Vilka spel har du spellidit?

[Mekanurg]

Sjö-nt att de inte tog sig vatten över huvudet.

De använde faktiskt en ubåt vid ett tillfälle.

 

[Jim Profit]

Jag gillar de gamla 40k rollspelen, men de känns överlag som äventyren och kampanjerna de skrev till dem var rätt usla. Fanns en del bra idéer i dem, men att faktiskt köra dem som de var skrivna är inte att rekommendera.

Förutom Haarlock Legacy, som är relativt välgjort, så är de verkligen riktigt skummt usla, framförallt kampanjerna. Alla tankar på rim och reson kastas över ända, och det dyker upp inslag som "i första scenariot hittar ni en Imperator titan och använder den för att battla en greater daemon"(!).

 

[Oldtimer]

De använde faktiskt en ubåt vid ett tillfälle.

Då fick de väl sina fiskar varma?

 

[Rymdhamster]

Enda gångerna jag verkligen lidit har det inte haft med äventyret i sig att göra, utan pågrund av bristande samsyn på hur ett äventyr fungerar mellan spelledare, äventyrsförfattare, och framförallt spelare. Jag har kört äventyr som funkat jättebra i vissa grupper, och varit helt horibla i andra.

Vissa spelare är alldeles för frihetsälskande för att det ska funka med färdigskrivna äventyr, annat än de allra mest öppna äventyrsplatser.

 

[Rymdhamster]

"i första scenariot hittar ni en Imperator titan och använder den för att battla en greater daemon"(!).

Lite förvirrande tidslinjer bara, men i övrigt en fantastiskt cool kampanj som funkade väldigt bra att köra som skrivet.

 

[EvilSpook]

Då fick de väl sina fiskar varma?

De var inte så haj, så de krokade upp sej på en störig ulk, och trodde att de skulle torska på det. Men det blev bara laxskador.


//EvilSpook

 

[obak]

Mja, färdiggjorda häftiga slutscener man rälsas in i har jag ingen kärlek till.

 

[Anders]

Spelleder ytterst sällan något annat än egna äventyr. Så vad gäller köpeäventyr kan jag på rak arm bara komma på två avbrutna äventyr, jag har då varit spelare. Vildhjarta (DoD Trudvang) var ett riktigt sömnpiller utan synbar logik och utan något väckte gruppens intresse. Ingen orkade spela vidare efter 1-2 spelmöten.
Masks of Nyarlathotep avbröts efter några spelmöten. Sitta där fyra pers och försöka tolka kladdiga, handskrivna brev på engelska ... sanslöst tråkigt. Minns att jag närapå fick panikkänslor över tanken på hur jag skulle sitta spelmöte efter spelmöte och ha trist. Det blev i dessa båda fall inget "officiellt" lägge-ner-kampanjen, det var mer att det (tror jag) var uppenbart för alla att det inte kunde fortsätta.

Som spelledare har jag avbrutit en egen kampanj vid två tillfällen. Hade spelat den först med mitt (dåvarande) vanliga gäng och det var väldigt lyckat, en klassiker som det fortfarande det refereras till. När jag lärde känna en annan rollspelare som verkade ha liknande spelpreferenser som mig kom vi fram till att jag kunde spela min kampanj för honom och hans kompisar. Men efter några spelmötena började plötsligt snubben som jag lärt känna att sabotera allt. Förstörde för gruppen, försökte få sin rollperson att dö. Ingen annan fattade vad han höll på med eller varför. Så efter ett långt men inte särskilt givande samtal med spelaren ifråga var det bara att lägga ner, vilket var synd eftersom hans kompisar var riktigt bra rollspelare. Och de vågade (kommer inte på något bättre ordval) inte spela vidare utan honom.
Jag gav samma kampanj en ny chans en del år senare med en annan grupp. Hade väl lite aningar om att gruppen skulle halta lite men att det skulle bli så illa som det blev hade jag inte kunnat tro. Gruppen var sammanfattningsvis riktigt tråkig och det blev också trubbel mellan spelarna. Initiativlöst och passivt, med undantag för en stackars spelare som på egen hand försökte ta sig an äventyret. Så till slut meddelade jag gruppen att jag lade ner spelandet, att jag helt enkelt inte hade kul. I efterhand känns det lite som en personlig seger, att jag faktiskt vågade säga vad jag tyckte och tog beslutet att lägga ner. Min inställning är nog i grunden att kämpa vidare. Och så finns ju en tendens att man drar sig för konflikter, eller situationer som kan leda till konflikter. Det här avslutet blev i slutändan stärkande. Och jag har blivit bättre på att sätta fingret på vad som inte funkar i en grupp eller vad som riskerar att paja ett äventyr.

