Att ta emot andra i sin spelgrupp - era erfarenheter

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,062
På vilket sätt?
Cirkelresonemang var nog fel ordval av mig. Men det besvarar liksom ingenting. Tjejer gillar inte rollspel för rollspel härstammar från krigsspel och tjejer gillar inte krigsspel. Det flyttar frågeställningen men ger inget riktigt svar.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,628
Cirkelresonemang var nog fel ordval av mig. Men det besvarar liksom ingenting. Tjejer gillar inte rollspel för rollspel härstammar från krigsspel och tjejer gillar inte krigsspel. Det flyttar frågeställningen men ger inget riktigt svar.
Det är väl i högsta grad ett (del)svar på frågan varför så få tjejer och kvinnor spelade rollspel förr. De var inte intresserade av aktiviteten som sådan. Att det skulle bero på de rollspelande männen är en modern, felaktig, efterkonstruktion. Varför spelade inte tjejerna med varandra i någon större utsträckning om de var intresserade av aktiviteten men bortskrämda av männens beteende?
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,062
Det är väl i högsta grad ett (del)svar på frågan varför så få tjejer och kvinnor spelade rollspel förr. De var inte intresserade av aktiviteten som sådan. Att det skulle bero på de rollspelande männen är en modern, felaktig, efterkonstruktion. Varför spelade inte tjejerna med varandra i någon större utsträckning om de var intresserade av aktiviteten men bortskrämda av männens beteende?
Fast som du själv säger, tjejer spelar inte rollspel för att de inte är intresserade, det blir ju ett cirkelresonemang som inte besvarar någonting. Det är som att jag skulle säga, jag tycker inte om smaken av bönor för att jag tycker att de smakar äckligt.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,256
Location
Rissne
Jag tänker att det alltid blir lite vanskligt att frikänna sig själv vad gäller sunkigt eller trist beteende. Hur kan man vara helt säker på att en själv eller de man umgicks med inte betedde sig illa? Liksom, minnet är generellt opålitligt och plastiskt, känslan är subjektiv och överlag är jag väldigt skeptisk varje gång det egna minnet eller upplevelsen används som bevis. Man ska kanske inte bortse från dem helt, men som med andra osäkra källor bör man nog vara försiktig med hur hårda och bestämda slutsatser man drar.

Framför allt då när det gäller typer av beteenden som sällan upplevs som problematiska av de som har dem, utan mest de som utsätts för dem.

Jag har absolut känslan av att jag och mina kompisar varit en trygg inkluderande tillflyktsort. Men om någon som hängde med oss back in the day påpekar att det inte alls stämmer, så är jag benägen att tro på dem. Jag är som allra minst öppen för möjligheten. Jag VET att jag betett mig dåligt i vissa situationer — utan att inse att jag betedde mig dåligt förrän långt senare. Det kan vara ogenomtänkta, förflugna kommentarer som jag inte ens lade på minnet och absolut inte "menade något ont med". Men intention är inte magi; om summan av mina välmenande beteenden är att någon kände sig sårad eller utestängd så är det ju icke desto mindre något jag behöver förändra i mitt beteende.

Jag kan självklart inte prata om någon annan spelgrupp än min egen. Men att döma av hur många vittnesmål det finns av tjejnördar som känt sig utestängda eller illa behandlade så måste de antingen ha råkat på samma lilla grupp dåliga grupper allihop, eller så var/är det fler grupper med problematiskt beteende än som själva anser sig ha ett.

Jag vill återigen tydliggöra att jag pratar om omedvetna beteenden här, inte om Skeletor-Hitler. Och inte heller om nödvändigtvis extremrasistiska eller extremsexistiska uttalanden av den typ man får en utskällning av sin mamma om man blir påkommen med. Det finns gott om sätt att vara ogenomtänkt sunkig på, alla är inte alltid uppenbara.

Alla här inne kanske hade precis så squeaky-clean och perfekta inkluderande och genomsnälla spelgrupper som ni minns att ni hade. Det kan jag inte uttala mig om. Men jag kan säga att jag upptäckt att jag personligen inte var så squeaky-clean och perfekt inkluderande och genomsnäll som jag mindes mig, när jag i efterhand pratat med folk jag umgicks med. Turligt nog tror jag att jag ändrat mig till det bättre, men jag skulle aldrig våga lita på mitt eget omdöme eller minne i frågan.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,256
Location
Rissne
Varför spelade inte tjejerna med varandra i någon större utsträckning om de var intresserade av aktiviteten men bortskrämda av männens beteende?
Det kan jag säga att en hel del av dem också gjorde. Även om de hade lite svårt att hitta grupper ibland eftersom rollspelande under lång tid, i likhet med andra nördiga aktiviteter,var stigmatiserat minst lika mycket bland tjejer som bland killar.
 

