att den tecknade serien Darkwing Duck blev bortplockad från Disneydags på SVT för att den ansågs för våldsam. Mina föräldrar var också rätt bekymrade över att jag gillade Turtles, då en av dem hade nunchuckus som vapen. Sådana var extra farliga, det sade man minsann på nyheterna förklarade pappa.När det gäller våld som underhållning vill jag minnas att serier också var rätt hårt ansatta på håll, även om t.e.x Agent X9 gjorde hejdundrande business.
Mina föräldrar var också rätt bekymrade över att jag gillade Turtles, då en av dem hade nunchuckus som vapen. Sådana var extra farliga, det sade man minsann på nyheterna förklarade pappa.
Jag undviker helst den personens videos, men jag antar att han säger att de inte var så farliga som föräldrarna trodde?
"Där finns den onda delen av rollspel" - fasen det låter ju som han inte menar att rollspel är rakt igenom dåligt (ont?), bara en sån sak?Från boken Finna dolda ting:
View attachment 14678
Håller helt med! Skulle själv bli illa berörd om någon gjorde så mot mig när jag satt på en uteservering. Förstår Sverker till 100%.Sen tycker jag inte det är ok att involvera folk som inte är med på lajvet/spelet. Speciellt inte med replikor. Det känns inte ok nånstans..
Det är helt klart inspirerat av Killer, men var en egen grej med lite annorlunda regler och som kördes månadsvis över hela Sverige. Jag har förstått det som att Killer var ofta lokalt och tillfälligt, t ex på konvent?Skulle tro att detta är Killer, men under ett annat namn. Beskrivningen låter i alla fall som samma spel.
Han har ungefär 65% fel om allt han säger vad gäller historia, och har bannats från alla HEMAföreningar i sitt hemland Australien pga total dåre.Han bara gnäller på dem, på ett extremt kul sätt. Jag har ingen aning om vem han är, men det är frustande roligt.
"Why would you ever pick nunchucks when you had... you had.. YOU HAD STICK! STICK VERY GOOD!"
Man kan ju dock fråga om det är en skillnad i synen på fiktion eller bara en skillnad i tabuer. Äldre tider hade ju inslag av mer genuint menat krigsförhärligande och även rättsväsendet präglades av en mer straffande än vårdande syn. I epidemiernas tider och spädbarnsdödlighetens var även döden närvarande på ett annat sätt.Å andra sidan har folksagor och muntligt traderade legender också historiskt sett haft tämligen bloddrypande inslag, liksom populärkulturen (rysliga dödsfall och våldsdåd saknas knappast i skillingtrycken). Jag skulle snarare säga att denna generation är tämligen unik i det att den fostrades under den svenska högmodernismen, en tid vars anda var att tränga ut allt dunkelt, osunt, irrationellt och förskräckande. Rollspelandet kan därmed snarare sägas vara en återgång till äldre muntlig tradition.
Just grejen med att grönsaksdisken agerade vapenbutik var, har jag för mig, en vidareutveckling för att göra Killer mindre problematiskt. Dödsmatcherna var väl en global grej, och Killer hade haft lite problem i USA när polisen trott att spel-encounters varit skarpt läge. Jag läste nåt charmigt reportage om nån amerikansk gumma som älskade när hon fått "döda" en motspelare med en purjolök i nån supermarket.Det är helt klart inspirerat av Killer, men var en egen grej med lite annorlunda regler och som kördes månadsvis över hela Sverige.
Ja, lite så. Jag kan tänka mig att om ett spel blev poppis bland ungdomar idag där man "leker våldtäkt", skapar alias med olika sorters sexuella preferenser, planerar fiktiva sexuella övergrepp och agerar ut eller beskriver akten i detalj så hade många föräldrar blivit oroliga och tyckt illa om det. "Mamma, det är inte som att vi går runt och våldtar i verkligheten. Det är bara ett spel! Chilla!"Man kan ju dock fråga om det är en skillnad i synen på fiktion eller bara en skillnad i tabuer. Äldre tider hade ju inslag av mer genuint menat krigsförhärligande och även rättsväsendet präglades av en mer straffande än vårdande syn. I epidemiernas tider och spädbarnsdödlighetens var även döden närvarande på ett annat sätt.
Skiftet både i krigssynen och samhället som skedde under 1900-talets första hälft är nog av stor vikt för vilka normer som är acceptabla inom underhållningen.
Jämför läget i USA, där militärvördnad har och är i högsta grad påtaglig, och där moralpaniken i större utsträckning tycks ha rört sig om satanism och sex än våld och antisocialt beteende. Men där liksom i Sverige ser/såg man inte på fiktion som något ofarligt, utan som en allvarlig samhällsfråga att man lekte med tabubelagda åmnen.
Jag tror att han inte använder dem på rätt sätt:Jag undviker helst den personens videos, men jag antar att han säger att de inte var så farliga som föräldrarna trodde?
Jag får tre tankar av det här.Från boken Finna dolda ting:
View attachment 14678