Ansvarsfördelning i rollspel
- Thread starter Zeedox
- Start date
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,539
Med modern teknik borde man kunna se till att SL endast kan kommunicera med Callern.
Så att man håller sig till reglerna.
Min grupp verkar inte behöva någon ledare. Antingen är det snabba ryck och de har inte tid att prata ihop sig, eller så kör de konsensus.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,539
Frågan brukar oftast uppstå när någon annan vill veta vem som är ledare här egentligen.
Vad intressant! Den frågan tror jag inte jag någonsin har ställt mina spelare inför. I flera av våra kampanjer har ledaren varit en mer eller mindre frånvarande NPC som givit dem order. Jag tänker på deras uppdragsgivare i Delta Green, arkchefen i Mutant År Noll, fantasy-Linné som tog med dem till Marjura men själv var rörelsehindrad när vi spelade Svavelvinter version 1987. Frågan har varit "Vem jobbar ni åt", inte "Vem av er är chef".
Det kan ju variera mellan olika typer av spel. I Coriolis-kampanjen så är det väldigt enkelt. Det är kaptenen, likaledes min rollpersons storasyster, som bestämmer. Och även om man inte alltid håller med om hennes beslut, något framför allt min rollperson kan ha svårt för ibland, så är det hennes ord som gäller. Vi lägger ju trots allt våra liv i hennes händer varje gång vi sätter oss i rymdskeppet. Det ger verkligen tonvis av tillfällen att rollspela när det finns ett ojämnt maktförhållande i gruppen. Det skulle jag gärna göra mer av i andra spel.
(Det betyder inte att maktförhållandet mellan spelarna är så ojämnt. Det är mest att vi spelar ut det som att kaptenens ord väger tyngre, och ofta att kaptenen hade rätt... även när hon inte hade det.)
(Det betyder inte att maktförhållandet mellan spelarna är så ojämnt. Det är mest att vi spelar ut det som att kaptenens ord väger tyngre, och ofta att kaptenen hade rätt... även när hon inte hade det.)
I Ashen Stars är rollpersonerna delägare i ett rymdskepp som de använder för att åta sig FBI-liknande utredningar i en interstellär federation på dekis. Spelkonstruktören har avsiktligt skippat kaptenen när han beskrev rollfördelningen ombord. Det finns en pilot, men hon kör dit gruppen beslutat gemensamt att hon skall köra (vanligen ett lukrativt uppdrag). Och det finns en kommunikatör som är ansiktet utåt vid besök på planetytan, men han bestämmer inte enväldigt hur gruppen skall förhålla sig till lokalbefolkningen.
Avgör man saken med holmgång så vinner basisten. Försök slåss beväpnad enbart med en Korg DW-8000 eller ett mickstativ.
Quadrante
Grisbonde
Har än idag inte varit med om en spelgrupp som håller ihop och gör samma sak mer än första spelmötet. Nej, inte för att det uppstår groll, inte på grund av maktkamp. På grund av gravitationen, att spelares uppmärksamhet drar åt olika håll.
Rickard
Urverk speldesign
Ja, problemet med att det går spela rollspel på så många olika sätt.
Mogger
Hipsteranka
Angående ursprungsfrågeställningen…
Jag vill gärna göra en idrotts-liknelse och se SL som en funktionär och spelarna som utövarna/stjärnorna.
Beroende på ambitionsnivån så gör SL olika mycket och olika saker för att spelarna ska kunna köra sitt race.
Om man bara vill ha lite kul på en gräsplätt i några timmar behövs inga funktionärer alls.
Vill man spela seriespel så har man dels en förening som ska skötas, lagen måste anmälas, tränare och annat som behöver anlitas. Ofta har föreningen också en plan som behöver skötas, klippas och markeras. Under matcherna finns sen domare, linjedomare m.m.
Kommer man upp mot elitnivån har man en ännu större organisation i lagen och mer publik som behöver skötas, med försäljning, parkering, toaletter, och kanske hela arenor.
Lite samma tycker jag det är med rollspel. Spelarna är laget som går in på plan och är huvudattraktionen. Det är de som är själva grejen. SL är den som ser till att det finns ett motståndarlag och en plan eller arena där spelarna kan göra sin grej.
Det är inte funktionärernas uppgift att spelarna har kul, eller att man vinner matchen, men väl att spelet kan spelas och att allt fungerar smidigt. Det går sen att göra hur komplext och stort som helst och man kan lägga ut saker på andra (t.ex färdigskrivna äventyr). Men grunden är ändå alltid på nåt sätt att det finns en boll och en gräsplätt.
Ibland verkar spelarna förvänta sig mer än vad SL kan, vill eller orkar tillhandahålla, och då tror jag att den ovan citerade situationen uppstår. Men själv har jag inte varit med om nåt sånt på åtminstone 30 år. Men vi har å andra sidan en stabil grupp med tre-fyra potentiella spelledare som kan ta rollen som funktionär med en rimlig arbetsinsats.
