TVserieklubben 2023 Q4

[Nero]

Kan nämna att det här är samtid.

Ah! Hade förstått det som medeltid, likafullt låter det bra!

 

[Girighet]

Jag har sett klart säsong 1 av Welcome To Wrexham
Det är en dokumentär som följer skådespelarna Ryan Renolds och Rob McElhenney och deras köp av en walesisk fotbollsklubb långt ner i seriesystemet.
Jag måste säga att jag verkligen gillade serien och den var inte alls så som jag förväntade mig. Som parentes måste jag säga att jag gillar fotboll, men på en i mina ögon ganska lagom nivå. Jag kollar på någon match på tv då och då men inte helt insnöad på det.
Skulle jag göra en grov uppskattning av fördelningen av tv tid så får skådespelarna 25% av tiden, fotboll 25% och ortsborna 50%. Det är det som jag verkligen gillar med serien, det är hur öppna "alla" i staden är med sina liv. Man får följa dem i deras liv och hur det knyter an till klubben. De pratar skilsmässor, relationer och familjeliv. Jag trodde fokuset på fotboll skulle vara betydligt större men det handlar snarare om hur fotbollen påverkar livet i staden.
Något avsnitt är kanske lite flamsigt där skådespelarna hamnar lite mycket i fokus och ska vara "roliga" men i det stora hela är det bra.
Jag började direkt kolla på S2.

 

[Jocke]

Jag har sett Scott Pilgrim Takes Off. Åtta halvtimmes avsnitt tecknade i samma stil som serietidningen och med hela ensemblen från filmen som röstskådespelare.
Jag trodde att det helt enkelt skulle vara en version mer trogen serien än vad filmen var, men ack så fel jag hade!
Det börjar med en i princip scen för scen adoption av Scott Pilgrims Precious Little Life men sen händer något i slutet av avnitt ett och det blir en helt ny berättelse.

Men något ligger inte rätt till- Hur kan Young Niel ha skrivit ett helt filmmanus i sömnen, Varför har Gideon gett bort hela sitt imperium och ligan av onda Ex, vem är roboten som spionerar på alla, när blev Knives så bra på att spela bas och vart är egentligen Scott Pilgrim?

Jag tyckte om den här miniserien, men jag kan tänka mig att den är lite meningslös om man inte minns filmen eller serien.
4 av 5

 

[Khan]

Jag har sett om Cobra Kai säsong 1.

Snart kommer sista säsongen, så dags att börja om och friska upp minnet. För det här är helt klart värt att se om. Första säsongen av den här serien är ungefär femtioelva gånger bättre än den har någon rätt att vara.

Allt handlar om skurken i första Karate Kid, och hur det är att få en femtioårskris när man peakade i gymnasiet. Efter ett liv i kaos och odiagnostiserad depression får plötsligt Johnny Lawrence en nytändning när han hjälper nästa generation i form av Miguel Diaz. Steg för steg får han fler studenter, fördjupar relationen med Miguel och börjar se någon sorts poäng med tillvaron igen. Målet är förstås att vinna den där turneringen i sista avsnittet.

Parallellt med det får vi följa Karate Kid själv, som numera är framgångsrik bilhandlare, lokalkändis och miljonär. Han är på topp, men ser hur Cobra Kai kommer tillbaka och blir nervös. Han börjar träna den strulige Robby Keene i Mr. Miyagis karate, utan att veta om att Robby egentligen är Johnnys son.

Serien är en riktigt bra genomgång av trasiga människor, långsiktigt trauma, och framför allt toxisk maskulinitet. Varför lockar det? Finns det bra sidor av det? Både kritik och undersökande av fenomenet, på ett överraskande nyanserat sätt. Allt kryddat med överraskande välkoreograferade karatefajter.

Rekommenderas till alla.

 

[krank]

Inte en tv-serie utan bara ett specialavsnitt av en tv-serie, men det skiter jag i.

OK, så nu nån dag sent har jag sett första 60th anniversary-specialen av Doctor Who: The Star Beast.

Och… wow! Wow, wow, wow. Russel T. Davies, vad jag saknat dig. Det här var verkligen helt fantastiskt bra.

