Ah! Hade förstått det som medeltid, likafullt låter det bra!Kan nämna att det här är samtid.
Ah! Hade förstått det som medeltid, likafullt låter det bra!Kan nämna att det här är samtid.
Jag tyckte också det var väldigt bra. Meepen var kul, den högre budgeten syns och Donna Noble - hur har vi klarat oss utan mer av henne under så lång tid?Inte en tv-serie utan bara ett specialavsnitt av en tv-serie, men det skiter jag i.
View attachment 15349
OK, så nu nån dag sent har jag sett första 60th anniversary-specialen av Doctor Who: The Star Beast.
Och… wow! Wow, wow, wow. Russel T. Davies, vad jag saknat dig. Det här var verkligen helt fantastiskt bra.
Själva mainplotten var ganska förutsägbar men lite kul, men specialens stora behållning var självklart Catherine Tate aka Donna Noble. Min all-time favorit bland alla doktorns kompanjoner! Jag har saknat henne väldigt, väldigt mycket och hon är verkligen så, så bra här. Davies vet hur man skriver henne, och Tate minns hur man är henne.
Jag menar, OK, kul att se Tennant också såklart. Jag menar, Eccleston är fortfarande "min doktor", men Tennant är OK. Och såklart måste det vara han, när Donna-tråden äntligen tas upp igen. Men Donna är verkligen stjärnan.
Överlag ett väldigt välfungerande "avsnitt"; bra pacing, håller ihop snyggt, kändes inte krystat eller påklistrat nånstans.
Nu vill jag ha mer! Och det får jag! På lördag!
JAG VET INTEJag tyckte också det var väldigt bra. Meepen var kul, den högre budgeten syns och Donna Noble - hur har vi klarat oss utan mer av henne under så lång tid?
Nu har jag sett om Cobra Kai säsong 2.Jag har sett om Cobra Kai säsong 1.
Snart kommer sista säsongen, så dags att börja om och friska upp minnet. För det här är helt klart värt att se om. Första säsongen av den här serien är ungefär femtioelva gånger bättre än den har någon rätt att vara.
Allt handlar om skurken i första Karate Kid, och hur det är att få en femtioårskris när man peakade i gymnasiet. Efter ett liv i kaos och odiagnostiserad depression får plötsligt Johnny Lawrence en nytändning när han hjälper nästa generation i form av Miguel Diaz. Steg för steg får han fler studenter, fördjupar relationen med Miguel och börjar se någon sorts poäng med tillvaron igen. Målet är förstås att vinna den där turneringen i sista avsnittet.
Parallellt med det får vi följa Karate Kid själv, som numera är framgångsrik bilhandlare, lokalkändis och miljonär. Han är på topp, men ser hur Cobra Kai kommer tillbaka och blir nervös. Han börjar träna den strulige Robby Keene i Mr. Miyagis karate, utan att veta om att Robby egentligen är Johnnys son.
Serien är en riktigt bra genomgång av trasiga människor, långsiktigt trauma, och framför allt toxisk maskulinitet. Varför lockar det? Finns det bra sidor av det? Både kritik och undersökande av fenomenet, på ett överraskande nyanserat sätt. Allt kryddat med överraskande välkoreograferade karatefajter.
Rekommenderas till alla.
Naturligtvis också Cyberpunk: Edgerunner. Jag såg för övrigt serien på indonesiska. Kändes att det passade bäst....de lyft fram med bland annat Castlevania, Drakprinsen och framförallt Arcane.
Nu har jag set Cobra Kai säsong 3.Nu har jag sett om Cobra Kai säsong 2.
Andra säsongen är närapå lika bra som säsong 1. Den här gången är det sommarlov mellan förra säsongen (som utspelade sig över typ ett skolår) och nästa. Så alla har möjlighet att träna, träna, träna.
Här dyker skurken från ettan och trean upp igen. Självaste sensei Kreese, Cobra Kais grundare, nästlar sig in i nya Cobra Kai och tränar ungarna sida vid sida med Johnny Lawrence. Johnny försöker ta tag i det där med att ge människor en andra chans. Han själv behövde ju en. Men med Kreese på plats blir Cobra Kai mer brutalt och mer översittare och mobbare igen. Det märks kvickt i både attityder och i hur de slåss.
Samtidigt startar Karate Kid själv en egen dojo där han tränar Robby, sin egen dotter Sam och steg för steg även andra. Att balansera den grejen med sitt ordinarie jobb som bilhandlare går sådär, tyvärr.
Grunden är solid. Det är en bra och logisk fortsättning på första säsongen, med fullkomligt rimlig utveckling för alla karaktärer. Den stora stjärnan är fortfarande Johnny, särskilt i det avsnitt när han har återträff med sina gamla karatepolare som gått vidare åt alla möjliga håll i livet. Men även i allmänhet. Hans karaktär funkar perfekt i seriens standardsätt att skapa drama - tvinga fram ett val mellan två dåliga alternativ. Vad du än gör skär det sig någonstans. Sårskilt i relationen till hans son Robby syns det så väl.
Det enda som enskilt drar ner betyget är den nya comic reliefen. Stingray är inte rolig. Och när hans jobb är att vara comic relief är det ett stort problem. Jag förstår att de tyckte de behövde lägga in en ny comic relief nu när tramsande lärare inte är ett alternativ när ungarna inte är i skolan, men oj vad många bättre alternativ det måste ha funnits än det här. Tack och lov är han inte med tillräckligt mycket för att skapa katastrof.
I vilket fall är det här närapå lika sevärt som säsong ett. Cliffhangern i slutet på säsongen är bland det mest gripande jag sett.
Rekommenderas.