Jag upplever att de grupper som inte har en spelledare som känner att de mäktar med att leverera motsvarande spelarnas förväntningar, också är de som mest dras mot low prep/samberättande/indie-spel/omfördelning av roller och ansvar. Vilket såklart är naturligt.
Edit: Men det finns förstås mängder med spelare som tycker att det enkla, nischade, spontana spelet är roligare (och så var det för mig gällande fotboll. Det var roligare att spela på rasten än faktiska träningar och match). /Edit
Och som vanligt tror jag kärnan i problemställningen är att man diskuterar vilka förväntningar som finns. Min egen uppfattning är att de flesta spelare är nöjda med att ”gå ut och lira lite på gräsmattan” medan förvånansvärt många spelledare tror att de måste ha ”Olympiastadion helt klar och i perfekt skick”.
//EvilSpook
så ser jag lite annorlunda på det.
Jag vill gärna göra en idrotts-liknelse och se SL som en funktionär och spelarna som utövarna/stjärnorna.
Beroende på ambitionsnivån så gör SL olika mycket och olika saker för att spelarna ska kunna köra sitt race.
Om man bara vill ha lite kul på en gräsplätt i några timmar behövs inga funktionärer alls.
Vill man spela seriespel så har man dels en förening som ska skötas, lagen måste anmälas, tränare och annat som behöver anlitas. Ofta har föreningen också en plan som behöver skötas, klippas och markeras. Under matcherna finns sen domare, linjedomare m.m.
Kommer man upp mot elitnivån har man en ännu större organisation i lagen och mer publik som behöver skötas, med försäljning, parkering, toaletter, och kanske hela arenor.
Lite samma tycker jag det är med rollspel. Spelarna är laget som går in på plan och är huvudattraktionen. Det är de som är själva grejen. SL är den som ser till att det finns ett motståndarlag och en plan eller arena där spelarna kan göra sin grej.
Det är inte funktionärernas uppgift att spelarna har kul, eller att man vinner matchen, men väl att spelet kan spelas och att allt fungerar smidigt. Det går sen att göra hur komplext och stort som helst och man kan lägga ut saker på andra (t.ex färdigskrivna äventyr). Men grunden är ändå alltid på nåt sätt att det finns en boll och en gräsplätt.
Ibland verkar spelarna förvänta sig mer än vad SL kan, vill eller orkar tillhandahålla, och då tror jag att den ovan citerade situationen uppstår. Men själv har jag inte varit med om nåt sånt på åtminstone 30 år. Men vi har å andra sidan en stabil grupp med tre-fyra potentiella spelledare som kan ta rollen som funktionär med en rimlig arbetsinsats.
Jag upplever att de grupper som inte har en spelledare som känner att de mäktar med att leverera motsvarande spelarnas förväntningar, också är de som mest dras mot low prep/samberättande/indie-spel/omfördelning av roller och ansvar. Vilket såklart är naturligt.
Edit: Men det finns förstås mängder med spelare som tycker att det enkla, nischade, spontana spelet är roligare (och så var det för mig gällande fotboll. Det var roligare att spela på rasten än faktiska träningar och match). /Edit
Och som vanligt tror jag kärnan i problemställningen är att man diskuterar vilka förväntningar som finns. Min egen uppfattning är att de flesta spelare är nöjda med att ”gå ut och lira lite på gräsmattan” medan förvånansvärt många spelledare tror att de måste ha ”Olympiastadion helt klar och i perfekt skick”.
//EvilSpook
Last edited:
För egen del var det aldrig brist på spelledarork som gjorde att jag drogs mot samberättande, utan till stor del att jag tyckte att det var tråkigt att vara spelare för att jag bara fick spela min gubbe och det var tråkigt att vara spelledare för att jag inte fick spela min gubbe. Det är (för mig) som att åka till sommarstugan och bli tillsagd att man får antingen bada eller grilla korv, men inte båda!
Att det kräver mindre prepp och ger högre kvalitet och variation på berättelserna (enligt mina kriterier, som inte är desamma som andras) har varit viktiga bieffekter, men inte vad som drog mig till det från början. Men andras grupper kan säkert fungera annorlunda.
Jag förstår ditt resonemang, men jag tycker litegrann att du bortser från att rollspelaren är idrottarens svurna dödsfiende.
Mogger
Hipsteranka
Klart man inte kan göra båda! Dessutom måste man vänta 1-2h efter korven innan man får bada igen!
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,508
Att spela spelledarlöst har gjort mig till en bättre spelledare och spelare. Det kan låta en testa olika roller vid bordet, träna på improvisation, och känna väldigt påtagligt hur vi som spelar bär spelet tillsammans. De’ ä toppen.
För övrigt gillar jag hur i Suldokar’s Wake uppmanas SL till att utse en av spelarna till SL-assistent som hjälper till att hålla koll på regler och hjälper till att avgöra i kluriga regeltolkningar.
För övrigt gillar jag hur i Suldokar’s Wake uppmanas SL till att utse en av spelarna till SL-assistent som hjälper till att hålla koll på regler och hjälper till att avgöra i kluriga regeltolkningar.