Själva mainplotten var ganska förutsägbar men lite kul, men specialens stora behållning var självklart Catherine Tate aka Donna Noble. Min all-time favorit bland alla doktorns kompanjoner! Jag har saknat henne väldigt, väldigt mycket och hon är verkligen så, så bra här. Davies vet hur man skriver henne, och Tate minns hur man är henne.

Jag menar, OK, kul att se Tennant också såklart. Jag menar, Eccleston är fortfarande "min doktor", men Tennant är OK. Och såklart måste det vara han, när Donna-tråden äntligen tas upp igen. Men Donna är verkligen stjärnan.

Överlag ett väldigt välfungerande "avsnitt"; bra pacing, håller ihop snyggt, kändes inte krystat eller påklistrat nånstans.

Nu vill jag ha mer! Och det får jag! På lördag!

 

[Jocke]

Inte en tv-serie utan bara ett specialavsnitt av en tv-serie, men det skiter jag i.
View attachment 15349
OK, så nu nån dag sent har jag sett första 60th anniversary-specialen av Doctor Who: The Star Beast.

Och… wow! Wow, wow, wow. Russel T. Davies, vad jag saknat dig. Det här var verkligen helt fantastiskt bra.

Själva mainplotten var ganska förutsägbar men lite kul, men specialens stora behållning var självklart Catherine Tate aka Donna Noble. Min all-time favorit bland alla doktorns kompanjoner! Jag har saknat henne väldigt, väldigt mycket och hon är verkligen så, så bra här. Davies vet hur man skriver henne, och Tate minns hur man är henne.

Jag menar, OK, kul att se Tennant också såklart. Jag menar, Eccleston är fortfarande "min doktor", men Tennant är OK. Och såklart måste det vara han, när Donna-tråden äntligen tas upp igen. Men Donna är verkligen stjärnan.

Överlag ett väldigt välfungerande "avsnitt"; bra pacing, håller ihop snyggt, kändes inte krystat eller påklistrat nånstans.

Nu vill jag ha mer! Och det får jag! På lördag!

Jag tyckte också det var väldigt bra. Meepen var kul, den högre budgeten syns och Donna Noble - hur har vi klarat oss utan mer av henne under så lång tid?

 

[krank]

Jag tyckte också det var väldigt bra. Meepen var kul, den högre budgeten syns och Donna Noble - hur har vi klarat oss utan mer av henne under så lång tid?

JAG VET INTE

Jag är nu rätt sugen på att se om S04 igen, bara för att få mer…

 

[God45]

Jag har sett Ju-On: Origins som finns på Netflix och är en serie som är tematiskt kopplad till Ju-On/The Grudge filmerna. 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt av absolut gräslighet. Vi har mobbning, vi har folk som blir inlåsta, våldtagna och tvingade att föda barn, vi har folk som sprättar upp magarna på sina gravida fruar, vi har mördade mammor och misshandlade barn. Och det är de trevliga bitarna!

För serien utspelar sig mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet och handlar om hur den serie av fruktansvärda brott, naturkatastrofer och terrordåd som hände då i Japan inspirerade vågen av intresse i det paranormala som ju original Ju-On var en del av. Så Origins syftar inte på att det är en prequel utan på att vi går närmre verkligheten.

Så ni vet hur de antyder en massa gräsligt i Ju-On filmernas subtext. Det är text här. Också ett dåligt spökhus och läskiga spöken. Och mäklare ondare än Satan.

Oh! Och en kompetent skildrad socialsekreterare! Det händer inte ofta!

5 av 5

 

[JohanL]

Jag såg färdigt American Gods s02. Det fortsätter på ungefär samma sätt som förut (som jag rapporterat om s01 i en tidigare tråd), vilket är utmärkt. Möjligen lider det litet av den amerikanska tv-sjukan att man med tiden fokuserar mer på personerna och mindre på plotten, men det går att leva med. Precis som förut är bipersonerna den största behållningen, som Peter Stormare (typecastad som sunkig europé som vanligt) som Cernobog och framför allt Crispin Glover superb som Mr. World.

4/5.