Lanina

Oneironaut
Joined
3 Jan 2022
Messages
126
Location
Stockholm
Som en tjej (hej!), men som började spela rollspel först på slutet av 00-talet, så kan jag inte hävda att jag varken blev särskilt aktivt inbjuden eller aktivt avskräckt från rollspel. Under större delen av min uppväxt var rollspel något som verkade mystiskt och svårt. Min äldre kusin (tjej) spelade väl Vampire där på 90-talet en sväng, pga åldersskillnaden (hon var ung vuxen när jag gick i trean) och för att vi bodde i två olika länder så var jag ju inte välkommen i hennes grupp. Ingen annan jag kände höll på med bordsrollspel, så "rollspel" var snarare att skriva berättelser på internetforum som Hogwarts.nu och Funplanet för mig.

Först i gymnasiet lärde jag känna folk som höll på med rollspel som i vad vi brukar mena med ordet här, och jag VILLE så väldigt gärna tycka om det. Men för mig lossnade det först när fokus blev på rollpersonernas dynamiker och mysterielösning, istället för utrustning och strid. Jag är inte så förtjust i matte.

Nu förstår jag att ni pratar mer om "storhetstiden" på 80-talet, men tänkte ge ett litet perspektiv från en kvinna då det var mycket killar som gissade här.

Jag vet dock av andra sammanhang att ibland kan det faktum att något är dominerat av ett kön (eller etnicitet, ålder osv) bli en negativ cirkel. Speciellt om det är en tjej som tycker det är viktigt att vara "tjejig" kan anta att om hon aldrig se andra tjejer syssla med det, så är det inte för henne. Jag har haft en sådan inställning till sport väldigt länge. Rent intellektuellt förstod jag ju att det fanns t ex damfotboll och kvinnliga OS-idrottare, men jag hade så hårt i mig att "bara killar och enstaka pojkflickor gillar sport", mycket hemifrån. Se även åt andra hållet: killar som vägrar syssla med sådant som ses som "tjejigt", även om de kanske egentligen skulle tycka om dans/hästar/teckning ifall de gav det ett försök.

Och ja, av egen erfarenhet vet jag att ibland säger nördkillar klantiga saker. Det ÄR irriterande att få höra sånt som "du är duktig för att vara tjej", t ex. Även om det säkert var välvilligt menat. Eller att man antas vara där i egenskap av "snäll flickvän till någon" istället för genuint intresserad på egen hand.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,931
Location
Värnhem, Malmö
Jag tänker att man i samtliga fall behöver vara lite klädsamt kritisk till sitt eget agerande. Dels det som redan har tagits upp, att man omedvetet kan ha agerat mer exkluderande än man tänkt sig. Däremot tänker jag att motsatsen också kan gälla – att man har upplevt sig exkluderad när problemet kanske snarare varit att man inte trivdes av andra skäl? Det blir väldigt vagt om man använder termen "sunk" för det mesta som kan få en person att känna sig mindre välkommen eller intresserad av att delta – då har man så att säga redan i definitionen sagt att detta bygger på någon form av omedvetna fördomar eller liknande, vilket inte behöver vara fallet. Jag tänker också att man får lyfta in att socialt umgänge mellan personer som har olika former av könad socialisering faktisk kan vara svårare, särskilt i tonåren. Det kan handla om sådant som hur man förväntas hantera konflikter, vad man diskuterar och hur, och där kan man inte säga att något är mer rätt eller fel. Någon som har en "klassiskt maskulin" tävlingsinriktad diskussionsstil är inte elakare eller mer sexistisk än någon som har en "klassiskt feminin" konsensusinriktad dito, men de funkar rätt illa tillsammans, och särskilt den mer tävlingsinriktade diskussionsstilen kan göra att folk som är vana vid annat blir illa till mods. Är det då exkluderande att ha ett umgänge som präglas av den? På ett sätt kan man ju säga det – den gör det svårare att komma in om man inte själv besitter den. Men samtidigt upplever jag inte att det finns en generell moralisk förpliktelse att överge den.

