Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
Nja, det är inte nödvändigtvis sant. Även om det absolut KAN vara så.

På svärd som är avsedda att användas "på riktigt" (i moderna sammanhang är "på riktigt" inom typ hema och fullkontakts-reenactment) av bra kvalitet och uppåt sitter normalt både parerstång och kavel rätt jäkla tight, även om kaveln inte är limmad på tangen. Så pass att man behöver använda en klubba för att få på och av dem (ibland med väldigt mycket tillhörande våld). Man kan ta bort knappen och fortsätta använda svärdet i alla fall ett tag innan saker börjar lossna.

Sen kan kaveln i många fall också vara limmad för att göra hela konstruktionen så stabil som möjligt.

Om svärdet faller sönder i sina beståndsdelar bara för att man tar bort knappen skulle jag primärt misstänka att det rör sig om en prydnadspjäs. Eller att det är välavnänt så saker blivit lösa med slitage. Men det finns absolut exempel på "riktiga svärd" som faller isär också så klart. Jag menar mest att det inte alltid är så, och är man en person som har för avsikt att skruva av knappen ser man nog till att ha ett svärd som sitter ihop ordentligt =D

(Med caveaten att jag inte är en svärdssmed eller någon stor svärdssammlare, men är intresserad av ämnet)
Jag har ägt över tjugo svärd (dock inte samtidigt) varav inget har varit dekorationssvärd. Har dock bara kvar ett (man måste ju ha något att försvara sig med).

De flesta har inte haft skruvad svärdsknapp. Det har mest varit rappirer som har skruvknapp.

Svärd som används börjar "skramla" i hjaltet efter ett tag. Det är för att kaveln inte längre sitter ordentligt, antingen för att trät har torkat, i värsta fall spruckit eller så har hålet blivit större genom nötning. Om man in det läget skruvar av svärdsknappen (och man är glad för en skruvad pommel i det läget!) så kommer kaveln att ramla av.

Om man skruvar av pommeln på ett svärd som inte skramlar så brukar kaveln inte ramla av automatiskt. Men, skulle man i det läget greppa kaveln och svinga svärdet så är nog risken stor att kaveln lossnar. Endast i något undantagsfall har jag varit med om att kaveln skulle ha suttit riktigt hårt fast.

Passformen på kavelns hål och svärdstången har aldrig varit perfekt på de svärd jag skruvat isär. Det är nog rätt svårt att få till eftersom tången inte har en regelbunden form (oftast kilformad, men inte helt symmetriskt).

Men, detta är bara mina erfarenheter av moderna svärd av hög, men inte högsta kvalité. De svärd jag ägt har legat på en prisklass på 10 000 till 20 000 kronor i dagens värde (jag har dock ofta lyckats få dem billigare och sålde av mina svärd med vinst efter att jag lagt av med HEMA). Det kan vara att historiska svärd var bättre. Men slitaget kommer man inte ifrån om man använder svärdet.

Å andra sidan kan man ju såklart anta att man ser till att svärdet är i bästa möjliga skick före en duell :) Att byta kavel måste ha varit en standardgrej. När jag fick skrammel i hjaltet på svärd som inte hade skruvat svärdsknapp så bad jag bara en lokal amatörssmed att fixa det. Det verkade inte alls vara någon svår grej.

Om man limmade kaveln eller inte vet jag inte, men det känns lite dumt eftersom man antagligen vill byta kavel efter ett tag. Kaveln kommer slitas ut snabbare än bladet. Men om limmet inte sitter så hårt så kanske det inte är ett problem, vet ej.

Mycket gissningar alltså :)

Och om jag ska bidra lite till tråden så kan man väl dra inspirationen att utrustning behöver skötas om och det är inte alltid möjligt att göra allt under pågående äventyr. Att ett svärd går sönder behöver inte betyda att klingan är av utan kan vara något så simpelt som att kaveln spruckit. Spjut- och yxhuvuden lossnar från sina skaft. Rustningar har det ständiga problemet att remmar och snörningar går av. Det krävs en enorm mängd material- och hästvård för att hålla en riddare igång. Inte konstigt att de hade väpnare :)
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,374
Om man skruvar av pommeln på ett svärd som inte skramlar så brukar kaveln inte ramla av automatiskt. Men, skulle man i det läget greppa kaveln och svinga svärdet så är nog risken stor att kaveln lossnar. Endast i något undantagsfall har jag varit med om att kaveln skulle ha suttit riktigt hårt fast.
Ja, precis. Det är typiskt en fråga om mer långsiktig hållbarhet (och särskilt när det misshandlas extra), inte för att det alls ska hålla ihop.

