The whole wide world (1996)
View attachment 22302
Flest dubbel-v i sin filmtitel vinner.
Vi har nu nått vägs ände i Projekt Conan. Det är dags för en biografifilm om Robert E Howard själv. Allt bygger på
One Who Walked Alone, den enda biografi skriven av någon som kände Howard själv.
Handling
Novalyne Price (Renee Zellweger) är en ung skollärarinna i tidiga trettiotalets Texas, som drömmer om att bli författare. Via en gemensam bekant / gammal flamma introduceras hon för Robert E Howard (Vincent D’Onofrio). Howard är pulpförfattare, mest känd för Conan barbaren. Det uppstår gnistor, och de börjar ses mer och mer.
Men Howard är inte riktigt presentabel. Han är socialt knepig, kompromissar extremt lite med sin egen livsåskådning, är oempatisk och okänslig i sitt tal, och beter sig som en kuf. Men under det finns ändå ett stort hjärta, och det märks.
Det här är en romans, skildrad ur Prices perspektiv. De blir tillsammans, bränner relationen, återupptar kontakten, nya problem kommer, och Price flyttar till Louisiana för att läsa en master på LSU. Sedan får hon ett telegram om att Howard är död. Trots att de inte längre hade en chans att bli ett par saknar hon honom och sörjer.
View attachment 22304
Price, hennes mor och syster. Så här kul har man i trettiotalets Texas.
Filmen som film
Det här är kostymdrama på riktigt låg budget och
tjosan vad det märks. Många scener är bara de två huvudpersonerna som promenerar eller sitter långt ute i naturen och pratar med varandra. Utöver det har de båda varsitt hus där de bor med sina föräldrar. Sedan är det bara en biograf och Prices skola som är våra skådeplatser. Ytterst få statister, eller för den delen skådespelare alls.
Bildmässigt är det sällan komplicerat kameraarbete, utan tjänligt. För det mesta är det hel- eller halvbilder, då och då någon närbild eller POV-bild. Ingen helikopter över de vackra vyer vi får se, eller rörliga bilder mer än när det är absolut nödvändigt. Statiskt. Å andra sidan är det sällan något som stör, men det ger också känslan av TV-film.
View attachment 22303
Zellweger / Price, gemensam bekant, D'Onofrio / Howard. Bilen är med mer i filmen än den bekante som för dem samman.
Eller, det är inte riktigt sant. Jag får känslan att det här inte bygger på en bok, utan på en pjäs. Scenerna är långa dialoger och rätt stillasittande. Ibland har det klämts in lite rörelse i form av att att Price och Howard får prata i en rullande bil på sin höjd. Jag kan tänka mig att det här skulle funka fint på scen. Så få skådeplatser och så få skådisar krävs att det borde rulla fint. Frågan är hur stor efterfrågan är.
Filmen som drama
Det här är en film jag hade svårt att se, särskilt mittersta tredjedelen. För här är det socialt skav som är i huvudfokus. Den från början charmigt excentriske Howard visar sig ha extremt svårt att vara socialt smidig, vilket gång efter annan gör Price ledsen, upprörd, besviken och deppig. Det som från början var ett lockande intellekt och skaparglädje visar sig vara enkelspårigt och okänsligt. Det är verkligen något annat än den morsgris jag trodde det skulle handla om - Howards stora problem är social ovana, och det skaver så in i h-vete.
Jag skruvade på mig gång på gång på gång i stolen, och fick ta pauser för att kunna stå ut med den sociala ångest som förmedlades via Price. Vad gör man när den man tycker om konstant sårar en utan att förstå det? Det blir obekvämt. Det blir ledsamt. Det blir till slut gräl.
Inte det att Howard är helt okänslig, han försöker. Men det går bara inte. När han vid ett tillfälle försåttt att han begått en faux pas med att inte ta på sig kavaj, kör han full kostym och nyinköpt hatt nästa gång. Det funkar fint, förmågan att inse att det inte funkar och försöka rätta till. Men det gör också att det blir svårare de många fler gånger han inte förstår vad han gör för övertramp. Det sociala sveket eller sorgen blir större när hoppet finns i botten.
Det är bra, lågmält puttrande drama. Bara det att scenerna är 90% av den typ av sociala situationer jag har extremt svårt för på film.
Filmen som biografi
Nu har ju jag inte läst boken filmen bygger på, eller för den delen särskilt mycket om Howard själv. Ingenting alls om Price. Så jag kan inte säga så mycket om sanningshalten i det hela.
Men jag gillar upplägget. Istället för att försöka beskriva allt, från födelse till död, zoomar filmen in på en specifik tidsperiod som berättar mycket om Howard. Den tid han kände Price känns som om den speglar hela hans liv i ett mikrokosmos. Bra val. Fler biografifilmer borde göra så, istället för att försöka täcka så mycket som möjligt och bara köra en Greatest hits-platta rakt av. Så upplägget är det definitivt inget fel på.
View attachment 22305
Scenen där de faller för varandra. Price förstår att är det hon gör. Howard gör det inte. Vad bilen tycker är det ingen som frågar om.
D’Onofrio gestaltar Howard som en person fast i sin egen världsföreställning, någon som lever genom sin fantasi istället för sin kompiskrets. En person som skulle må bra av att få lite verklighetsuppfattning, men som hellre sluter sig än öppnar sig. Någon som i våra dagar säkerligen skulle hittat sin kreativitet tillsammans med andra, men i 1930-talets Texas fick nöja sig med att korrespondens med andra i samma situation en halv kontinent bort.
TLDR]
Det här är en bra film. Men det är inte en film för mig. Om du gillar lågintensiva kostymdrama (emfas
drama) kan det här vara något för dig. Men som konnässör av Conans värld får du inte ut mycket av att se historien om hans skapare. För det är en i grunden tragisk figur, till skillnad från Conan själv.
Se den endast om du är supernördig vad gäller Conan. Men tipsa gärna dina Jane Austen-intresserade vänner om den. Det känns helt klart som om filmen skulle kunna tilltala den målgruppen.
