Spelledaren som publik

[Genesis]

Det har ju pratats en del om "spelledaren som underhållare" på sistone, men jag har insett att en del spel jag spelat, som har en spelledare, fungerar precis tvärtom. @GnomviDs Den yttersta domen tycker jag är ett bra exempel. Det som tar fokus där är rollpersonernas relationer, hur de interagerar med varandra, hamnar i konflikter, älskar och sviker varandra, och så vidare. Det hela är väldigt underhållande, och det är spelarna som står för det. Spelledarens roll är på många sätt att vara publiken som blir underhållen, och styra sin blick mot det som är intressant. "Nu skulle jag vilja se vad som händer härborta!" En del jobb skörs ju såklart också, genom beskrivningar och att driva på lite olika händelser som sätter press på eller förändrar dramat, men de är mer som justerknappar, nästan som leksaker. "Vi slänger in den här grejen, vad händer då?" Som naturkatastrofknappen i Sim City.

Utpost har en liknande rollfördelning, där Utsidan ofta kan luta sig tillbaka helt och bara titta på, för att sedan ibland skruva upp trycket och se vad som händer, genom att introducera lite yttre hot. Men dramat, spelet, drivet, kommer från spelarna, och deras interaktioner med varandra. En del Apocalypse World jag spelat har också varit åt det här hållet, där interaktioner mellan rollpersoner varit viktigare än de olika fronterna och vad det nu heter.

Jag förstår såklart att det här inte är applicerbart på traditionella upplägg med preppade äventyr som en grupp ska lösa tillsammans, men jag ville ändå skriva något om det. Har ni haft några sådana erfareheter?

 

[Sömniga Isaac]

Har ni haft några sådana erfareheter?

Jag tänker lite på när jag körde Blade Runner med gruppen här i veckorna. Just när spelarna började lägga pusslet och fundera över hur de skulle hantera situationen så upplevde jag väldigt mycket att jag blev publik i första hand. Det var som att se en scen i en serie där utredarna börjar lägga ihop pusselbitarna för att se helheten, för att sedan göra de svåra valen. Nu har vi all den här informationen, nu måste vi välja hur vi agerar på den. Fria eller fälla? Vad blir valet. När dessa situationer uppstod så kände jag mig verkligen som publik mer än något annat, vilket var befriande.

 

[Rickard]

Jag har haft tillfällen där scenariot spelade sig självt. Tror det var en sorts grupp-flow som hela gruppen hamnade i, tack vare precis rätt förberett material (så att min fantasi inte tröt), min och övriga gruppens energi samt en massa andra tillfälligheter.

 

[Feuflux]

Jag förstår såklart att det här inte är applicerbart på traditionella upplägg med preppade äventyr som en grupp ska lösa tillsammans, men jag ville ändå skriva något om det. Har ni haft några sådana erfareheter?

Jag vet inte jag. Min SL när vi spelade Masks of Nyarlathotep sade vid flera tillfällen att han ibland klarade sig bra på spelpass han inte hunnit preppa som hade tänkt inför eftersom vi spelare drog iväg på någon tangent, grävde i sidospår eller planerade ett tillslag så att han mest kunde lyssna på oss och kanske hinna läsa lite om vad scenariot sa om grej X.

 

[Quadrante]

Har ni haft några sådana erfareheter?

Undrar om det är nåt åt det här hållet jag tänkte när jag vill säga ”ditt liv är äventyret”, det vill säga att spelledaren inte måste styra och presentera en story …tror det.

 

[Genesis]

@Feuflux och @Sömniga Isaac: Ni har såklart rätt. Det är fullt applicerbart, åtminstone på specifika tillfällen, men kanske mindre på hela spel eller stilar.

 

[Mogger]

Jag har nog upplevt precis detta i mer traddiga sammanhang. Det ligger också rätt nära hur jag gärna vill vara som SL.

Men jag tänker att både publik och underhållare är roller som är förenliga. Underhåll en stund för att sedan lämna över stafettpinnen till spelarna, luta dig tillbaka och se vad som händer.

Eller tänker vi att underhållaren roar passiva spelare? Som inte kan/vill aktiveras?

 

[Genesis]

Eller tänker vi att underhållaren roar passiva spelare? Som inte kan/vill aktiveras?

När ”Spelledaren som underhållare” nämns är det väl just för att beteckna en dynamik där spelledaren är den som levererar/producerar och spelarna tar emot/konsumerar.

 

[Zeedox]

När ”Spelledaren som underhållare” nämns är det väl just för att beteckna en dynamik där spelledaren är den som levererar/producerar och spelarna tar emot/konsumerar.