 

[krank]

Tydligen skrev jag inget förra helgen så…

Jag såg Doctor Who: Wild Blue Yonder förra helgen. Helt fantastiskt avsnitt – väldigt klassisk bottle episode med allt (typ) ihopknutet i slutet. Jag gillar verkligen twisten på "evil clones", jag gillade effekterna (en del av dem fick mig att associera till Cyriak) och jag gillade, well… Allt, egentligen. Skitbra pacing, jag gillar att Donna fick vara lite smartare än doktorn (och alltså komma på ett sätt att räkna ut att den hon pratade med var den falske doktorn, jag gillar de throwbacks som var, etc.

Och givetvis gillade jag också att se Wilf igen! Även om det var ett väldigt kort återseende så var det välbehövligt.

Och alldeles nyss såg jag Doctor Who: The Giggle. Och här understryks verkligen att Davies definitivt deklarerar IM BACK BABY. Alla de här tre specialerna är ju som arketypiska Who-avsnitt – en alien-invasion med episkt meta-nonsens, ett rymdavsnitt med lagom mängd spänning, och ett weird-as-fuck-avsnitt med en till synes helknäpp och töntig skurk. Hela spännvidden. Det jag möjligen saknar är ett genuint i-historien-avsnitt. Det har ju funnits element av det – i WBY träffade de Newton som hastigast, här titar de in i 1924 väldigt snabbt. Men det är liksom inte som när de spenderade ett helt avsnitt i Pompeii.

Nå.

• Jag gillar nya doktorn! Nu var jag i och för sig redan lite liksom primad att gilla honom eftersom de konservativa rasisterna och bigotta rövhålen på internet hatar honom, men det jag såg av honom här tyckte jag om.
• Neil Patrick Harris verkar ha haft jättekul på jobbet. Kul karaktär och rejäla möjligheter att både köra musikaldansnummer och tugga sceneri.
• Jag gillade verkligen slutet. Jag gillar att de öppnar upp för att ge oss mer Donna Noble och för all del också mer av Tennant-Doktorn även om Donna helt klart är den viktigare av de två i mina ögon. Även om det väl för all del kan betraktas som lite fegt och äta-kakan-och-ha-den-kvar. Whatever, det gjorde mig glad, det är en jäkla TV-serie.
• Samtidskritiken är subtil som en slägga, men subtila sociala kommentarer har aldrig varit Davies' grej riktigt. Eller Doctor Who. Alla som påstår att "nya Who har blivit woke/politisk" har som bekant antingen bara sett gamla Who när de var små, eller är exceptionellt dumma, för Who har alltid varit osubtilt politisk. Det jag inte är helt förstjust i är väl att det känns så mycket som boomer-kritik. Väldigt mycket "åååååh dumma skärmar" och ganska lite om algoritmiska bubblor och radikalisering. Rätt ytlig kritik av det samhällsproblem avsnittet försöker handla om, helt enkelt.
• Jag antar att när de skulle designa UNITs högkvarter så körde de ett antal skisser och sen tänkte de "äh vafan, allt vi kommer på ser ändå typ ut som Avengers Tower – vi kör fullt blås och bara byter logga".

Jag ser nu fram emot att se mer av Ncutis Doktor och även av Donna, förhoppningsvis.

 

[Oldtimer]

Jag svullade TV-serien 'Obliterated' på Netflix under veckan. Och fastande verkligen för den. Premissen känns först som en grej det går tretton (eller fjorton) på dussinet av, men sedan viker den av och tar ut svängarna på ett helt hysteriskt sätt. Och jag är svag för hysteriska svängar och lite sjuk humor.

Åtta avsnitt kändes helt lagom och jag hade inte tråkigt. Jag hade rätt kul, faktiskt.

Betyg: 4/5.

 

[Feuflux]

Jag har sett halva säsong 1 av The Alienist på Netflix. Med 7.7 i betyg där hade jag helt klart väntat mig mer, men tänker kolla vidare ändå (finns en säsong två med). Vet inte hur det är med er men jag är väldigt beroende av att bry mig om karaktärerna i en serie för att uppskatta den (och det gör jag inte här, särskilt inte The Alienist himself som mest verkar jobbig att vara runt). Så oavsett om tidsperioden (1896 säger jag utan att kontroll-googla) skildras bra, skådespelarna spelar sina roller bra och det finns någon slags plott som rullar på så skulle nästa avsnitt handla om hur blixten slog ner och dödade alla huvudpersoner och jag skulle inte fälla en endaste tår utan bara kolla vidare när nya personerna fortsatte att utreda fallet (okej, Sara Howard skulle jag kanske sakna lite). Och det känns ju lite synd, men det är ju möjligt att det är mig och inte serien det är fel på (det skulle ju inte vara första gången).