Mycket vanligt syndrom på Forged in Fire var att någon tvingas göra en fullösning av tidsbrist, allt håller initialt och för normalanvändning, men sedan gör man något som verkligen anstränger vapnet, och då lossar det.
 
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
För att fortsätta på svärdstemat och även tillföra till tråden så är det intressant att det i regel är många hantverkare inblandade för att få till ett svärd.

Om vi ser till bladet så börjar det med att själva råmaterialet (järn) framställs med allt det innebär. Men om vi hoppar över de stegen så kommer vi till Klingsmeden vars uppgift det är att smida själva klingan. Även här fanns en uppdelning i många länder, det var ett gille som ansvarade för svärdsklingor och ett annat för knivar. Gränslandet blev intressant och det finns de som menar att Messer var ett svärd som tillverkades av Knivsmeder men att de fick göra det eftersom det "bara" var en stor kniv. Jag känner inte till sanningshalten i det men oavsett så är det en intressant konflikt.

När smeden var klar så gick bladet till Sliparen som slipade klingan så att det fick rätt form eller "finish". Sedan tog Härdaren och härdade bladet.

När det väl var klart så tog Svärdsfejaren vid som var den som till slut sålde svärdet. Fejaren polerade och vässade klingan och satte sedan på hjaltet (som kunde vara gjort av ytterligare andra hantverkare). Skidan kunde göras av Fejaren eller återigen fler andra hantverkare. Om det var ett riktigt fint svärd så kanske det även behövdes guldsmeder eller andra hantverkare för dekorationer av svärd eller skida.

Fejaren är ansiktet mot kunden och han kan anlita de andra som underleverantörer eller köpa delar och ha svärd färdiga.

Såhär omständligt var det säkert inte från början, men det blev det under medeltiden.

Svärdsklingan kunde mycket väl importeras (Sverige importerade det mesta från antagligen Tyskland under medeltiden), men de monterades oftast lokalt av Svärdsfejaren.

Så, nästa gång rollpersonerna vill köpa ett svärd så ska de INTE gå till en vapensmed eller svärdssmed utan till en Svärdsfejare!

---

Det förekom mycket konflikter mellan de olika yrkesgrupperna. Det verkar t.ex. varit så att Svärdsfejaren oftast hade ensamrätt på att sälja svärd eller delar av svärd (Svärdssmeden fick bara sälja till Fejare). Fejarna kunde då också styra prissättningen både till kund och till underleverantörer.

Det verkar som att svärdsfejarna hade högst status och var riktigt fint folk.

---

Det är även till Svärdsfejaren man ska gå om man vill byta ut delar eller hela hjaltet. Eller om man behöver en ny svärdsskida.

---

Det här gäller just svärd, men det finns ingen anledning att tro att det inte var lika komplicerat inom många andra områden. Hantverksgillenas byråkrati och deras konflikter borde kunna ge upphov till en massa intressanta äventyr.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,255
För att fortsätta på svärdstemat och även tillföra till tråden så är det intressant att det i regel är många hantverkare inblandade för att få till ett svärd.
Hela systemet med olika hantverksgillen utvecklades ju under medeltiden (även om föregångare fanns långt bak i antiken) och efterhand blev det alltmer formaliserat med vem som fick göra vad, och med alltmer specialiserade yrkesgrupper.
Under tidig medeltid så var det antagligen bara en svärdssmed (med hjälpredor= som gjorde allting från järntacka till färdigt svärd.
Mot slutet av medeltiden så var det precis som du beskriver en hel serie med olika hantverkare som gjorde varsin del och noga bevakade sina privilegier om vad bara just de fick göra.


En annan uppgift som svärdsfejaren hade var att hjälpa kunden att hitta ett svärd som passade just den kunden. Rätt längd, rätt tyngd, osv.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,440
Hela systemet med olika hantverksgillen utvecklades ju under medeltiden (även om föregångare fanns långt bak i antiken) och efterhand blev det alltmer formaliserat med vem som fick göra vad, och med alltmer specialiserade yrkesgrupper.
Under tidig medeltid så var det antagligen bara en svärdssmed (med hjälpredor= som gjorde allting från järntacka till färdigt svärd.
Mot slutet av medeltiden så var det precis som du beskriver en hel serie med olika hantverkare som gjorde varsin del och noga bevakade sina privilegier om vad bara just de fick göra.


