Jag skulle säga att det mesta att tipsen i de gamla indiespelen funkar för alla spel. Skulle jag ge ett enda tips skulle det nog bli Primetime Adventures. Hoppa över regeldelarna så är det en handbok i hur man skapar intressant low prepp drama.
Nerver av stål cirkulerar ju väldigt hårt kring hemligheter och mysterier, och är ett prepplöst spel. Mysteriet skapas och nystas upp samtidigt, runt bordet. Det är ju en annan upplevelse, men det är absolut fullt möjligt och för mig personligen mycket mer givande (även om jag såklart vet att alla inte känner så). Hemligheten är dokumentation. Istället för att skriva ned saker i förväg och sedan spela efter det som är skrivet, så hittar ni på saker löpande, men dokumenterar dem på ett strukturerat och ordentligt sätt, och spelar sedan efter det som är etablerat. Då minskar risken att skapa motsägelser, eftersom du har koll på allt det material som inte får sägas emot. Och om någon försöker att etablera något som säger emot det som är dokumenterat, då säger folk ifrån. Eftersom du inte har en massa planerat som bygger på det du hittade på, så kan du bara ändra dig och hitta på något annat, som inte säger emot det etablerade.
Jo, men grejen är ju att det du beskriver inte riktigt är ”low prep”. Vad jag funderar på är ännu enklare konceptuella beståndsdelar.
Jo, men blir det lika bra som ett förberett mysterium? Det finns säkert en del som kan improvisera fram en helt okej Agatha Christie-deckare, men jag tror att de som inte kan det är fler. Jag undrar om det räcker med att dokumentera något som inte får rubbas i spel. Genre brukar ju också prägla vad som är hemligt och hur det kan upptäckas. Sherlock Holmes gör åtminstone delvis andra saker än Miss Marple och i en postmodern deckare förblir mysteriet kanske olöst.
Jag skulle säga att det blir "lika bra", men fokus handlar inte om att lösa mysteriet, utan om att spela fram ett. Kan ändå komma med en överraskning för deltagarna.
Jag tänker (har inte testat i praktiken ännu) att det bör fungera med liknande prep som den som beskrivs i Retur of the lazy dungeon master. Enkelt beskrivet:
Ja, det är en väsentlig skillnad. Men nog är det roligare att faktiskt lösa mysteriet?
Ja, det var mer något åt det hållet jag var ute efter. Jag skulle dock lägga till något om vad som kan vara intressant att hålla hemligt i en viss setting eller genre. Jämför exempelvis cyberpunk och Tolkien-fantasy. Konceptuellt finns det likheter men också väsentliga skillnader.
Min personliga erfarenhet, YMMV, efter att ha kört både förskrivna hemligheter/mysterier/konspirationer och helt improviserade sådana, är att använder man den metod som @Genesis beskriver så blir de improviserade minst lika bra och med betydligt större buy-in från spelarna. Många gånger när "den stora (förskrivna) hemligheten" avslöjas har reaktionen blivit en axelryckning och ett "jaha". Eftersom SL inte kontrollerar alla aspekter på det sätt som en författare gör, är det lätt att spelarna råkar avslöja något i förväg, missar viktiga ledtrådar, eller helt enkelt inte tycker att avslöjandet är körsbäret på toppen. Mina spelare brukar oftast tycka att vägen är mer underhållande än slutdestinationen.
Och med det lutar du dig mot vad?
Ja, jag tycker också att de stora hemligheterna i åtminstone en del trad-kampanjer kan bli oerhört intetsägande. Därav min ovilja att välja mellan ”low prep” och det mer förberedda.
Ditt inlägg! Det var ju ganska många detaljer.
Jag tycker ju istället att rollspel, eftersom jag spelar på det sätt jag spelar, är fel plattform för den typ av mysterier som många exempelvis CoC-äventyr har. Kan vara intressant läsning, men personligen vet jag inte riktigt hur jag skall översätta det till rollspel eftersom första misslyckade tärningsslaget riskerar att sabotera allt jag precis läste.
En punkt var skapa karaktärer och två typ spela? Kvar är två punkter som i princip kan reduceras till "förbered det du inte vill behöva hitta på under spelets gång, är det hemligheter och en tidslinje så förbered dessa". Skulle nog säga att under de 29 spelmötena var min totala prepptid nere kanske 5 min för 3 timmars spelande i snitt? Om ens det. Och det inledande, tidslinjen och historiken, var sådant som jag satte grundstommen först, tog inte speciellt lång tid, var nog 1/4 a4 som jag sen lät växa under spel när nya saker introducerades som behövde länkas in osv.
Ja, jag tycker också att just CoC-kampanjer kan vara oerhört svåra att få till, särskilt som SL. Det är lätt hänt att man bläddrar mycket eller får sitta och guida spelarna åt rätt håll. Men ”low prep” kan också bli stressande. Helt enkelt svårt att snabbt improvisera fram något som helst alla kring bordet tycker är intressant.