Kanske ska skriva att handlingen är att psykologen (som alienist betyder) ihop med vänner och (delar från) poliskåren utreder en seriemördare som ger sig på pojkhoror.

 

[Rickard]

Severance
Apple+

Fick en Mac via jobbet med med det också tre månader gratis på Apple TV. En anledning till varför jag körde igång serieklubben-rekommendationer var för att få en lista på serier så att när jag testade en ny streaming-tjänst så hade jag direkt en lista på serier. Fast den här fick jag rekommenderad och trots att den har ett lågt tempo så är jag glad för att jag fortsatte titta. Serien får mig att tänka - den ställer filosofiska frågor om "jag:et" i en retrofuturistisk 90-talsmiljö. Jag kan inte prata om vad serien handlar om för då förstör jag början, men den har klara The Cube-vibbar och rätt stora likheter med den rätt okända filmen Cypher - en film som levt kvar länge i mina tankar. Jag trodde i början att den som spelade huvudrollen var samma person. @Lukas sade också att ett kort i Anatman hade den här seriens huvudkoncept.

Tror det här är en av de bättre lågmälda serier jag sett på länge. Glad för rekommendationen. Det är också nu det är dags att se serien, för den slutar rätt dåligt i en cliffhanger, men nästa säsong kommer i första kvartalet 2024, efter två års uppehåll. Jag kommer nog att förlänga abbonnemanget på Apple+ bara för att få se den här serien.

 

[Khan]

Jag har sett om Cobra Kai säsong 1.

Snart kommer sista säsongen, så dags att börja om och friska upp minnet. För det här är helt klart värt att se om. Första säsongen av den här serien är ungefär femtioelva gånger bättre än den har någon rätt att vara.

Allt handlar om skurken i första Karate Kid, och hur det är att få en femtioårskris när man peakade i gymnasiet. Efter ett liv i kaos och odiagnostiserad depression får plötsligt Johnny Lawrence en nytändning när han hjälper nästa generation i form av Miguel Diaz. Steg för steg får han fler studenter, fördjupar relationen med Miguel och börjar se någon sorts poäng med tillvaron igen. Målet är förstås att vinna den där turneringen i sista avsnittet.

Parallellt med det får vi följa Karate Kid själv, som numera är framgångsrik bilhandlare, lokalkändis och miljonär. Han är på topp, men ser hur Cobra Kai kommer tillbaka och blir nervös. Han börjar träna den strulige Robby Keene i Mr. Miyagis karate, utan att veta om att Robby egentligen är Johnnys son.

Serien är en riktigt bra genomgång av trasiga människor, långsiktigt trauma, och framför allt toxisk maskulinitet. Varför lockar det? Finns det bra sidor av det? Både kritik och undersökande av fenomenet, på ett överraskande nyanserat sätt. Allt kryddat med överraskande välkoreograferade karatefajter.

Rekommenderas till alla.

Nu har jag sett om Cobra Kai säsong 2.

Andra säsongen är närapå lika bra som säsong 1. Den här gången är det sommarlov mellan förra säsongen (som utspelade sig över typ ett skolår) och nästa. Så alla har möjlighet att träna, träna, träna.

Här dyker skurken från ettan och trean upp igen. Självaste sensei Kreese, Cobra Kais grundare, nästlar sig in i nya Cobra Kai och tränar ungarna sida vid sida med Johnny Lawrence. Johnny försöker ta tag i det där med att ge människor en andra chans. Han själv behövde ju en. Men med Kreese på plats blir Cobra Kai mer brutalt och mer översittare och mobbare igen. Det märks kvickt i både attityder och i hur de slåss.