Något jag däremot upplever är döden för diskussioner är just när man börjar spekulera i andras omedvetna motiv, just eftersom detta inte är något man kan värja sig mot. Det går inte att ha en vettig diskussion utifrån premissen att en av parterna säger sig ha bättre förståelse av motpartens inre liv än motparten själv, eller åtminstone ha en god misstanke om hurdant det är.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,628
Jag tänker att det alltid blir lite vanskligt att frikänna sig själv vad gäller sunkigt eller trist beteende. Hur kan man vara helt säker på att en själv eller de man umgicks med inte betedde sig illa? Liksom, minnet är generellt opålitligt och plastiskt, känslan är subjektiv och överlag är jag väldigt skeptisk varje gång det egna minnet eller upplevelsen används som bevis. Man ska kanske inte bortse från dem helt, men som med andra osäkra källor bör man nog vara försiktig med hur hårda och bestämda slutsatser man drar.
Jag säger inte emot dig, men tycker man ska vara försiktig åt båda hållen. Förutom att minnet är både opålitligt och subjektivt är det problematiskt om det dessutom färgas av ett otidsenligt synsätt. Om 5-10 år kommer vi säkert att titta tillbaka på vissa tankar och synsätt, och undra hur f-n vi tänkte. Omvärderingarna tycks gå fortare nu, annars hade jag kanske skrivit 20-30 år.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,931
Location
Värnhem, Malmö
Först i gymnasiet lärde jag känna folk som höll på med rollspel som i vad vi brukar mena med ordet här, och jag VILLE så väldigt gärna tycka om det. Men för mig lossnade det först när fokus blev på rollpersonernas dynamiker och mysterielösning, istället för utrustning och strid. Jag är inte så förtjust i matte.
Det här är en sådan grej som för mig (AMAB ickebinär) är lite svår att tassa runt. Å ena sidan vill jag inte förstärka den tråkiga stereotypen "tjejer gillar inte matte", å andra sidan är det en grej som jag upplever som en återkommande kritik från just kvinnliga rollspelare. Det känns liksom som en jobbig sak att ta hänsyn till, samtidigt som det uppenbarligen finns de som vill att man ska ta hänsyn till det och känner sig mer välkomna om man gör det.
 

cogitare

Swashbuckler
Joined
9 Mar 2005
Messages
2,232
Location
Lund
Nu förstår jag att ni pratar mer om "storhetstiden" på 80-talet, men tänkte ge ett litet perspektiv från en kvinna då det var mycket killar som gissade här.
Hahaha, som kille reflekterade jag över exakt samma sak :D

(Men det är å andra sidan inte första eller sista gången det diskuteras någon variant av tjejer och killar inom rollspel här på forumet)
Cog.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,256
Location
Rissne
Jag säger inte emot dig, men tycker man ska vara försiktig åt båda hållen. Förutom att minnet är både opålitligt och subjektivt är det problematiskt om det dessutom färgas av ett otidsenligt synsätt. Om 5-10 år kommer vi säkert att titta tillbaka på vissa tankar och synsätt, och undra hur f-n vi tänkte. Omvärderingarna tycks gå fortare nu, annars hade jag kanske skrivit 20-30 år.
Jag vet inte riktigt vari du menar att det vanskliga ligger?

Om målet var att avgöra huruvida vi var onda, dumma dåliga människor värda uthängning och stening när vi var yngre kanske det vore en sak. Men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara målet?

Mitt mål är ju snarare självförbättring. Att försöka se mig själv och mitt agerande genom så klar lins som möjligt, undersöka mina egna nuvarande och dåvarande beteenden så att jag kan göra bättre i framtiden. Att förstå vad jag gjorde fel, och att det jag gjorde var fel, och något jag vill undvika att göra i framtiden. Det gäller ju såklart extra mycket för oreflekterade beteenden då.


Vad tycker du är problemet med att se dåtidens beteenden med modern lins?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,256
Location
Rissne
Är den moderna linsen alltid det bästa synsättet? Tänker vi rätt nu eller kommer vi att titta tillbaka på nutidens moderna lins och se stora sprickor i den?
Jag förstår nog inte problemet, fortfarande. Vilken annan lins skulle vi använda om målet är att försöka förbättra oss själva?

Jag utgår självklart för att jag år 2040 kommer att titta tillbaka på 2024 års Krank och se en massa saker han gjorde fel, en massa beteenden han sysslade med oreflekterat och som 2040 års krank kommer att vilja undvika.