En annan uppgift som svärdsfejaren hade var att hjälpa kunden att hitta ett svärd som passade just den kunden. Rätt längd, rätt tyngd, osv.
Det där är en anglicism som tyvärr är ett genuint problem för historienördar. Ett gille är etymologiskt samma ord som ett guld, men det är inte samma sak på svenska.

I Sverige var det ett skrå som organiserade arbetare efter yrke. Ett gille var närmast en sorts förening, ofta kopplad till en kyrka eller ett helgon. De kunde ansvara för kyrkans renovering, eller arrangera en fest på helgonet dag, eller lite vad som helst.

Skrå = jobb, gille = fritid. Typ. Väldigt förenklat.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,085
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Gille, att gilla, att samlas för gemensam sak.

Var tvungen att kolla etymologin då det ska vara så att gille även används för betalning/skuld (landsgille) och mer gemytligt (sammankomst, festgille). Allt faller på plats när jag ser att ordet gille härstammar ur gäld och gälda. Festgille är inte en bjudning, utan något man samlas och bidrar till. Så det blir samma sak ... doch är gille inte ett skrå.
 
Last edited:
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
Det där är en anglicism som tyvärr är ett genuint problem för historienördar. Ett gille är etymologiskt samma ord som ett guld, men det är inte samma sak på svenska.

I Sverige var det ett skrå som organiserade arbetare efter yrke. Ett gille var närmast en sorts förening, ofta kopplad till en kyrka eller ett helgon. De kunde ansvara för kyrkans renovering, eller arrangera en fest på helgonet dag, eller lite vad som helst.

Skrå = jobb, gille = fritid. Typ. Väldigt förenklat.
Om jag förstått det rätt så fanns hantverksgillen redan före skråväsendet så de är på sätt och vis föregångare. Men de var som sagt inte lika reglerande vad gällde yrkesutövningen. Men skrån kom sent till Sverige så de flesta rollspel gör nog rätt i att prata om gillen.

Så, vill man vara historiskt korrekt och spelar under medeltid så har man något lösare organiserade hantverksgillen. Vill man ligga runt 1600-tal eller senare så kan man ju använda ordet skrå även om det nödvändigtvis inte var det som användes under tidsperioden i fråga. Vanligaste benämningen verkar ha varit ämbetet (t.ex. Kopparslagarämbetet eller Skomakareämbetet) men andra benämningar kan ha förekommit (kanske även gille ;) ). Skrå verkar vara ett nyare ord.

Men, om man inte spelar i en realistisk svensk medeltid så kan man kalla dom precis vad man vill :) Jag själv föredrar gille eftersom det låter trevligare.
 
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
Mumierna i Venzone verkar ha en intressant historia. De hittades på 1600-talet när man skulle bygga ut en katedral och verkar ha mumifierats av en naturlig, men okänd process. Men det finns en teori om att en viss typ av svamp skulle vara inblandad (bara en sån sak ger ju äventyrsvibbar). Från början ska det ha varit 42 mumier, men det finns bara 15 kvar (som kan ses än idag).

De verkar härstamma från 1300-talet.

Enligt den här (inte så pålitliga?) artikeln så verkar människorna i byn ha sett mumierna som skickade av gud för att vaka över dem och ge dem lycka. De verkar ha tagit hand om mumierna och knatat runt i byn med dem.

Det här är ju äventyrsmaterial så det skriker om det oavsett vilken miljö och tidsperiod man spelar i. Om det är fantasy eller skräck så kan väl svampen lika gärna ge mumierna lite krafter också. Eller så smittar svampen till de levande med konstiga effekter. Även i en hyperrealistisk miljö så blir det hela en intressant plats att ha äventyr på.

1728754640800.png
 

Tarsus

Warrior
Joined
24 Jan 2022
Messages
308
When we went to the zoo last and got to be within like half a meter of a grizzly bear, me and my kid were talking about how in games you can basically take on a bear with a sword or axe and its no big deal, but when you see the size of it up close, no, you couldn't. It would just eat you and that would be the end of Bob the Barbarian.
That's why you have a reach value. The bear has reach and gets an attack of opportunity if you try to attack it with a sword. You need a spear for bear.
 
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
Vi har ju våran mumifierade präst här uppe (på finska sidan) nära Kemi (Keminmaa kommun).
Intressant. Kollade på finska wikipedia (som innehöll lite mer information) och följde några av länkarna där.

