Dina spelledarsynder

[God45]

Jag gör allting vansinnigt mörkt och vältrar mig i misär. Jag gillar att rulla runt lidandet och mörkret, kasta det på spelarna och försöka få dem att äta lite av det. Oavsett genre och spel.

 

[Skarpskytten]

Jag gör allting vansinnigt mörkt och vältrar mig i misär. Jag gillar att rulla runt lidandet och mörkret …

Yrkesskada? Du borde tala med facket!

Som historiker lider jag lite av samma grej. Jag borde tvinga mig själv att köra DnD5-gladfantasy.

 

[Rangertheman]

Känner igen mig i många av synderna, kanske främst oförmågan att hålla korta äventyr korta. I synnerhet i hemmagruppen är ett one-shot-äventyr sällan kortare än tre spelpass à 4 timmar.

Långa, förskrivna kampanjer tenderar jag att tröttna på och jag börjar fundera på nästa kampanj halvvägs in i den pågående.

Jag är rätt fantasilös när det gäller SLP-manér och röster. De flesta är jag. Men jag har blivit bättre sedan vi började spela Fantasy World. Spelstilen inbjuder till mer experimenterande än tradrollspelsstilen jag kört sedan urminnes tider.

 

[Rangertheman]

Som spelare har jag tyvärr svårt att engagera mig, plus att alla rollpersoner är en version av mig. Jag skulle vilja spela i en riktigt öppen kampanj, med ett intressant och djupt världsbygge. Typ Symbaroum men inget förskrivet och med en SL som är skicklig på att väva stämning.

 

[EvilSpook]

Jag tror att den sak jag gillar minst med mitt spelledande är att jag har så svårt att göra SLP:er som inte är lugna och resonabla. Rationella och målinriktade, liksom.

I de här fallen brukar jag bara beskriva personens beteende.

-”Han är så upprörd att han inte verkar ta in det du säger”.

-”Ju mer du argumenterar desto argare verkar han bli”.

Jag tycker att de flesta spelare verkar uppskatta det mer än att man fullt ut ”skådespelar” såna situationer.


//EvilSpook

Edit: Fast jag insåg sen att det kanske inte var gestaltningen som var problemet utan snarare att skriva/hitta på såna personer överlag?

 

[God45]

Yrkesskada? Du borde tala med facket!

Som historiker lider jag lite av samma grej. Jag borde tvinga mig själv att köra DnD5-gladfantasy.

100% yrkesskada

 

[Lemur]

Jag övar på att hålla klaffen och inte stressa spelarna. Jag får liksom för mig att jag måste hålla igång tempot men resultatet blir bara att jag liksom börjar rälsa dem åt något håll. Om spelarna sitter och diskuterar vad de ska göra härnäst tappar jag tålamodet och påminner dem om någon ledtråd eller så. En riktigt dålig vana.

 

[Dimfrost]

Jag preppar för dåligt. Tillsammans med att jag därtill är rätt dålig på att improvisera leder det till att jag sällan får till några särskilt tillfredsställande avslutningar, om vi inte spelar något färdigskrivet.

 

[Man Mountainman]

Ett problem jag ogillar är att mina spelledarpersoner alltid tenderar att bli män. Fördelningen borde vara jämnare men mina kvinnor tenderar att bara poppa upp här och där, oftast som del av ett radarpar med en kvinna och man, eller som någon slags mellanchef. Så vaktkaptener är typ alltid kvinnor men borgmästare alltid män!

Hehe... I min senaste stora kampanj ansträngde jag mig för att få in både kvinnor och män bland spelledarpersonerna, vilket sedan utmynnade i att nästan alla kampanjens stora skurkar var kvinnor. Den onda generalen, det läskiga skogsrået, Älvaprinsens jägmästarinna... Blev lite orolig för att jag har något slags obearbetade agg mot min mor, eller nåt.

 

[Robert Jonsson]

Jag felkönar allt. Rollpersoner, spelare, deras husdjur, föräldrar och vänner. Varje gång tänker jag ”Fan, nästa gång ska det bli rätt!” - och det blir det alla.

Sen kan @Magnus Seter säkert intyga efter allt poddlyssnande att jag har väldigt konstiga saker för mig i hur jag sätter ihop ring. Det kan bli svengelskt, det kan bli nya talesätt som ”Den som gräver en grop åt andra, skrattar bäst som skrattar sist” och så vidare. Saker jag ofta inte märker under spel, men som jag alltid svär över i redigeringen och tänker. Det måste jag bli bättre på. Det blir jag förstås inte.

 

[Conan]

Jag slår om min dolda slag till resultatet blir det jag önskar mig.

 

[Gabrielle de Bourg]

Att jag är för berättelsefokuserad. Jag är ofta lite för fokuserad på att vi ska få ihop en bra berättelse och med tanke på miljöerna jag ofta är i (konvent/event eller andra med många one-shots) kan det lätt bli lite för fokuserat på att just berätta klart allt. Det gör också att det ofta blir mer fokus på berättelsen än t ex karaktärerna.