Liksom… det är så det funkar. Vi använder de bästa verktyg vi har tillhands, och målet är inte att göra någon form av objektiv bedömning eller ställa oss till doms utan att försöka se vad som kan förbättras. Allt är flytande, men vi kan inte låta bli att försöka förbättras bara för det.
 

Maskwa

Veteran
Joined
26 Dec 2022
Messages
31
Som en tjej (hej!), men som började spela rollspel först på slutet av 00-talet, så kan jag inte hävda att jag varken blev särskilt aktivt inbjuden eller aktivt avskräckt från rollspel. Under större delen av min uppväxt var rollspel något som verkade mystiskt och svårt. Min äldre kusin (tjej) spelade väl Vampire där på 90-talet en sväng, pga åldersskillnaden (hon var ung vuxen när jag gick i trean) och för att vi bodde i två olika länder så var jag ju inte välkommen i hennes grupp. Ingen annan jag kände höll på med bordsrollspel, så "rollspel" var snarare att skriva berättelser på internetforum som Hogwarts.nu och Funplanet för mig.

Först i gymnasiet lärde jag känna folk som höll på med rollspel som i vad vi brukar mena med ordet här, och jag VILLE så väldigt gärna tycka om det. Men för mig lossnade det först när fokus blev på rollpersonernas dynamiker och mysterielösning, istället för utrustning och strid. Jag är inte så förtjust i matte.

Nu förstår jag att ni pratar mer om "storhetstiden" på 80-talet, men tänkte ge ett litet perspektiv från en kvinna då det var mycket killar som gissade här.

Jag vet dock av andra sammanhang att ibland kan det faktum att något är dominerat av ett kön (eller etnicitet, ålder osv) bli en negativ cirkel. Speciellt om det är en tjej som tycker det är viktigt att vara "tjejig" kan anta att om hon aldrig se andra tjejer syssla med det, så är det inte för henne. Jag har haft en sådan inställning till sport väldigt länge. Rent intellektuellt förstod jag ju att det fanns t ex damfotboll och kvinnliga OS-idrottare, men jag hade så hårt i mig att "bara killar och enstaka pojkflickor gillar sport", mycket hemifrån. Se även åt andra hållet: killar som vägrar syssla med sådant som ses som "tjejigt", även om de kanske egentligen skulle tycka om dans/hästar/teckning ifall de gav det ett försök.

Och ja, av egen erfarenhet vet jag att ibland säger nördkillar klantiga saker. Det ÄR irriterande att få höra sånt som "du är duktig för att vara tjej", t ex. Även om det säkert var välvilligt menat. Eller att man antas vara där i egenskap av "snäll flickvän till någon" istället för genuint intresserad på egen hand.
Tack för viktig input.

Jag som spelade under mitten av 80-talet och framåt kan bara konstatera att varför min grupp inte hade några tjejer med i gruppen var (vilket jag vet att många andra inom vår hobby också upplevde) i andras ögon på skolan "töntarn" som bara hade varandra. Vi blev inte bjudna på fester och häng. Men vi mådde bra ändå, vi hängde hos min pappa (jag och min bror växte upp med honom). Jag tror att vi hemskt gärna hade haft med tjejer i vår grupp. Men ingen av oss hade någonsin vågat fråga någon då, det var liksom vi. Det fanns inga andra att bjuda in. Det är det som jag tycker är så underbart nu. Här kan man med social medier träffa likasinnade. Jag tror att om hobbyn växer kommer vi se mycket mer heterogena grupper.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,628
Jag förstår nog inte problemet, fortfarande. Vilken annan lins skulle vi använda om målet är att försöka förbättra oss själva?

Jag utgår självklart för att jag år 2040 kommer att titta tillbaka på 2024 års Krank och se en massa saker han gjorde fel, en massa beteenden han sysslade med oreflekterat och som 2040 års krank kommer att vilja undvika.

Liksom… det är så det funkar. Vi använder de bästa verktyg vi har tillhands, och målet är inte att göra någon form av objektiv bedömning eller ställa oss till doms utan att försöka se vad som kan förbättras. Allt är flytande, men vi kan inte låta bli att försöka förbättras bara för det.
Vad är poängen med att ligga med 16 års eftersläp? Kan du inte se på dig nu och reflektera över om det finns beteenden som du vill undvika eller förbättra? Som du själv skriver är minnet opålitligt och du kanske förändrar något nu till det sämre för att du mindes det som att du gjorde något fel då, trots att du faktiskt inte gjorde det. Låter du dig dessutom färgas av den moderna linsen är risken ännu större att du inte minns verkligheten som den var då.
 
Top