Jag har en lång historia av att vara absolut sist på alla tänkbara bollar. Därför har jag dröjt ända tills nu med att se tv-serien Tales From the Loop. Och det trots att jag inte bara verkligen gillar Simon Stålenhags konst utan även är upp över öronen förälskad i rollspelet.
När serien kom så fick den ett ganska ljumt mottagande. Den kom och gick utan att göra större väsen av sig och det blev som bekant ingen säsong två. Nu när jag har sett den så kan jag lite förstå de som blev besvikna. Stålenhags värld har alltid, med rätta, jämförts med Stranger Things, 80-talsnostalgi och hela "kids on bikes"-grejen. Mycket litet av det märks i tv-serien. Det är inget uttalat 80-tal. Och även om en del av avsnitten handlar om barn och/eller ungdomar så är den inte inriktad på deras värld då andra avsnitt har mycket vuxna teman. Inte heller är den på något vis lika action-fylld som Stranger Things. Tvärtom så är den snarare sävlig och eftertänksam.
Min förståelse för de som var kritiska mot den hindrar mig dock inte från att fullkomligt älska serien. Jag tycker den är det bästa jag sett på mycket länge. Jag tycker även att de som inte tycker om serien för att de inte tycker att den känns tillräckligt Stålenhagsk, en kritik jag sett flera gånger, mest ser till ytan. Andligt tycker jag den verkligen jackar in i slingan. När den funkar som bäst är det en slags meditation över vad som sker när det fantastiska möter en vanlig värld, en värld befolkad av vanliga människor av kött och blod, människor med vanliga drömmar och vanliga förhoppningar. Serien har mer gemensamt med Black Mirror än det jag räknar upp ovan. Och det det var sannolikt därför den inte blev den succé jag tycker den förtjänar. Tittarna hade förväntat sig Stranger Things möter The Goonies men fick något helt annat. Och detta något annat tycker jag är stillsamt magnifikt.
Någon annan som har åsikter om Tales From the Loop? Har jag rätt? Eller tänker jag helt fel? Har jag missuppfattat Simon Stålenhag?
När serien kom så fick den ett ganska ljumt mottagande. Den kom och gick utan att göra större väsen av sig och det blev som bekant ingen säsong två. Nu när jag har sett den så kan jag lite förstå de som blev besvikna. Stålenhags värld har alltid, med rätta, jämförts med Stranger Things, 80-talsnostalgi och hela "kids on bikes"-grejen. Mycket litet av det märks i tv-serien. Det är inget uttalat 80-tal. Och även om en del av avsnitten handlar om barn och/eller ungdomar så är den inte inriktad på deras värld då andra avsnitt har mycket vuxna teman. Inte heller är den på något vis lika action-fylld som Stranger Things. Tvärtom så är den snarare sävlig och eftertänksam.
Min förståelse för de som var kritiska mot den hindrar mig dock inte från att fullkomligt älska serien. Jag tycker den är det bästa jag sett på mycket länge. Jag tycker även att de som inte tycker om serien för att de inte tycker att den känns tillräckligt Stålenhagsk, en kritik jag sett flera gånger, mest ser till ytan. Andligt tycker jag den verkligen jackar in i slingan. När den funkar som bäst är det en slags meditation över vad som sker när det fantastiska möter en vanlig värld, en värld befolkad av vanliga människor av kött och blod, människor med vanliga drömmar och vanliga förhoppningar. Serien har mer gemensamt med Black Mirror än det jag räknar upp ovan. Och det det var sannolikt därför den inte blev den succé jag tycker den förtjänar. Tittarna hade förväntat sig Stranger Things möter The Goonies men fick något helt annat. Och detta något annat tycker jag är stillsamt magnifikt.
Någon annan som har åsikter om Tales From the Loop? Har jag rätt? Eller tänker jag helt fel? Har jag missuppfattat Simon Stålenhag?
Last edited:
Fast det har nog lika mycket att göra med att jag levde ett helt annat slags liv då som att serierna var otroligt fantastiskt bra 
Podden hette Filmlådan. Tror dock inte den ligger uppe någonstans nu, den har ca. tio år på nacken 
