Jaa, i CoC absolut, men har precis haft en så himla fin serie äventyr i MtA med en spelare vars rollis Miranda bara kämpade mot sitt Awakening med näbbar och klor och liksom tvingade mig som sl att trycka på mer och mer för att få det att spricka. Det är egentligen så jag skulle vilja ha mitt CoC också, den där personliga skräcken
...eller så gömmer den huvudet i sanden tills konsekvenserna av att ignorera den namnlösa och tidlösa och lös-lösa fasan blir tydliga. Blorb-MtA kan göra det väldigt bra, Complete Masks är sämre på den spelstilen
Jag tror inte jag tyckt att det varit så kul… Men jag är ju lite konstig där också; jag vill gärna leva mig in i mina rollpersoner men jag har inget vidare behov av att t.ex. testa olika personligheter eller drastiskt olika rollpersoner eller så. Jag spelar ju inte rollspel med rollpersonsfokus på det viset; det är bara den karaktär genom vilkens ögon jag ser det viktiga, alltså äventyret =)
Problemet är när reglerna för karaktär skapandet i de flesta rollspel gör att du inte skapar "huvudpersoner i underhållningsmedia" utan skapar folk som inte har en chans att efterapa dem. Det är något jag klagar på när de flesta spelen säljer konceptet att RP:na ska vara den typen av kompetent folk som går/skickas på äventyr men sedan reglerna gör att som best har 50% chans att lyckas med grejer, och i ofta strid ännu lägre för då kan målet slå för att undvika eller blocka efter att man har lyckats med sin attack.
Skulle säga precis tvärt om, huvudpersoner i valfritt underhållningsmedia, även fast de är experter och väljs ut för specifika uppdrag, misslyckas rejält hela tiden och många berättelser är en enda lång kedja av misslyckanden de försöker hantera. Det är bara rollspelare som är besatta vid att lyckas och tror att det är beviset på kompetens. Så kanske snarare är 50% för högt och skapar för många framgångar för att återskapa något klassiskt underhållsmässigt.
Klok observation. Det är ju i regel problemen och att inte lyckas hantera dessa som ger berättelsen djup. Vilket utmynnar i ett klimax där protagonisten lärt sig tillräckligt för att knäcka motståndet och lösa problemet denne stod inför. Där och då i slutet inser protagonisten, eller i vilket fall publiken, hur protagonisten växt genom sin resa.
Jag med. Handlar inte om att bry sig mindre om rollpersonen. Bara om att det inte svider lika mycket när den rollpersonens tid är förbi. För jag vet ju att jag kommer bry mig om och leva mig in lika mycket i nästa rollperson.
Jag skulle säga att det beror på vad man ger för utmaningar. En expert som konstant misslyckas inom sitt expertisområde, utan att det finns extraordinära faktorer som försvårar, gör att man himlar med ögonen och tycker att berättelsen är krystad. En expert som misslyckas för att hen behöver hantera något som inte precis ingår i expertisområdet, men ändå förmår använda sitt expertisområde för att hjälpligt hantera situationen, är intressant.
Perfekta slag förstärker den tanken.
Dessutom har vi detta med att slag oftast räknas som on/off inte som kvalitet.
Det ser vi väl oftast inom komedin? Och då tycker vi att det är roligt.
Jo, men då brukar väl implikationen vara att experten i själva verket inte är bra på sitt jobb? Att personen har uppnått sin position trots att hen är en klåpare är ju det skämtet går ut på.
Exakt. Jag vet ingen annan genre där experten misslyckas med sin expertis. Det här blir mitt första inlägg 2025. Nöjd.
Absolut! Men det står väl inte emot något? Jag skulle istället säga att det helt och fullt har med hur vi ramar in situationen som leder fram till slaget och vilken förståelse vi har för karaktärerna. Är de amatörer som ramlar på bananskal när de ska slå Hoppa och ta sig upp på tågvagnen efter hela tåget satts i rullning eller sprintar de och kastar sig långt och får ett grepp men tappar det? Vi behöver ju inte slå för att hoppa upp på tåget när det står stilla liksom? Men också, AWs ”be a fan” handlar ju otroligt mycket om hur vi tillåts förlora och misslyckas, att vi inte berättar om bananskalet utan om hur kulan tar i låret och man faller och ändå kämpar sig fram osv.
räcker det inte att läsa om lite olika specialförbands försök till operationer och hur de misslyckas totalt? Finns ju åtskilliga exempel på åratal att träning och erfarenhet som i fält bara leder till totala fiaskon. Vi behöver inte komedin som en ursäkt. Folk misslyckas hela tiden med allt möjligt trots år av utbildning och erfarenhet. Tristess? Man börjar jobba på rutin? Situationen i sig för laddad och osäker? Motståndet för starkt eller alltför fördelaktiga positioner?
