Något som ofta överdrivs är risken att dö i sårinfektioner.
Visserligen var det en reell risk, men det är inte så att sår automatiskt blev infekterade. Och om de blev infekterade så är det inte automatiskt så att man dör i infektionen. De flesta av oss har fått infekterade sår flera gånger under vår livstid och de läker oftast utan någon antibiotika. Inte ens
1177 rekommenderar att man ska söka vård för mindre infekterade sår.
Man hade också metoder för att rengöra sår och även för att ta sig an ett redan infekterat sår. De vanligaste medlen som användes var:
Alla har en viss antiseptisk förmåga. Andra medel som förekommer är vitlök och en del örter. Hur effektiva de är har jag ingen aning om. Har även läst att mögligt bröd använts, men det verkar lite galet (men det kanske det inte är, vad vet jag).
För sårtvätt kunde även urin användas. Det är också (svagt) antiseptiskt. Min morfar berättade att de fortfarande använde urin för att tvätta sår när han var barn.
Läste om ett fall på 1300-talet där en läkare behandlade ett större öppet sår. Han stoppade in tygtrasor med vinäger i såret och sedan bytte han dem med ett par dagars mellanrum under hela läkningen. Såret fick läka från djupet och uppåt. Det resulterar visst i fula ärr, men det håller såret rent. Patienten överlevde.
Som sagt så var dock infektioner en verklig risk och många dog i dem. Men, det var inte så automatiskt som det ibland framställs. Och man var inte helt hjälplös. Patienten ovan var dock rik så han hade råd och möjlighet att gå igenom behandlingen, det skulle antagligen inte den vanliga soldaten haft.
