Berätta lite om Pendragon

[Platon]

Tycker spelet ser så fint och intressant ut. Berätta lite om du har erfarenhet vettja!
Mina funderingar är

1) är spelet bra? Är reglerna bra?

2) Funkar det bra att spela som…eh…svensk? Jag kan tycka att spela som är lite fantasy men även lite verklig setting kan bli svårt. Typ som vikingaspel. Men vet ju inte hur det VAR på den tiden på riktigt, så risken är att alla spelar ut en klyscha man sett på film. Farhågan här är att alla spelar lite Ivanhoe lixom.

3) Hur verkar den nya (6:e?) utgåvan?

 

[ragngand]

Spelet är riktigt bra, reglerna likaså. Du kanske har hört mekaniken Pendragon-slag som innebär att till exempel strider avgörs genom att båda sidor jämför effekten (högsta, lyckade) för att se vem som vinner.

Det är inget problem alls att leva sig in i miljön och det finns också mycket mekanik som gör att man bättre förstår hur man kan spela.

Jag har bara sett starter kit av 6e utgåvan, den är bra, men är i princip oförändrad från tidigare utgåvor. Dock föredrar jag föregående femte utgåvan som är mindre blaffig i sin layout och bilder.

 

[nano]

Hur stora likheter finns det mellan pendragon och crusader kings spelen?

 

[Bolongo]

Hur stora likheter finns det mellan pendragon och crusader kings spelen?

Är inte de senare dataspel? Varför skulle det ens vara en relevant jämförelse?

 

[Bolongo]

Är inte de senare dataspel? Varför skulle det ens vara en relevant jämförelse?

OK, för att besvara mig själv så tittade jag på Wikipedia som säger detta om CK: " Uppgiften är att göra ätten så mäktig som möjligt, och att erövra och gifta sig till så mycket land som möjligt."

Och visst, from a certain point of view är det målet i Pendragon också. Men vägen dit är inte att spela ett strategispel och göra militära erövringar. Det är att gå på magisk-allegoriska äventyr som är en vild brygd av kristna dygder och keltisk mytologi.

 

[Bolongo]

Men vet ju inte hur det VAR på den tiden på riktigt, så risken är att alla spelar ut en klyscha man sett på film. Farhågan här är att alla spelar lite Ivanhoe lixom.

Spelet är, precis som de arthurianska sagorna, som bäst kvasi-historiska. De sägs utspela sig under senantik / tidig medeltid, men teknologin och kulturen är högmedeltida. Spelet har en slags förklaring till detta, att det beror på "Britanniens förtrollning" under Arthurs regeringstid - detta är en anomali, och efter Arthurs död återtar historien sitt normala förlopp och minnena av den tiden bleknar.

Var inte rädd för klyschor. Riddar-romanerna uppfann många av klyschorna du antagligen tänker på. Ge dig hän bara!

 

[Theo]

Spelet är, precis som de arthurianska sagorna, som bäst kvasi-historiska. De sägs utspela sig under senantik / tidig medeltid, men teknologin och kulturen är högmedeltida. Spelet har en slags förklaring till detta, att det beror på "Britanniens förtrollning" under Arthurs regeringstid - detta är en anomali, och efter Arthurs död återtar historien sitt normala förlopp och minnena av den tiden bleknar.

Den doylistiska förklaringen är förstås att spelet emulerar de medeltida romanerna och dikterna om Arthur, fr a Malorys "Le Morte d'Arthur", och deras moderna tolkningar som Whites "The Once and Future King", och de var förstås också en soppa av anakronismer.

 

[Ivan NWG]

Pendragon is fantastic, one of the most immersive games ive ever played but the group has to be on board with wanting to play arthurian knights.
I got covid so cant think right now, but when i have a bit more energy, I can share some tips from when Ive run it for people.

