luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,913
Eloso förlag har vinterrea och jag lockades att köpa Kutulu-paketet. Av flera skäl är det ett tveksamt köp. För det första är jag inte speciellt intresserad av skräck eller Lovecraft. För det andra tycker jag att traditionella mysterieäventyr ofta är rätt jobbiga och tråkiga att spelleda. För det tredje har jag under mina år här på forumet förstått att jag gillar slump och regler mycket mer än vad Kutulus skapare gör. Å andra sidan har jag hört bra saker om spelet, och det var verkligen billigt på rea, så jag slog till ändå.
Kutulu är en nätt bok, strax över 70 sidor i litet format. Layouten är prydlig utan några krusiduller. Omslaget andas väldigt mycket Lovecraft med sina tentakler och märkliga symboler men det är inget som riktigt griper tag i mig. Då föredrar jag de svartvita och stämningsfulla bilderna i inlagan, kompletterade med fyndiga bildtexter.
Texten är tydlig, lättläst och tacksamt kortfattad. Författaren har ett sätt att uttrycka sig som ibland skaver en smula för. Då och då förekommer till exempel en slags opersonlig ton som jag förknippar med myndighetsutövning. Det är dock helt och hållet en fråga om personlig smak och inte alls fel i språklig mening.
Reglerna är enkla. De förefaller robusta och väl anpassade för spelstilen, där fokus ligger på att spelarna ska lösa mysterier genom att samla in och analysera ledtrådar. Tärningarna och reglerna ska bara komma fram vid behov, och behovet bör vara så litet som möjligt.
Det finns två saker i Kutulu som jag tycker sticker ut på ett positivt sätt och verkligen knyter spelet till sin genre. Det ena är att spelet saknar regler för att rollpersonerna ska bli bättre, vilket annars är mer eller mindre standard för rollspel. Istället pratar Kutulu om att lovecraftska mysterier knappast är hälsosamma för kropp och själ och att rollpersonerna därför kommer att bli sämre snarare än bättre. Det andra är metoden för att hantera vansinne, där spelledaren ska bli allt mer opålitlig i sina beskrivningar av spelvärlden. För mig känns det klart mer intressant än ett sjunkande siffervärde för sinneshälsa. Samtidigt verkar Kutulus vansinne inte helt enkelt för spelledaren att hantera utan kräver sannolikt en del övning innan det faller på plats.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med mitt köp. Kutulu var trevlig läsning. Om jag sedan kommer att spela det återstår att se. Eftersom reglerna är så enkla känns spelet tacksamt att ta med på konvent, och kanske gör jag det om jag kan hitta ett äventyr som tilltalar. Kutulu-paketet innefattade även Mardrömmar från Amerika samt De försvunna soldaterna så jag får väl kika på dem till att börja med.
Kutulu är en nätt bok, strax över 70 sidor i litet format. Layouten är prydlig utan några krusiduller. Omslaget andas väldigt mycket Lovecraft med sina tentakler och märkliga symboler men det är inget som riktigt griper tag i mig. Då föredrar jag de svartvita och stämningsfulla bilderna i inlagan, kompletterade med fyndiga bildtexter.
Texten är tydlig, lättläst och tacksamt kortfattad. Författaren har ett sätt att uttrycka sig som ibland skaver en smula för. Då och då förekommer till exempel en slags opersonlig ton som jag förknippar med myndighetsutövning. Det är dock helt och hållet en fråga om personlig smak och inte alls fel i språklig mening.
Reglerna är enkla. De förefaller robusta och väl anpassade för spelstilen, där fokus ligger på att spelarna ska lösa mysterier genom att samla in och analysera ledtrådar. Tärningarna och reglerna ska bara komma fram vid behov, och behovet bör vara så litet som möjligt.
Det finns två saker i Kutulu som jag tycker sticker ut på ett positivt sätt och verkligen knyter spelet till sin genre. Det ena är att spelet saknar regler för att rollpersonerna ska bli bättre, vilket annars är mer eller mindre standard för rollspel. Istället pratar Kutulu om att lovecraftska mysterier knappast är hälsosamma för kropp och själ och att rollpersonerna därför kommer att bli sämre snarare än bättre. Det andra är metoden för att hantera vansinne, där spelledaren ska bli allt mer opålitlig i sina beskrivningar av spelvärlden. För mig känns det klart mer intressant än ett sjunkande siffervärde för sinneshälsa. Samtidigt verkar Kutulus vansinne inte helt enkelt för spelledaren att hantera utan kräver sannolikt en del övning innan det faller på plats.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med mitt köp. Kutulu var trevlig läsning. Om jag sedan kommer att spela det återstår att se. Eftersom reglerna är så enkla känns spelet tacksamt att ta med på konvent, och kanske gör jag det om jag kan hitta ett äventyr som tilltalar. Kutulu-paketet innefattade även Mardrömmar från Amerika samt De försvunna soldaterna så jag får väl kika på dem till att börja med.