Så menar i varje fall inte jag, inget hindrar alla i gruppen från att vara underhållare, kanske på samma sätt, kanske på olika sätt.

När jag började spela rollspel lutade jag mig rätt mycket tillbaka och tänkte att något spännande skulle hända av sig själv. Det gjorde det inte, med de spel jag spelade då, så det blev oinspirerande pass för alla.

Det kan absolut vara kul när det väl funkar - bland det roligaste är att luta sig tillbaka och se en spännande scen spela ut sig mellan andra spelare. När flytet är på och folk hänger på varandras idéer, utmanar och bjuder på sig.

 

[Organ]

Jag förstår såklart att det här inte är applicerbart på traditionella upplägg med preppade äventyr som en grupp ska lösa tillsammans, men jag ville ändå skriva något om det. Har ni haft några sådana erfareheter?

Jag tycker definitivt att det i vissa fall kan vara applicerbart på rollspel av mer traditionell typ. Jag har flera gånger funnit mig som spelledare bara kunna luta mig tillbaka och betrakta spelarna agera med varandra med endast minimal input från min sida. Det har bara varit att greppa popcornskålen och njuta av föreställningen.

Att det blir görligt beror, som andra redan varit inne på, på att man har rollpersoner med agendor som hakar i varandra på ett passande sätt. Ja, och att man har medspelare som går igång på att spinna vidare på sådant. Har man det blir det lätt som ett ett självspelande positiv. En snurr med veven så är man igång.

 

[Zeedox]

Att det blir görligt beror, som andra redan varit inne på, på att man har rollpersoner med agendor som hakar i varandra på ett passande sätt. Ja, och att man har medspelare som går igång på att spinna vidare på sådant. Har man det blir det lätt som ett ett självspelande positiv. En snurr med veven så är man igång.

Intressant, vilken typ av agendor menar du då? Har du några exempel?

 

[entomophobiac]

Skulle säga att det är min föredragna position som spelledare att låta spelare driva det som sker. Också lite hur jag ser på rollen som Referee i en del äldre spel. Just att ditt ansvar är att vara regeldomare och moderator mer än stå för ståry eller definition.

 

[Rickard]

När ”Spelledaren som underhållare” nämns är det väl just för att beteckna en dynamik där spelledaren är den som levererar/producerar och spelarna tar emot/konsumerar.

Vi kan kolla på originaldefinitionen med "spelledare som serviceyrke". Jag tror inte att det kommer någon annanstans ifrån och jag tror inte heller att det är (idag) en utbredd syn på spelledarrollen, så egentligen är nog hela "spelledaren som underhållare" nästintill en halmdocka.

Fast det kanske bara är jag som tycker att spelledaransvaret bör tonas ned, eftersom det annars sätter för mycket press på personen.

 

[Bifur]

Har ni haft några sådana erfareheter?

Jo, det händer väl med jämna mellanrum. När spelarna går igång vad varandra eller när intrigen fångar dem på ett sådant sätt att SL inte behöver vara en motpart. Lite det som beskrivs i några inlägg ovan.

 

[Mogger]

Intressant, vilken typ av agendor menar du då? Har du några exempel?

Lite Actual Play här.

I vår pågående Twilight 2000-kampanj började vi som spelet är skriviet. En massiv offensiv som slås tillbaka, allt är förlorat. Du är på flykt i ett postapokalyptiskt Polen och är "on your own".

Våra RP här hade inga vettiga agendor. Visst hade vi skrivit ner det, för det gör man i spelet. Men det enda som var aktuellt var omedelbar överlevnad. Och det räckte. Både vi som spelare, men absolut även våra RP, famlade efter mål och mening. Det är ju helt i sin ordning. Men det blev inte så mycket driv i spelet. Vi försökte bara överleva. Klara oss en dag till. Klamra oss fast vid det som kändes stabilt (vi träffade lite amerikaner här och var och försökte skapa oss en plats där). Men det dröjde säkert 10 spelmöten innan vi hade fått RP som ville något. Just i detta specifika fall tycker jag att det är väldigt passande och coolt, men i andra spel hade det kunnat kännas frustrerande. Men nu har vi mål. Vi har personer vi vill träffa, platser vi vill besöska, saker vi vill undersöka, och vi har ett syfte med det. SL har till stor del varit "underhållare" i början av denna kampanj. Vi har varit reaktiva. Men som sagt, i detta specifika fall funkar det väldigt väl. Men nu tror jag att vi har tagit kommandot.