 

[lupmet]

Det finns två centrala koncept i Pendragon: Spelet uppmuntrar till att man spela flera generationer och att man utvecklar in borg. Man kan välja att försöka gifta sig, anlägga bikupor, och så vidare under vinterfasen. Om ens son överlever barndomen kan man pensionera sin rollperson och fortsätta med sonen som då får lite startfördelar beroende på hur rik, berömd och ärbar man är. Det andra konceptet är att alla rollpersoner har ett antal ridderhetsideal, eller vad man skall kalla det, och är man lat har man svårt att hålla sig vaken när man håller vaka eller vakt. Ens handlingar påverkar och påverkas av ens värden och det kan vara svårt att gå emot sina värden för mycket. Hur mycket man väljer att rollspela respektive regeltolka dem är nog rätt mycket upp til respektive grupp, men är du inte ridderlig kommer det värdet att gå ned och du kommer bli känd för ditt oridderliga beteende, enkelt uttryckt. Detta är kraftigt förenklat men spelar man Pendragon bör man nog planera en kampanj som tillåter generationsspel och ger utrymme till att rollspela idealen ovan. Jag spelade för många år sedan så det här är en förenkling men spelet skiljer sig en del ifrån klassiska fantasyspel utan uppmuntrar de riddarromaner som Don Quixote var en parodi och pastisch på.

 

[JohanL]

1) är spelet bra? Är reglerna bra?

Ja. Det är alla tiders bästa BRP-implementation, skapad av historiens främste rollspelsdesigner. Det är extremt bra.

Om man är knäpp som jag är det en njutning att läsa reglerna. Det är som ett vackert urverk.

2) Funkar det bra att spela som…eh…svensk? Jag kan tycka att spela som är lite fantasy men även lite verklig setting kan bli svårt. Typ som vikingaspel. Men vet ju inte hur det VAR på den tiden på riktigt, så risken är att alla spelar ut en klyscha man sett på film. Farhågan här är att alla spelar lite Ivanhoe lixom.

Svensk spelare eller svensk rollperson? För det senare är historiciteten avsiktligt katastrofal, så man kan nog vara en svensk riddare. Kanske mer spännande är att Arthur är samtida med svenske Beowulf, vilket hanteras i modulen Land of Giants.



För det förra är det knappast något problem - det är trots allt ett spel gjort för amerikaner, som ligger mycket sämre till än vi. Visserligen är alla riddare, men det finns gott om koncept (torneringsriddare, hovriddare, krigarriddare, och så vidare), och framför allt kommer allas karaktärsutveckling att bli olika (pushar du på romantisk riddare, chevalersk riddare, romantisk riddare, plats vid Runda Bordet...).

 

[JohanL]

Den doylistiska förklaringen är förstås att spelet emulerar de medeltida romanerna och dikterna om Arthur, fr a Malorys "Le Morte d'Arthur", och deras moderna tolkningar som Whites "The Once and Future King", och de var förstås också en soppa av anakronismer.

Det här är gjort helt avsiktligt och systematiskt. I Pendragon är till exempel Geoffrey of Monmouths brittiska historia sann (vilket den absolut inte är i verkligheten).

 

[nano]

Är inte de senare dataspel? Varför skulle det ens vara en relevant jämförelse?

För att det verkar som att det religiösa vices and virtues systemet är i stort sett identiskt och spelen ges ut av datorspelsättlingen till Äventyrsspel Paradox så det finns en hel del svenkar och antagligen gamla rollspelare i företaget. Så om man har kopierat en aspekt från Pendragon så undrade jag om nån visste ifall det var fler.

 

[Rickard]

Men vägen dit är inte att spela ett strategispel och göra militära erövringar.

Det är rätt mycket Excel på vägen dock. Glory hit och dit, byggnationer som ger inkomst och skydd. Just nu har vi gått in i andra delen av The Great Pendragon Campaign och jag sitter med alla siffror och undrar: "Kunde inte det här ha gjorts roligare?"

---

Det sagt, det här är ett system som jag själv knappt hade behövt husregla. Bara några småfixar för att strömlinjeforma systemet lite bättre.

 

[Platon]

När jag läser och kollar lite på nätet verkar ganska många tycka att stridssystemet är rätt crunchy och jobbigt egentligen. På mer än ett ställe läser man att det ”egentligen är reglerna för ett krigsspel i ett rollspel”

Det gör mig inte jätteupphetsad direkt 🥹

 

[JohanL]

När jag läser och kollar lite på nätet verkar ganska många tycka att stridssystemet är rätt crunchy och jobbigt egentligen. På mer än ett ställe läser man att det ”egentligen är reglerna för ett krigsspel i ett rollspel”

Det gör mig inte jätteupphetsad direkt 🥹

Det känns som en konstig inställning. Det är på nivå med Drakar och Demoner och mycket enklare än D&D.

Slagfältssystemet är litet mer komplext, men inget anmärkningsvärt där heller.

