Jag håller ju inte riktigt med, på ett praktiskt plan. Men i så fall kanske det här är en konkret grej för den som föredrar äventyr; just att ha något "färdigskapat" som hjälper beslutsfattandet på något sätt? Oavsett om det är en handling, eller som @ceruleanfive var inne på, mer tabeller och inspiration.
Ja, det betraktar jag som självfallet.
Så, vad krävs för att inte behöva detta färdigskapade?
Skicklighet, vana och/eller självförtroende.
Lägg inte allt för mycket fokus på "räls", dock. Det jag reagerade på som föranledde tråden var kombinationen av att "äventyrifiera" spel som egentligen inte alls är konstruerade för det, som verkar relativt vanlig, och att många av de äventyr och kampanjer jag själv läst verkar tämligen linjära och specifika även i spel som är förhållandevis öppna och spelarorienterade. Räls är bara en liten del av det.
Grejen är väl att det inte nödvändigtvis hjälper spelledaren att åstadkomma en trevlig spelupplevelse, utan bara ger spelledaren en (eventuellt falsk) trygghet inför att hen ska spelleda?
Så det allmänna svaret på trådfrågan är väl ”Något annat som får spelledaren att känna ’Nu känner jag mig hyfsat trygg med att det här kommer att få bra’.”
För att utveckla lite: jag håller inte med om att spelledaren är den som måste stå för allting. Det tycker jag är ett ofog i största allmänhet och kan förstå helt och hållet att det leder till allt från obekvämlighet till prestationsångest.
Det beror på vad som är "det". Kanske var jag otydlig tidigare. Jag menar alltså att ett rälsat äventyr inte motsvarar stödhjul utan en cykelkärra.
Jag vet inte, jag tycker ju att den egna kreativiteten och skapandet, och det faktum att ingen vet hur det kommer att sluta, är en fantastisk sak med rollspel. Men jag tror inte att alla vill ha den biten. Jag tror att många spelar rollspel som en mer analogt social variant av att spela dataspel. De vill köpa det senaste äventyret och spela igenom det. Att vad som helst kan hända är inte nödvändigtvis en grej som folk eftersträvar. De vill konsumera en upplevelse som spelföretaget erbjuder, precis som i ett dataspel. Det är ett annat sätt att uppleva hobbyn, och det är inte för mig, men jag tror inte att man kan säga att dessa spelare inte vågar, inte kan, eller liknande. Många kanske helt enkelt inte vill? De vill spela den officiella kanpanjen, och att hutta på själv har helt enkelt inte samma värde. Det är sämre, ur denna synvinkel.Men jag tror @Man Mountainman har rätt i att många vill ha något "färdigt" för att inte känna att de gör fel eller dylikt. Och det är ju i så fall olyckligt.
Så är det absolut. Det är lätt att se sina egna preferenser som det alla andra skulle göra om de bara "såg ljuset".
Ja. För att förtydliga min egen ståndpunkt, var listan "skicklighet, vana, självförtroende" ett svar på vad som krävs för att inte behöva äventyr. Man kan förstås ha dessa grejer, och ändå vilja spela ett färdigt äventyr, for whatever reason.
Enda anledningen till att jag svarade är att jag tror att jag har något att tillföra, både för dig och andra läsare.
Bättre strukturer är enligt mig Sandboxar (inkl Blorb), Fisktankar , Slumphändelser, Mysteriebaserat (om jag förstått Inspectres rätt?) lösare/ickelinjär rälsning och Illusionism.
Men om sammanhanget är att bygga spel där deltagarna inte känner att de måste ha äventyr, vad behövs då? Hittills känns det som att bredare deltagande (för att undvika att spelledaren måste ta allt ansvar själv) och någon form av stödfunktioner att hänga upp samtalet på är nödvändiga.
Jo. Jag förstår det. Mitt svar är: det går inte. Du kan skriva fantastiska spel som inte behöver äventyr. Men sannolikheten att de spelen når samma resultat i det avseendet som spel där äventyr är en integrerad del är för låg. Så det finns inga incitament att välja dem (för det syftet).
Eller ja, det kanske det gör. Men jag kan inte komma på hur.