Jag tänker mer på de komponenter jag nämnde tidigare - hemligheter, konspirationer eller mysterier. Sådant tror jag att man kan konceptualisera kärnfullt och effektiv - och ofta utifrån genre. Jag har läst och har flera av Luke Cranes spel. De är utmärkta men min ingång i detta var åtminstone delvis en annan än hans. Mer makro än mikro (karaktärsbaserad). Möjligen är det så att SL står mer för makronivån medan spelarna i de flesta rollspel agerar mer på ett mikroplan. (Skuggspelet i Trakorien-rollspelet är ett intressant undantag. Jag har dock inte prövat det själv.)
Det beror ju på vad man menar med "bra". Om vi pratar om att det ska bli en bra mysterielösningsberättelse så blir det ju nästan garanterat bättre att improvisera den. Det är ju helt kört att få till något sådant med ett förberett mysterium som spelarna ska lösa. Då måste de ju vara lika smarta som Poirot och Sherlock Holmes, och det tvivlar jag på att de är. Istället händer alla de grejer som @Rangertheman talade om ovan. Så med den måttstocken, som är min mottståck, så blir det mycket bättre berättelser. Sedan är det en fråga om skicklighet och vana hur bra man får till den. Nerver av stål är ett svårt spel. Det går absolut att misslyckas med det, och inte få till något bra. Det är meningen, precis som att det är möjligt att spela en OSR-dunge och råka ut för en TPK. Att det går att misslyckas betyder att det är en utmaning, och spelarna måste använda sin skicklighet för att lyckas, vilket är vad jag tycker är kul i rollspel.
Det här är ju individuellt. Lösning av färdiga mysterier är verkligen det absolut tråkigaste jag vet i rollspel. Sätt mig hellre som en rollperson helt utan stridsfärdigheter i en DnD-kampanj än i att jag ska behöva sitta och gissa vad som står på spelledarens papper. Andra tycker att mysterielösande i rollspel är skitkul. Du kanske är en av dem. Jag är det definitivt inte. Men att improvisera fram en mysterieberättelse, att utöva min kreativitet, kvicktänkthet och förmåga som historieberättare för att skapa en massa berättelsetrådar, mysterier och frågor och sedan väva ihop dem, tillsammans med mina medspelare, i ett snyggt och sammanhängande mysterie, utan att någon har koll på svaret förrän det uppkommer, att köra utan karta, att reagera på andras idéer, att skapa oväntade kopplingar mellan saker i stundens hetta och lägga in precis den där grejen som får alla att hoppa på stolarna och ropa "Aaaah! Det var så det var! Och det var DÄRFÖR! Och det betyder att hon … Åh, allting passar ihop nu!", att försvara berättelsens logik och integritet mot alla de saker som hotar att spränga den, det tycker jag fanimej är bland det bästa livet har att erbjuda.
Jag tror inte att jag har bestämt mig för vad jag föredrar. Men förmodligen är jag mer intresserad av kommersiella rollspel än vad du är. För mig är det exempelvis intressant att många Call of Cthulhu-supplement heter ”The Secrets of…” och så följer oftast namnet på någon stad. Det köparna betalar för är alltså Lovecraftianska hemligheter i en viss miljö. Flera andra större rollspel funkar på liknande sätt. Jag är intresserad av hur man kan göra den sortens produkter till ”low prep”, men det skulle förstås innebära en del konceptuellt nytänkande.
Ja, jag skiter ju fullständigt i kommersiella rollspel och vad köparna betalar för. Jag vill bara ha kul spel. Som tur är så är det gratis att producera rollspel.
Jo, jag har ju noterat att du ofta använder dina egna spel som förebildliga exempel. Det kan du förstås göra om du vill, men jag tror att för många andra är det väl så intressant med spel som spelas av många. Det går att ha synpunkter på kommersiell kanon - vilket exempelvis jag har - men den är likväl där som en gemensam refensram.Ja, jag skiter ju fullständigt i kommersiella rollspel och vad köparna betalar för. Jag vill bara ha kul spel. Som tur är så är det gratis att producera rollspel.
Men absolut, vill man bli kommersiellt framgångsrik (inte nödvändigtvis tjäna pengar, men om man vill att massor av främlingar ska spela ens spel) så är mina metoder inte särskilt applicerbara. Då ska man nog göra som CoC/Fria ligan gör, och att lösa mysterier är mycket bättre än att skapa dem, för det är vad rollspelare gillar.
Men trådens ämne är ju inte begränsat till hur man skriver kommersiellt framgångsrika spel, så jag tänker att mina metoder kan vara intressanta för vissa, även om de inte är för dig.
