Antar att det förklarar varför Preussen inte finns längre...De gamla preussiska krigsspelen hade militära officerare med krigserfarenhet närvarande för att avgöra resultatet av olika handlingar. Vitsen med tärningar är att de är enklare för allmänheten att tillgå.
Problemet med officerare som substitut för tärningar är att de är godtyckliga, fördomsfulla, partiska, jäviga och inte alltid helt kompetenta.De gamla preussiska krigsspelen hade militära officerare med krigserfarenhet närvarande för att avgöra resultatet av olika handlingar. Vitsen med tärningar är att de är enklare för allmänheten att tillgå.
Men gud så tjusiga med sina epåletter och styva stövlar!Problemet med officerare som substitut för tärningar är att de är godtyckliga, fördomsfulla, partiska, jäviga och inte alltid helt kompetenta.
Ett annat och betydligt större problem är att de inte får plats i lådan.Problemet med officerare som substitut för tärningar är att de är godtyckliga, fördomsfulla, partiska, jäviga och inte alltid helt kompetenta.
Och det är ändå utan översättaren man behöver om man inte talar tyska!Ett annat och betydligt större problem är att de inte får plats i lådan.
Kriegsspiel var alltså ett sätt för tidiga spelledare att lösa sin "niche protection"?De gamla preussiska krigsspelen hade militära officerare med krigserfarenhet närvarande för att avgöra resultatet av olika handlingar. Vitsen med tärningar är att de är enklare för allmänheten att tillgå.
Behöver inte kisa särskilt mycket. Att köra figurslag med en "referee" återupptäcktes i de spelkretsar där Gygax och Arneson rörde sig därför att någon läste om de gamla kriegsspiel.Dock ganska coolt hur konceptet med en "umpire", och senare en Dungeon Master, följer med vår hobby i lite olika format genom åren. Om en kisar lite.
Mythic Role Playing gör nog ungefär detta, men med onödigt mycket text och komplexitet. Borde vara rätt enkelt att skriva ihop 1-sidasspel för att lösa detta.Jag skulle vilja göra ett rollspel som slumpar handlingen med en eller flera slumptabeller. Typ 1-3: ni vinner över orcherna, 4-6: ni blir tillfångatagna av orcherna.
Jag vet! Kisandet handlade mer om att Kriegsspiel-typen av spelledare funkade på lite annat sätt. Där var inte tanken att det skulle kännas som ett spel egentligen, utan du gav ordrar till dina trupper och spelledaren/-na berättade vad utfallet blev.Behöver inte kisa särskilt mycket. Att köra figurslag med en "referee" återupptäcktes i de spelkretsar där Gygax och Arneson rörde sig därför att någon läste om de gamla kriegsspiel.
Sant, men som jag har sammanställt tidigare är sexton olika sätt att föra in osäkerhet där slump är blott en av dessa. Att vi använder tärningar (eller kort) är enbart en rest av att vad vi anser idag är rollspel är skapat utifrån krigsdiaraman.Jag gillar slumpmomentet. Det bidrar med osäkerhet och överraskningar.
Varför är det mer brädspel är de rollspel vi ser idag, eftersom de är födda utifrån krigsdiaraman?Det finns mycket man kan göra med egna symboler och tärningar/kort, som skulle vara skitkul att spela. Men hur mycket brädspel vill man att det ska bli.
Skulle tro att det @Quadrante menar är att för att han ska tycka att det är givande kan man inte abstrahera bort hur många rollspelsmoment som helst då det till slut upphör att vara rollspel. Eller att allt för många tokens och artefakter till slut gör att upplevelsen inte längre känns som rollspel.Varför är det mer brädspel är de rollspel vi ser idag, eftersom de är födda utifrån krigsdiaraman?
Jag tror det här kanske är en fråga som handlar om hur tydligt visuella grejer färgar in en betydelse för en, och inget man kan generalisera. För att ta ett exempel: igår spelade jag i en historisk japansk miljö. I de flesta kortlekar ser de klädda korten ut som någon sorts operettversion av tidigmodern europeisk aristokrati. Den kombon hade jag tyckt blev visuellt inkongruent, och hade påverkat stämningen. Jag tror inte heller att det här är ett fall av "aha, men om du bara varit mer van vid att kort var normen så hade du inte brytt dig" – de klädda korten är mer visuellt avbildande än tärningar.Fast är de verkligen det? Det enda kostspel jag kan komma på där det finns något som helst symbolvärde i namnen på de klädda korten eller på färgerna är Svarte Petter. Annars är de bara siffror och abstrakta symboler. Den enda skillnaden när jag lägger en klöveråtta istället för en ruteråtta är huruvida du råkar ha några klöver eller ruter på hand. Jag tycker inte att de är särskilt symboliskt laddade alls. Tarotkorten är ju något annat; där finns det en symbolisk laddning. Men även om det färgar känslan i spelet lite tycker jag inte att det finns några genrer där de inte passar. DYD använder ju tarot för scifi, Om natten använder dem för vardagsdrama, Magie de minuit använder dem för fantasy och Marchebranche för en sorts surrealistisk postapokalypsfabel. Och jag tycker att de funkar alldeles utmärkt i alla dessa spel. Men det är såklart en personlig smaksak.
Ja, precis. Det var detta jag pratade om ovan. Kort är visuella förmedlare av spelet på ett annat sätt än tärningar (även om de också kan vara det). Det sagt så går det ju att hitta kortlekar på vilket tema som helst, inkl. minimalistiska lekar eller sådana som helt plockat bort de visuella. En sådan hade jag kunnat använda helt utan problem.Jag tror det här kanske är en fråga som handlar om hur tydligt visuella grejer färgar in en betydelse för en, och inget man kan generalisera. För att ta ett exempel: igår spelade jag i en historisk japansk miljö. I de flesta kortlekar ser de klädda korten ut som någon sorts operettversion av tidigmodern europeisk aristokrati. Den kombon hade jag tyckt blev visuellt inkongruent, och hade påverkat stämningen. Jag tror inte heller att det här är ett fall av "aha, men om du bara varit mer van vid att kort var normen så hade du inte brytt dig" – de klädda korten är mer visuellt avbildande än tärningar.
Angående de olika kortfärgernas symboliska betydelse är det kanske mer av en kunskapssak – de kommer ju från samma symboliska framställningar som den lilla arkanans färger i tarotleken.