Samtidigt startar Karate Kid själv en egen dojo där han tränar Robby, sin egen dotter Sam och steg för steg även andra. Att balansera den grejen med sitt ordinarie jobb som bilhandlare går sådär, tyvärr.

Grunden är solid. Det är en bra och logisk fortsättning på första säsongen, med fullkomligt rimlig utveckling för alla karaktärer. Den stora stjärnan är fortfarande Johnny, särskilt i det avsnitt när han har återträff med sina gamla karatepolare som gått vidare åt alla möjliga håll i livet. Men även i allmänhet. Hans karaktär funkar perfekt i seriens standardsätt att skapa drama - tvinga fram ett val mellan två dåliga alternativ. Vad du än gör skär det sig någonstans. Sårskilt i relationen till hans son Robby syns det så väl.

Det enda som enskilt drar ner betyget är den nya comic reliefen. Stingray är inte rolig. Och när hans jobb är att vara comic relief är det ett stort problem. Jag förstår att de tyckte de behövde lägga in en ny comic relief nu när tramsande lärare inte är ett alternativ när ungarna inte är i skolan, men oj vad många bättre alternativ det måste ha funnits än det här. Tack och lov är han inte med tillräckligt mycket för att skapa katastrof.

I vilket fall är det här närapå lika sevärt som säsong ett. Cliffhangern i slutet på säsongen är bland det mest gripande jag sett.

Rekommenderas.

 

[Rickard]

Blue Eye Samurai
Netflix

Någonting Netflix verkligen lyckats med är de animerade serier de lyft fram med bland annat Castlevania, Drakprinsen och framförallt Arcane. Det är mitten av 1600-talet och Japan har stängt av gränserna och alla halvblod med blåa ögon är betraktade som demoner. En av dessa är huvudkaraktären, driven av hämnd till sin far som gjorde henne till vem hon är. Det här är definitivt inte en serie att titta på tillsammans med sina barn; det är en vuxenserie. Det är naket. Det är blodigt. Det är rått. Det är känslor. Nu är jag inget fan av anime, men detta är definitivt en av de bästa animerade serier jag sett. Det märks att serieskaparna har tänkt igenom varje episod, där upplägget påminner mycket om Breaking Bad i hur de gör annorlunda vinklingar. De drar dessutom 100% nytta av att det är animerat och 3D med annorlunda perspektiv och tagningar.

Om du inte känner för att se serien, se åtminstone avsnitt fem för det avsnittet är ett mästerverk! Vad som är 45 minuter känns som en fullskalig tvåtimmarsfilm. Dessutom tillräckligt fristående att se på egen hand utan att egentligen spoila tidigare avsnitt.

 

[Rickard]

...de lyft fram med bland annat Castlevania, Drakprinsen och framförallt Arcane.

Naturligtvis också Cyberpunk: Edgerunner. Jag såg för övrigt serien på indonesiska. Kändes att det passade bäst.

Andra håller med om avsnitt fem. Kommentarer från Youtube från kanaler som snackar om showen:

Episode 5 should win Episode of the Year Award. I couldn’t describe what I saw. Absolute masterpiece.​

​

---​

​

Episode 5 - The Ronin & the Bride left me speechless. An absolute stunning piece of art​

​

---​

​

Episode 5 is a masterpiece in parallel storytelling. I was floored.​

​

---​

​

This was already a 100% excellent show and then... episode 5...​

Serien är snygg, dessutom, bitvis med en någorlunda egen stil. "I wanted this to look like a moving painting."

 

[Khan]

Nu har jag sett om Cobra Kai säsong 2.

Andra säsongen är närapå lika bra som säsong 1. Den här gången är det sommarlov mellan förra säsongen (som utspelade sig över typ ett skolår) och nästa. Så alla har möjlighet att träna, träna, träna.

Här dyker skurken från ettan och trean upp igen. Självaste sensei Kreese, Cobra Kais grundare, nästlar sig in i nya Cobra Kai och tränar ungarna sida vid sida med Johnny Lawrence. Johnny försöker ta tag i det där med att ge människor en andra chans. Han själv behövde ju en. Men med Kreese på plats blir Cobra Kai mer brutalt och mer översittare och mobbare igen. Det märks kvickt i både attityder och i hur de slåss.