Min RP har exempelvis som mål att till varje pris hålla vår CIA-agent vid liv, och vår CIA-agent har som mål att hitta en mystisk person som vi tror sitter inne på info rörande den misslyckade offensiven.

Svårare än så behöver det inte vara. Detta kommer räcka för att våra RP kommer bli självgående. Vi vet vad vi vill.

 

[Zeedox]

I mitt huvud är det en skillnad på att låta spelarna driva handlingen, och att vara ”publik” som spelledare - jag tänker mer på tillfällen när man kan luta sig tillbaka och bara lyssna en lång stund, ibland med lite hejarop och småpetningar i myrstacken.

Senaste exemplet jag har i huvudet är när mina spelare fick lite pengar att göra vad de ville med i min soldatblorbkampanj (den jag postat om här, som slutade med att alla svalt ihjäl). En spelare lät sin rollperson skicka hem pengar till sin mamma, och då hakade en annan spelare också på, och så blev det en liten kort, fin scen där de pratade om kriget, historia och familj.

Tyvärr har vi en tendens (även jag) att oftast spela mot spelledaren, snarare än oss spelare sinsemellan. Oklart varför, kanske för att vi vill ”klara äventyret”, eller för att det är svårare / mer emotionellt utmanande att hitta på vad en scen mellan spelarna skall handla om.

 

[Genesis]

I mitt huvud är det en skillnad på att låta spelarna driva handlingen, och att vara ”publik” som spelledare - jag tänker mer på tillfällen när man kan luta sig tillbaka och bara lyssna en lång stund, ibland med lite hejarop och småpetningar i myrstacken.

Ja, det var lite så jag menade. Där man som spelledare knappt behöver säga något alls. Kanske gör man något inlägg här och där, för att peta lite, kanske tar man någon scen med en SLP som kommer med lite ny information. Men spelarna står för 90% av snacket, typ.

Jag tror att det i traditionella upplägg inte kan bli så hela spelet igenom, att det är spelledarens främsta roll, men det kan bli så vid vissa tillfällen, som när spelarna sitter och planerar och teoretiserar och @krank sitter och lyssnar och myser.

 

[Zeedox]

Min RP har exempelvis som mål att till varje pris hålla vår CIA-agent vid liv, och vår CIA-agent har som mål att hitta en mystisk person som vi tror sitter inne på info rörande den misslyckade offensiven.

Svårare än så behöver det inte vara. Detta kommer räcka för att våra RP kommer bli självgående. Vi vet vad vi vill.

Låter som att det ändå var lite svårt att komma dit. Men som du menar det tänker du alltså på rollpersonernas agendor?
Praktiskt att din rollperson har ett mål relaterat till den andra rollpersonen. Det tror jag hjälper för att SL kan vara publik. När jag spelat i grupper med starka mål har det ibland blivit lite spelblockerande eftersom målen går isär, så vi blir ännu mer riktade mot spelledaren. Tex. när en rollperson med en hemlighet aldrig släpper in till spel för att utmana den, eller någon som söker efter sin försvunna bror inte har anledning att följa resten av gruppen eftersom de är på väg åt fel håll.

 

[Mogger]

Låter som att det ändå var lite svårt att komma dit. Men som du menar det tänker du alltså på rollpersonernas agendor?
Praktiskt att din rollperson har ett mål relaterat till den andra rollpersonen. Det tror jag hjälper för att SL kan vara publik. När jag spelat i grupper med starka mål har det ibland blivit lite spelblockerande eftersom målen går isär, så vi blir ännu mer riktade mot spelledaren. Tex. när en rollperson med en hemlighet aldrig släpper in till spel för att utmana den, eller någon som söker efter sin försvunna bror inte har anledning att följa resten av gruppen eftersom de är på väg åt fel håll.

Ja, jag tycker att det är ett intressant exempel, just för att det tog lite tid att komma dit. Och vill man åt något som liknar SL som publik så är det, som du säger, väldigt bra med drivkrafter som involverar övriga RP. För mig är det en grundregel när jag är SL.

Jag upplever att det också ger RP mandat att ha lite egna utflykter. Om RP verkligen gillar varandra och vill hålla ihop så blir det rimligt att de gör det.

 

[SpringandeKulle]

Hur långt steg är det från "Spelledare som publik" till "spelledarlöst"?

Jag har bara upplevt stunder i spel där spelledare agerat publik och spelare håller i trådarna. Men jag kör mest klassiska spel där det förväntas och aldrig sett de som Genesis tar som exempel.