Jag har nog haft absolut störst behållning av CoC när jag spelat "utredare" som reagerat med fasa, bestörtning och maktlöshet (och ibland ringt polisen!). Kosmisk nihilistisk ondska är inget man betar av före frukost!
Jag tycker det är bäst när de försöker lösa saker men sedan inser att det var meningslöst. Så de dör, alla de älskar dör och allt de gjorde var att slösa sin sista tid vid liv.
Jag upplever att det största problemet är att mina spelare är för försiktiga. Ofta har de flera olika sätt de kan lösa en situation på med rimliga chanser att lyckas, men de vill ändå vara väldigt säkra på ”att de gör rätt” innan de agerar. Så jag får använda olika tekniker för att ”göra dem modigare” på för att få bättre flyt.
Ja, det är nästa fas. Eller, sista fasen.
Vad skulle du föredra att spela?
Jag ser det ju som att det inte bara är tid, utan också en känslomässig investering – jag tycker ju om min rollperson och dess historia; även om jag skulle kunna skapa en ny rollperson så får ju den nya inte samma personlighet, historik eller relation till de andra rollpersonerna. En rollperson är ju så att säga "non-fungible"; icke-utbytbar…
Jag tänker att "åka hem och ringa polisen" inte är det enda eller det rimligaste alternativet till "gå i strid med". Jag tänker att en CoC-investigator flyr fältet, gör efterforskningar, och i slutänden ser till att kunna stoppa vad-det-nu-är med så lite risk som möjligt. Sedan finns såklart alltid risken att ritualen man använder gör en tillgälligt eller permanent knäpp eller vittrar sönder en arm etc, men det är inte riktigt samma sorts risk som att ge sig på tindaloshunden med hagelbrakare i stridsrunda efter stridsrunda av misslyckade tärningsslag…
Ja, nej, att inte slåss med monstren är bara vettigt. Cthulhu Dark gör det ju till omedlebar död att slåss med monster. Det är en bra lösning.
Ocskå en följd av spelmöjligheterna, kanhända. Jag har lite kommit över tröskeln där förlust av en rollperson är en tragedi. Tråkigt, ja. Jag har ännu inte förfallit till OSR-nivå när det kommer till sån.
Det finns en anledning varför Presence och Domination är två av de mäktigaste disciplinerna i Vampire. Varje bra plan behöver en nyttig idiot som kan fungera som en distraktion eller kanonfoder.
Jag börjar också hitta tillbaka till det. I hemmagruppen har ingen dött eller ens varit nära, förutom i Barkhäxan, och det känns lite tamt... Satt och bläddrade igenom pärmen med gamla Expert-rollpersoner och såg alla "Död", "Död till en pissapa", på rollformulären. Det påminde om de starka känslorna som det faktiskt innebar att spela med död på bordet, så att säga.
Jag tror inte du ska ta det så bokstavligt.
Av exakt den anledningen blev vi tvungna att kicka ut en spelare ur gruppen. Hon hade skapat en fantastiskt väl uttänkt NPC...
Nja, nu var det ju inte "50% chans att vinna" som jag menade, utan saker som "dyrka upp ett lås" (typ som rollspelet "BRP", om det är bekant?)
Well, om inte annat så skulle ju en rad om saken få mig att känna det mindre som att jag blir gaslightad. "I det här scenariot får rollpersonerna veta relativt tidigt att de måste stoppa [insert guddom här]. Minst en av dennes tjänare är minst dubbelt så bra som RP på *allt*. De förväntas inte tänka 'Shit! Det går ju inte!' utan 'det kanske går bra!'. Detta ställer vissa krav på rollpersonerna - här är ett par exempel på hur det kan lösas:" (eller dylikt)
Jag vet nog inte om jag vill komma över den tröskeln. Jag gillar ju att bry mig om mina rollpersoner, och att leva mig in i dem… Skulle jag inte bry mig lika mycket när de dör så skulle jag nog inte vara lika intresserad av att spela dem heller.
Jag tror kanske det är en skillnad, det också. jag har ju inget "tillbaka" att hitta till; jag hade aldrig någon DoD-period i tidiga tonåren. Jag började ju spela senare, och hade aldrig rollpersoner som gick åt på det viset…
Tankelek; om din rollperson är en suicidal galning, hade det varit intressant att leva sig in i? Jag föreställer mig att RP som handlöst kastar sig in i dödliga situationer saknar någon form av självbevarelsedrift. Jag spelar själv sällan sådana karaktärer, men spelade senast en knarkande elitsoldat och det är ju lite på den nivån. Det var givande!
