Jag ser om
For All Mankind. Först,
säsong ett. Det är precis lika omåttligt bra andra gången.
Det finns knappast någon som gjort lika mycket bra SF-tv som Ron Moore. Alla tänker förstås
Battlestar Galactica (och
Caprica, om någon till nöds minns den spinoffen), men han var också en av de drivande bakom
Deep Space 9, jobbade mycket för den extremt underskattade och alldeles för bortglömda
Carnivale, gjorde
Outlander (som inte verkar som min grej) och var med och skapade
Helix (som jag inte har sett men tänker). Och så
For All Mankind. Som är det bästa han har gjort. Och ja, då räknar jag in BSG (som ändå var fantastiskt bra i två och en halv säsong innan sprickorna i plottbygget började visa sig).
Jag såg
For All Mankind s01 när den kom ut. När jag försökte pusha den på folk var det nästan ingen, ens bland SF-fansen, som ens hade hört talas om den, och när jag förklarat dess storhet blev reaktionen vanligen "jaha, Apple TV, det förklarar varför jag inte sett något av den". Men den verkar med tiden ha vunnit en välförtjänt berömmelse genom word-of-mouth, så att folk (eller i alla fall SF-fans) numera har som minimum hört talas om den i alla fall.
Serien är en alternativhistoria där Sovjetunionen är först på månen. Första säsongen börjar med att vi får se det och reaktionerna, både individuella och samhälleliga, på det. Just det fortsätter sedan genom hela serien - det här är
sociologisk och dramatisk storytelling samtidigt. Och det är inte "det är en alternativhistoria, så allting suger" - om något blir världen i
For All Mankind litet bättre än vår egen. Första säsongen täcker åren 1969-1974, med NASAs försök att komma ikapp och ta sig förbi ryssarna, samtidigt som psykologin och förhållandena i astronautfamiljerna sätts under intensiv press. Och tekniken och vetenskapen är superb, samtidigt - jag är inte kapabel att avgöra om all den celesta mekaniken är korrekt i detaljerna, men det är inte det viktigaste - den ser hela tiden UT att vara det, så att man inte stör sig på det. Man ser också hur hela serien är planerad på förhand - allt passar och väldigt få saker känns forcerade. Moores kontroll som showrunner är ekvilibristisk, på ett vis som ingen SF-tv gjort sedan Babylon 5. Säsongsavslutningen i de två sista avsnitten av den här säsongen är bland det bästa som gjorts på tv alla kategorier, och det är mindblowing att ändå veta att säsong tvås är
ännu betydligt bättre.
Joel Kinnaman gör sitt livs roll (hittills) som Ed Baldwin, när han spelar en "straight man" (det han gör allra, allra bäst, som vi kan se i både Suicide Squad och Altered Carbon) med "the right stuff" som ändå pressas till gränslandet för sammanbrott. Jag tar Kinnaman över valfri Skarsgård i Science Fiction vid det här laget. Colm Feore (han har gjort vansinnigt mycket saker, men kanske närmast känns igen som Reginald Hargreeves från Umbrella Academy) som Wernher von Braun är en annan höjdare i rollbesättningen.
Det här är helt enkelt perfekt tv, och jag skulle säga att det är den näst bästa SF-tv som gjorts. Det borde vara obligatoriskt att titta på för alla som är det minsta intresserade av SF, och tycker man om filmer som
Apollo 13,
The Martian eller
Gravity påminner den om dem fast mycket,
mycket,
mycket bättre.
Kan inte rekommenderas nog,
5+/5. Absolut superbt.
(Vill man se något annat som liknar
For all Mankind i känslan, fast dokumentärt, rekommenderar jag varmt
From the Earth to The Moon, en dokumentärserie som gjordes inför trettioårsjubileet av månlandningen och som jag brukar se om vart tionde år inför den. Den är en av de där numera åtskilliga "Tom Hanks får göra dokudrama som blir fantastiskt bra", som med de senare
Band of Brothers,
The Pacific, och
Masters of the Air. Den är också extremt smart och genomtänkt. Avsnitt två är det bästa som någonsin gjorts på tv om kvalitetssäkring. Avsnitt elva visar upp astronauthustrurna på samma vis som
For All Mankind gör.)