Samtidigt startar Karate Kid själv en egen dojo där han tränar Robby, sin egen dotter Sam och steg för steg även andra. Att balansera den grejen med sitt ordinarie jobb som bilhandlare går sådär, tyvärr.

Grunden är solid. Det är en bra och logisk fortsättning på första säsongen, med fullkomligt rimlig utveckling för alla karaktärer. Den stora stjärnan är fortfarande Johnny, särskilt i det avsnitt när han har återträff med sina gamla karatepolare som gått vidare åt alla möjliga håll i livet. Men även i allmänhet. Hans karaktär funkar perfekt i seriens standardsätt att skapa drama - tvinga fram ett val mellan två dåliga alternativ. Vad du än gör skär det sig någonstans. Sårskilt i relationen till hans son Robby syns det så väl.

Det enda som enskilt drar ner betyget är den nya comic reliefen. Stingray är inte rolig. Och när hans jobb är att vara comic relief är det ett stort problem. Jag förstår att de tyckte de behövde lägga in en ny comic relief nu när tramsande lärare inte är ett alternativ när ungarna inte är i skolan, men oj vad många bättre alternativ det måste ha funnits än det här. Tack och lov är han inte med tillräckligt mycket för att skapa katastrof.

I vilket fall är det här närapå lika sevärt som säsong ett. Cliffhangern i slutet på säsongen är bland det mest gripande jag sett.

Rekommenderas.

Nu har jag set Cobra Kai säsong 3.

AKA säsongen där det tappas en hel del bollar.

I grunden är det mycket som är rätt. Allt som hör de vuxna till funkar för det allra mesta. Daniels resa till Japan och kopplingarna till Karate Kid 2 flyger bra. Sen tappar det lite när det börjar dyka upp karate-magi. Men karaktärerna? De flyger helt och hållet.

Vad gäller Johnny är det mesta bra där med, men har större problem. Johnny börjar längst ner på botten den här gången, och kämpar för att klättra upp. Han väljer mellan att vara fadersfigur för Miguel och att vara riktig pappa åt Robby, och väljer förstås fel. Han jobbar hårt med Miguels rehab och tyvärr väljer serien att för det mesta göra humor av det. Men scenen när han och Miguel går på konsert bara för att ha kul funkar perfekt.

Men tyvärr är det här seriens konstruktion i sig haltar ordentligt. Det är välskrivna karaktärer i en dramakomedi, som i de två första säsongerna blandas upp närapå klockrent med kampsportsfilm. Här känns nästan varenda slagsmål som en onödighet. Kreese är en bra skurk när han får göra saker, inte när han får haspla ur sig generiskt onda skurkmonologer. Särskilt vad gäller ungdomarna, där 75% av vad de har att göra i säsongen känns outvecklat eller i värsta fall som ren filler.

För just ungdomarna står och stampar på ett genuint trist sätt. Den som drabbas värst av allt är Tory, som var en klar stjärna förra säsongen. Här får hon nästan inget att göra förutom att skrika tramsiga oneliners och slåss. Nu när våldet eskalerar till inbrott, stöld, allmänfarlig ödeläggelse och allmänt övervåld är det liksom inte kul längre. Fan, en av skurkarna bryter armen på en av Miyagi-do-eleverna. Det är en helt annan nivå än det varit tidigare. Även om det blir katalysen för honom att inse hans misstag i livet är det betydligt hemskare än resten av serien bjudit på och det bryter tonen totalt. Plötsligt är det brottsliga grejer som händer, inte bråk och rivalitet mellan ungar på det sätt vi alla sett.

Helheten börjar raseras genom att de olika delarna inte längre synkar så vansinnigt bra som tidigare. Till och med seriens tidigare trumfkort, de svåra valen utan något bra alternativ, börjar kännas formulaiskt och förutsägbart. Det är tur att karaktärerna är så karismatiska, att humorn oftast funkar och att de delar som funkar verkligen lyfter serien totalt. För helheten är klart sämre än totalen den här gången.

TLDR
Ett klart nerköp från tidigare säsonger. Ändå värt att se, men jag förstår om man hoppar av efter den här.