 

[Jim Profit]

Lite förvirrande tidslinjer bara, men i övrigt en fantastiskt cool kampanj som funkade väldigt bra att köra som skrivet.

Du skojjar? Du tänkte inte "nu tar de väl ändå i lite" när man hittar galaxens största krigsmaskin (markstrid) i första avsnittet...?

 

[obak]

Du skojjar? Du tänkte inte "nu tar de väl ändå i lite" när man hittar galaxens största krigsmaskin (markstrid) i första avsnittet...?

På allvar? Hur fan toppar man det?!
En sån grej känns ju ändå som nåt man jobbar sig upp till.

 

[Rymdhamster]

Du tänkte inte "nu tar de väl ändå i lite" när man hittar galaxens största krigsmaskin (markstrid) i första avsnittet...?

Jag tyckte det var så jäkla coolt! En av kampanjens high lights!

 

[Mikl]

En av mina bästa kampanjer någonsin var i D&D4 men under en del av den kampanjen kan man säga att jag fick spellida. Och det var inte på de höga levlarna faktiskt. Under flera år D&D4s livstid pågick det i delar av communityn ett edition war mellan folk som gillade 4E och de som ville fortsätta spela 3.5 och jag hade en spelare av den senare typen i gruppen. Det var såklart inte lyckat men jag förutsåg inte hur långt det skulle gå. Spelaren i fråga fick delvis med sig en till. Efter att de lämnat kampanjen gick allt naturligtvis mycket lättare och vi spelade även på höga levlar sedan.

Andra har nämnt Enemy Within och där har jag spellidit Power behind the Throne (till WFRP1). Det var delvis för att gruppen inte var helt samspelt - mitt inledande försök att "starta äventyret" var att låta 1-2 SLP be några av rollpersonerna i gruppen om hjälp men spelarna agerade inte på det, tydligast var det med den första jag kopplade in för hen varken sade eller gjorde någonting överhuvud taget. Det var alltså delvis mitt fel att jag inte gav samma information till hela gruppen samtidigt.
Det kvarstår dock några grundproblem i scenariot. Rollpersonernas motivation(er) att agera är ganska svaga, det kryllar av falska ledtrådar, och hela äventyret går på tid (4-5 dagar om jag minns rätt). Olycklig kombination.
Jag avbröt hur som helst mitt försök att köra äventyret i sin helhet och fortsatte med enklare murderhobo-ish scenarion.

 

[Fnord]

Förutom Haarlock Legacy, som är relativt välgjort, så är de verkligen riktigt skummt usla, framförallt kampanjerna. Alla tankar på rim och reson kastas över ända, och det dyker upp inslag som "i första scenariot hittar ni en Imperator titan och använder den för att battla en greater daemon"(!).

Jag var inte så förtjust i Haarlock Legacy heller. Nu bör jag väll erkänna att jag inte spelat igenom dem och det var typ 5 år sedan jag läste böckerna, men vad jag minns så känns det som det fanns rätt stora brister i den. Den börjar med att spelarna blir av med all sin utrustning, vilket tenderar att kännas rätt surt, sedan så kändes de röriga och som om det saknas en röd tråd genom dem och det känns som om slutet inte riktigt besvarar alla frågor det borde besvara. Jag förstår att man kanske inte vill besvara absolut alla frågor, men det skall ju fortfarande känns som om man kom fram till något.

