The Tower of the Elephant (1933)
Nu vrider vi tillbaka klockan! Conan är ung och redo för äventyr, många år innan han sitter på Aquiloniens tron.
(Den här gången vill jag inte länka officiella omslaget, pga VÄLDIGT naket. Länk här för den som vill titta själv.)
Handling
Nu har vi alla pusselbitar på plats. Conan spenderar nästan hela novellen i sitt ikoniska höftskynke. Han utför vad som kan kallas klassiskt grottkräl, slåss mot möjliga och omöjliga monster, och besegrar en ond trollkarl.
Allt börjar med att folk på en krog i fjärran Arenjun, “tjuvarnas stad”. Där pratas det om Elefantens Torn, och hemligheten i dess inre. Den unge Conan är på krogen, och bestämmer sig för att hemligheten - en gigantisk juvel - ska bli hans.
Sedan är det fullt ös hela vägen in i mål. Conan går direkt till tornet, klättrar över den manshöga muren, och påbörjar sitt inbrott. I tornet bor förstås en ond trollkarl tillika präst, och det sägs att han har evigt liv. Hur besegrar man en sådan filur? Conan har ingen plan B. Han vill bara göra inbrott och knycka den stora juvelen. De många enorma juvelerna som pryder det ~45 meter höga tornets utsida, eller de tunga skattkistorna han knallar förbi på insidan? De är inte lika balla som ryktet säger att Elefantens juvel ska vara. Målet i sikte hela tiden.
Här får Conan också sin första kompanjon, tjuvarnas furste Taurus. Det finns otaliga historier om Taurus tidigare äventyr, och Conan är märkbart imponerad av att möta honom under pågående inbrott och slå sina påsar ihop. Taurus har också planer för att besegra vaktlejonen, för att ta sig in i tornet och mycket annat som Conan inte tänkt på.
Sen får vi riktigt välskrivna actionscener, och Conan träffar en utomjording.
Den onde trollkarlen har nämligen en elefanthövdad grön humanoid från planeten Yag som fånge. Så det så.
Vem är Conan?
Conan pratar sällan, men tänker desto mer. Gränsen mellan hans perspektiv och den allvetande berättarens är luddigt, men det passar fint i en så praktiskt upplagd novell som den här. Conan har ett mål, och allt han gör är närapå fokuserat på att lösa det. Inga funderingar på en tragisk barndom, förlorad kärlek, eller ens vad han ska göra med juvelen när han väl har den. Det är rakt och enkelt och målmedvetet. Men det betyder inte att det är dumt.
För Conan är verkligen inte dum. Men hans intelligens sitter i händerna, i erfarenheten och reflexerna. Han är inte bildad, snarare gatusmart. Som Pratchett en gång sade - Simple does not mean stupid.
Språk och stämning
Howard fortsätter i samma språkdräkt som tidigare, men här är den rena skräcken inte lika närvarande. Istället använder Howard liknande verktyg i tempo och ordval för att förväntan istället för rädsla. Här finns inga obeskrivbara fasor i mörkret som i förra novellen, utan nu är det upp till Conan att problemlösa de väl förklarade monster som rasslar förbi. Äventyr, inte fasor och ångest.
Taurus, tjyvarnas furste, är en bra kumpan till Conan. En välskriven filur i allmänhet, men särskilt i hur han verkar vara en “Conan om tio år” i den här novellen. Mellan raderna är det lätt att se att Conan lär sig saker från honom utan att det egentligen är Taurus mening.
Men ändå…
Här kommer första ställena som det börjar skava lite för mig. Inte i världsbygget, utan i det praktiska. När de bryter sig in i tornet gör de det via taket. Taurus kastar alltså en änterhake med tillhörande rep 150 fot rakt upp i luften. Det går liksom inte. Sånt som ligger närmare min vardag är svårare att acceptera än jättespindlar och magiska gifter som verkar omedelbart.
Sen har vi det där med misogynin också. På tre noveller har inte en enda kvinna dykt upp. I Scarlet Citadel hånade skurkarna Conan och sade att de skulle anfalla hans konkubiner för att reta upp honom. Kung Conan har alltså ett harem med icke namngivna kvinnor, som existerar enbart för att hotas i novellen.
I den här är enda gången kvinnor förekommer precis i början när en av skurkarna på krogen är professionell kidnappare och berättar om hur han tagit sig hit för att lära ut hur man kidnappar kvinnor. Att han är den enda svarta karaktären i novellen är inte riktigt… Låt oss säga att Howard inte riktigt är fri från sin tids fördomar, även om han låter dem komma till betydligt mindre uttryck än han kunde ha gjort. Inte noll, men jag har läst klart värre.
TLDR
Klart bra novell. Många verkar tycka det här är Howard i högform och jag får nog hålla med. Rekommenderas.