Att jag är för stilistisk. Jag har ju en filmbakgrund och ibland kommer de där idéerna till scener som känns häftiga och filmiska, vilka de är… men problemet är att de mycket drivs av mig. Jag kan ha tänkt ut en specifik låt, då jag nästan alltid har bakgrundsmusik på och ibland "synkat" lite av händelserna jag berättar efter den. Det är ju stämningsfullt, men blir lite för mycket min show.

Den sista är att jag ibland inte orkar med distraktioner. Ibland kan det finnas tillfällen när någon t ex måste smyga för att ta sig förbi något, där jag hoppas att de lyckas, för jag är opepp på att behöva spelleda fighten för… det blir ju ett "stopp" i handlingen.

 

[Lanina]

Jag medger att jag ibland har railroadat där jag inte borde ha gjort det. T ex för att jag vill att äventyret ska sluta i tid, eller för att jag förberett en sån cool scen om rollpersonerna bara går till rätt ställe...

En annan svaghet jag har är min tendens att ungefär direkt efter spelmötet vara uppspelt och avslöja alla mina referenser och inspirationskällor för äventyret. Dra tillbaka skynket innan någon ens frågat, liksom. "Fattade ni att den SLPens namn kommer från <grej>?" Jag har börjat bli bättre på det, men jag är inte världens bästa på att hålla tyst om saker jag är uppspelt om.

 

[SpringandeKulle]

Är lite för enkelspårig och anpassar inte efter omständigheterna tillräckligt snabbt. Oftast kommer de bra ideerna mellan sessioner som jag skulle ha gjort än det jag kom fram till under sessionen.

Sen är jag dålig på preppa. Gör mycket research men får inte ner 1% av det i anteckningarna.

 

[Anthrox]

En annan svaghet jag har är min tendens att ungefär direkt efter spelmötet vara uppspelt och avslöja alla mina referenser och inspirationskällor för äventyret. Dra tillbaka skynket innan någon ens frågat, liksom. "Fattade ni att den SLPens namn kommer från <grej>?" Jag har börjat bli bättre på det, men jag är inte världens bästa på att hålla tyst om saker jag är uppspelt om.

Haha, det här gör jag också och hatar mig själv lite för att jag gör det! Men spelarna fattar ju aldrig mina referenser, så jag måste ju trycka upp dem i nyllet på dem och det så snabbt och otåligt som möjligt!

 

[krank]

Haha, det här gör jag också och hatar mig själv lite för att jag gör det! Men spelarna fattar ju aldrig mina referenser, så jag måste ju trycka upp dem i nyllet på dem och det så snabbt och otåligt som möjligt!

Efter typ 15 års rollspelsmakande och typ 25+ som rollspelare/spelledare har jag kommit till slutsatsen att det finns två kategorier av spelare: 1) de som inte fattar mina referenser och 2) de som fattar, men inte bryr sig och inte tyc ker att mina referenser är roliga/smarta/värda att kommentera på.

Numera lägger jag fortfarande in en massa referenser i mina rollspel och så, men jag tänker att det 100% är för mitt eget kul snarare än läsaren/spelaren/whatever.

 

[Anthrox]

Efter typ 15 års rollspelsmakande och typ 25+ som rollspelare/spelledare har jag kommit till slutsatsen att det finns två kategorier av spelare: 1) de som inte fattar mina referenser och 2) de som fattar, men inte bryr sig och inte tyc ker att mina referenser är roliga/smarta/värda att kommentera på.

Numera lägger jag fortfarande in en massa referenser i mina rollspel och så, men jag tänker att det 100% är för mitt eget kul snarare än läsaren/spelaren/whatever.

Ja, jag går ju i taket av lycka ifall någon utomstående uppmärksammar något sådant i något jag skrivit eller spellett. Även när det är sådana uppenbara saker som att jag i en session Skuggornas Mästare sa något i stil med "sensorerna visar på att det är 800 grader, lita på mig" så blir jag varm i magen bara av att någon påpekar det.

 

[Mekanurg]

• Jag kastar problem efter problem på spelarna, eftersom jag vill att de ska tänka själva. Ibland blir problemen så många att spelarna tappar bort själva plotten. Om ni tittar i exempelvis Basker Blå, ser ni att samtliga mina äventyr handlar om mysterier som ska lösas, medan Björn Flintberg har bidragit med platser som ska utforskas.
• Jag kan inte rita för fem öre och avskyr att göra egna kartor.

 

[Enstoeringen]

Jag har insett att jag improviserar alldeles för mycket - jag kan liksom inte hindra mig själv från att haka på när feelingen sätter in. Då kan det hända att tärningar rullas utan att resultatet egentligen har någon effekt/betydelse. Det coola händer oavsett resultatet.

Sen kan jag ibland tycka att spelare spelar fel - att de rollspelar på fel sätt eller låter sina RP göra fel val. Men som regel håller jag truten om det som tur är.

 

[BiobunkerVII]

Jag är ruggigt dålig på att avsluta kampanjer och till det är jag tidsoptimist. ”nä men kampanjen är nog slut om 2 spelmöten” 5 spelmöten senare är jag sjukt stressad och avslutar helt abrupt. Tror egentligen jag gillar kampanjer som inte tar slut.