 

[Mikl]

Men efter några spelmötena började plötsligt snubben som jag lärt känna att sabotera allt. Förstörde för gruppen, försökte få sin rollperson att dö. Ingen annan fattade vad han höll på med eller varför.

Det här har jag sett hända ett par gånger, ett av exemplen var i den D&D-kampanj jag pratar om ett par inlägg upp härifrån. Som väl är har det inte alls varit många gånger men det är jobbigt nog när det händer. I feel your pain.
Den enligt min uppfattning mest sannolika förklaringen när det blir på det här viset är att spelaren egentligen vill spela något annat men av någon anledning inte kommunicerar det på ett rakt sätt, utan istället försöker sabotera den nuvarande kampanjen på det där passivt aggressiva sättet.

 

[Sömniga Isaac]

Det här har jag sett hända ett par gånger, ett av exemplen var i den D&D-kampanj jag pratar om ett par inlägg upp härifrån. Som väl är har det inte alls varit många gånger men det är jobbigt nog när det händer. I feel your pain.
Den enligt min uppfattning mest sannolika förklaringen när det blir på det här viset är att spelaren egentligen vill spela något annat men av någon anledning inte kommunicerar det på ett rakt sätt, utan istället försöker sabotera den nuvarande kampanjen på det där passivt aggressiva sättet.

Ska inte gå för långt på det här sidospåret. Jag har varit den här spelaren och då har det hängt samman med att jag blivit intjatad i ett system jag inte vill spela egentligen, men där jag med tiden inte längre orkar säga tack, men nej tack.

 

[Quadrante]

Ska inte gå för långt på det här sidospåret.

Ibland är den protesterande spelaren inte ute efter att sabba och protestera utan att gestalta.

 

[afUttermark]

Jag tror att min snösaga kampanj var det värsta som jag gjort. Den fick min svåger att tappa tron på rollspel som umgängesform i ett par år innan jag lyckades att övertala honom att komma tillbaka.
Men såhär i efterhand så spelade vi inte helt ultimat på den tiden. Detta var tiden då @Mogger spelledde Eon och vi inte hade börjat med Mutant UA än. Runt 2002 alltså. På den tiden spelade vi 8 timmar varje söndag typ. Oftast bakis inte de perfekta spelförutsättningarna alltså. Allt gick så långsamt förr i världen när man hade tillsynes oändligt med tid att undvara till rollspels sittningen. Tycker nog att det är roligare nu med fyra timmars spelmöten (men hade såklart velat spela oftare).

 

[obak]

Jag saknar lite att få veta vad det var som fick det hela att gå åt hellsick?
Ja, inte skräckhistorier om jobbiga spelare utan mer problem med själva äventyren.

 

[obak]

Försökte spelleda femte konfluxen för många år sedan och det sket sig dels för att jag försökte klämma in alla dd91 böcker och regler till ett äventyr som (jag tror) var avsett för dd expert.
Dels så var det så jäkla jobbigt att få in en ny karaktär om en spelares gubbe dog, att jag höll mig från att utmana spelarna.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag hade konverterat Fallout 1 till att spela som bordsrollspel, inklusive hela regelsystemet och allt. Men så fort man hamnade i strid insåg man hur mycket matte det var som bara skedde "dolt". Vi hann till skorpionerna i grottorna utanför Shady Sands och saker kändes som det tog för evigt. Det dog för allt kändes för övermäktigt.

Sedan har jag haft flera gånger man har spelat Call of Cthulhu och mysteriet har verkligen inte varit tydligt. Antingen som spelledare, där man har försökt göra allt för att förtydliga tycker man, men även som spelare. Framförallt kom problemen när ingen lyckades med viktiga tärningsslag för att hitta ledtrådar, så det var toksvårt att komma vidare, eller så kändes allt ganska random för det fanns ingen rim och reson över vad som hände.