Han verkar inte vara den enda eller ens den bäst bevarade mumien i kyrkan. Men han har blivit känd (kanske för att han var präst eller för att man råkade stöta på hans lik vid något tillfälle?) och är den enda man kan se idag. Men under golvet har man under sentida undersökningar hittat fler.

Enligt finska Wikin var han inte på något sätt speciell under sin levnadstid och de bevingade orden som finns i svenska artikeln verkar ha tillkommit efter att hans lik/mumie hittades.

Hittar ingen förklaring till mumifieringen. Det enda man skriver är att den är naturlig, dvs man har inte tillverkat mumien. Kanske något i miljön under just den kyrkan? Svamp? :)

I vilket fall väldigt intressant rollspelsmaterial. Skulle passa perfekt till Nordiska Väsen.
 
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,400
Location
Uppsala
Frystorkat?
Kanske det.

Och apropå frystorkat så läste jag alldeles nyligen att Inka-indianerna frystorkade potatis och kött (och kanske annat) redan på 1200-talet. Frystorkade potatisen (Chuno) kan visst hålla i årtionden och tillverkas och används än idag.

Japanerna gjorde samma sak med Tofu redan på 1500-talet.

Man använde kylan på berg och sedan sol för att torka.

Så, frystorkad mat har funnits länge (krävs inte alviska lembas för att få hållbar och lätt mat :) ). Men, det fanns såklart många andra smarta sätt att få mat att hålla längre tid, torkad fisk är ju en (men den är svårtillagad).

Men, i en rollspelsvärld så kan det finnas någon by som tack vare bra förutsättningar är specialiserad på att tillverka frystorkad mat. De kan antagligen tjäna rätt bra på det och att kontrollera den matproduktionen kan vara viktigt (om man t.ex. vill ha lätt mat till sina trupper).
 

Gamiel

Myrmidon
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,583
Location
Stockholm
Gothic boxwood miniature - Wikipedia
"Gothic boxwood miniatures are very small Christian-themed wood sculptures produced during the 15th and 16th centuries in the Low Countries, at the end of the Gothic period and during the emerging Northern Renaissance.[2] They consist of highly intricate layers of reliefs, often rendered to nearly microscopic level, and are made from boxwood, which has a fine grain and high density suitable for detailed micro-carving. There are around 150 surviving examples; most are spherical rosary beads (known as prayer nuts), statuettes, skulls, or coffins; some 20 are in the form of polyptychs, including triptych and diptych altarpieces, tabernacles and monstrances.[3] The polyptychs are typically 10–13 cm (3.9–5.1 in) in height. Most of the beads are 10–15 cm (3.9–5.9 in) in diameter and designed so they could be held in the palm of a hand, hung from necklaces or belts, or worn as fashionable accessories.

Boxwood miniatures were highly prized in the early 16th century. Their iconography, form, and utility can be linked to medieval ivory carvings, as well as contemporary illuminated miniatures, altarpieces, panel paintings, sculpture, woodcuts, and engravings. They typically contain imagery from the life of Mary, the Crucifixion of Jesus, or vistas of Heaven and Hell. Each miniature's production required exceptional craftsmanship, suggesting that they were commissioned by high-ranking nobles.

A number of the miniatures appear to have come from a workshop led by Adam Dircksz, who is thought to have produced dozens of such works. Almost nothing is known about him or the artisans who produced the miniatures. Some of their original owners can be identified from markings included by the sculptor, usually initials or coats of arms.[4] Important collections of boxwood miniatures are in the Art Gallery of Ontario, in the British Museum as part of the Waddesdon Bequest, and at the Metropolitan Museum of Art, New York.[5] Because of their rarity and the difficulty in discerning their intricacy from reproductions, boxwood miniatures have not been as widely studied as other forms of Netherlandish visual art."

Mer text på wikisidan för de som är intresserade.

Här är några exemple:
"Prayer bead with the Adoration of the Magi and the Crucifixion, South Netherlandish. 1500–1510. Height (open): 11.2 cm (4.4 in)."
1728836311920.png

"Miniature altarpiece, boxwood and silver, c. 1500–1570, Netherlandish. Height: 9.3 cm (3.7 in)."
1728836612035.png

"Miniature coffin or sarcophagus (1985.136). Netherlandish, c. 1500. Height: 10.1 cm (4.0 in)."
1728836821915.png

"Miniature Altarpiece with the Crucifixion, early 16th century. Height: 15 cm (5.9 in)."
1728836877196.png
 
Top