 

[Rickard]

När jag läser och kollar lite på nätet verkar ganska många tycka att stridssystemet är rätt crunchy och jobbigt egentligen. På mer än ett ställe läser man att det ”egentligen är reglerna för ett krigsspel i ett rollspel”

Det som jag ogillar med stridssystemet är att det är repetitivt. Man kan lösa det med spelledartekniker men strid är mest en massa slag efter varandra utan egentligen något att tillföra.

Det är definitivt inte crunchy. Kan översiktligt beskriva en runda. Båda slår var sitt slag. Den som slog sämst får en skademängd mot sig. Om mängden överstiger Size finns risk att försvararen ramlar. Försvararen får dra av rustning och sköld från skademängden. Om skadan överstiger ett visst värde får försvararen en långvarig skada också. Om skadan tar försvararen ned till 0 kroppspoäng så är den död.

Sedan finns det kritiska skador och fummel ovanpå detta.

 

[wilper]

Det som jag ogillar med stridssystemet är att det är repetitivt. Man kan lösa det med spelledartekniker men strid är mest en massa slag efter varandra utan egentligen något att tillföra.

Det är definitivt inte crunchy. Kan översiktligt beskriva en runda. Båda slår var sitt slag. Den som slog sämst får en skademängd mot sig. Om mängden överstiger Size finns risk att försvararen ramlar. Försvararen får dra av rustning och sköld från skademängden. Om skadan överstiger ett visst värde får försvararen en långvarig skada också. Om skadan tar försvararen ned till 0 kroppspoäng så är den död.

Sedan finns det kritiska skador och fummel ovanpå detta.

Det coola är att det händer något nästan varje runda eftersom det räcker att en av parterna lyckas med sitt slag för att det skall bli skada. Så strider rullar på i högre takt än i gamla DoD.

 

[Rickard]

Det coola är att det händer något nästan varje runda eftersom det räcker att en av parterna lyckas med sitt slag för att det skall bli skada.

Ja, det var vad jag hade husreglat. Här är min husregel:

1. Perfekt slag slår lyckat slag som slår misslyckat slag.
2. Om båda slår samma typ av slag (perfekt, lyckat) så räknas slagen som om båda lyckades och som sin slog högst vinner. Så både perfekta och misslyckade slag räknas som lyckade i detta fall.

För i Pendragon som blir det ett stillestånd om båda misslyckas, båda slår perfekt eller om båda slår lyckas och slår lika.

 

[Bifur]

Det känns som en konstig inställning. Det är på nivå med Drakar och Demoner och mycket enklare än D&D.

Slagfältssystemet är litet mer komplext, men inget anmärkningsvärt där heller.

Känner inte igen det heller. Har bara spelat någon version av 3/4 ed men där var det ju väldigt basic. Du rullade ett konfliktslag per runda. Avgjorde skada. Sen nästa runda. Om något var det aningen repetivt och regelmässigt gav de inte supermycket input till narrativ. Å andra går alla småskaliga sidor väldigt fort, så det stör inte, ingen pingpong.

 

[Theo]

Ja. Det är alla tiders bästa BRP-implementation, skapad av historiens främste rollspelsdesigner. Det är extremt bra.

Om man är knäpp som jag är det en njutning att läsa reglerna. Det är som ett vackert urverk.



Svensk spelare eller svensk rollperson? För det senare är historiciteten avsiktligt katastrofal, så man kan nog vara en svensk riddare. Kanske mer spännande är att Arthur är samtida med svenske Beowulf, vilket hanteras i modulen Land of Giants.

View attachment 20127

För det förra är det knappast något problem - det är trots allt ett spel gjort för amerikaner, som ligger mycket sämre till än vi. Visserligen är alla riddare, men det finns gott om koncept (torneringsriddare, hovriddare, krigarriddare, och så vidare), och framför allt kommer allas karaktärsutveckling att bli olika (pushar du på romantisk riddare, chevalersk riddare, romantisk riddare, plats vid Runda Bordet...).

Jag utgick från att OP menade svensk spelare, men Land of Giants är en favorit: det är en sparsmakad men rejält stämningsfull och fantasieggande pre-vikingatida-fantasy-Skandinavien-sourcebook. De båda äventyren som följer med (baserade på första och sista akten i Beowulf) har också en riktigt skön mytisk känsla.

Den härrör från 4:e utgåvan som breddade spelets koncept lite och gav större utrymme till att spela andra grupperingar och kulturer än bara just arthurianska riddare. Det har jag förstått var kontroversiellt på sina håll och senare utgåvor har gått tillbaka till det snäva fokuset, men jag gillade det.