w176
Förlorad dotter
"Nu klipper vi till..." är magiska ord, rent kognitivt. Folk börjar tänka filmiskt och dramatiskt när man börjar scener så.
Hur sätter man en scen
- Thread starter Zire
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Brukar inte du vilja spela med immersion? Tar det inte dig ut från det?
I allmänhet tycker jag det är det superbra med ritualord. "Slå initiativ", för att ta ett vanligt förekommande ritualord i rollspel.
Christoffer
It's all pig.
Inte? Det är väl rent av en grundregel i Primetime Adventures tex, har vi en karaktärsscen eller en konfliktscen? Det är ju ett typexempel på en sådan sak jag tycker man kan slopa att tänka kring eller säga högt och mer välkomna att upptäcka. Men också, det var ju lite standard i storygameskretsar att börja tala om scensättning på sådant vis, "Jag vet, vi har en scen i laboratoriet där jag konfronterar dig med att jag precis upptäckt att experimenterar på människor!" Och inte, bara "vi är på labbet, jag och du är där... go!" Och tro det eller ej, detta från mig ÄR råd för att underlätta det trådstartaren frågar om.
Utifrån min erfarenhet så underlättas scensättandet om vi slopar den här parametern av att tala om att scenen har ett syfte/scenens syfte/etc. Som jag skrev innan så är det otroligt lätt att hamna i ett läge där det begränsar vad vi gör, vi fokuserar in, driver mot en konflikt mer än att vi låter karaktäerna göra sin grej. Men det gör också att vi är mer öppna inför vad scenen kan komma att innehålla, vi rollspelar och vi ser vad som sker, vi behöver inte ha med oss in i scenen "ah när är konfrontationen om mänskliga experiment egentligen över" utan mer ett öga på scenen utifrån när den tar slut, en sak som jag tycker man lär sig genom att bara få ett flow och en känsla för just när en scen känns "klar". Antagligen inte en lösning som fungerar för alla, men i min erfarenhet en lösning som får saker att klicka för rätt många.
Så, vad jag skrivit ÄR, oavsett dina protester, ett råd rakt av till trådstartaren. Sen om det är hjälpsamt för denna eller ej har jag ingen aning om. Precis som alla råd som ges rörande alla möjliga sker får man väl greppa det och känna efter? Känns det naturligt att tala om syften eller bedömma vad som är intressant eller är det där vi fastnar? Inte mer än så liksom.
Men, att inte tala om syften är absolut inget som rör forumtråden! Vet inte när jag skrivet att man inte kan tala om en scens syfte i tråden här? Vad jag sagt är att när vi sitter och ska sätta scenen så upplever jag är just där och då om man är ovan eller om man vill få bort känslan av att man behöver agera regissör och klippa in til något intressant, så är var är vi, vilka är där, allt som behövs och får sker att flyta så otroligt mycket bättre. Men som sagt, i forumposter kan jag diskutera sceners syften utifrån alla möjliga perspektiv, då är det bara intressant och givande.
w176
Förlorad dotter
Korta svaret:
Nej.
Snäppet längre svaret: I alla former av kultur och berättelse finns det ramar för mediet som behövs för att ge struktur och förståelse.
Film klipps i scener. Böcker delas in i meningar, stycken, sidor och kapitel. Osv.
Desto mer bekant man är med mediet och dess ramar desto ner naturligt flyter inlevelsen inom dessa ramar
Mogger
Hipsteranka
Fast nu är det kanske du som är pepp på diskussion?
Jag skrev att jag inte har " hört någon under ett spelmöte säga orden "scenens syfte" eller fråga efter det". Jag har däremot läst om det. På forum, i spel på bloggar etc. Jag tycker f.ö att det är helt funktionellt att spela så, även om det inte är vad jag personligen föredrar.Det är min erfarenhet med.
Det är inte vad jag protesterade mot. Men det är ok. Vi behöver inte dra det ett varv till.
Du skrev exakt så här, och upprepade det även senare: "Aldrig, aldrig någonsin, syfte med scenen." Jag har redan sagt det, men uppenbarligen misstolkade jag vad du menade det. Jag kan säga det igen. även om jag nog tror att missförståndet är ömsesidigt. Men det här sidospåret leder ingenstans. Jag håller med dig i dina preferenser. Jag spelar likadant. Jag tycker att karaktärerna ska definiera scenen genom vad de faktiskt gör i den. Det jag, och de flesta andra i tråden har pratat om, är hur man som SL (och medskapare) kan tänka när man ska sätta en scen.
Men nu släpper vi detta va?
Christoffer
It's all pig.
Det fortsatte ju med "visst underlättar det om vi i en tråd om scener kan prata om att de har ett syfte" så jag fick ju lov att tydliggöra det igen.Fast nu är det kanske du som är pepp på diskussion?
Mogger
Hipsteranka
Som sagt, missförstånd på missförstånd. Ber om ursäkt för hela sidospåret.Det fortsatte ju med "visst underlättar det om vi i en tråd om scener kan prata om att de har ett syfte" så jag fick ju lov att tydliggöra det igen.
Christoffer
It's all pig.
Sen detta med klippa in i händelser och klippa bort från dem vid lämpliga punkter är nog otroligt mycket en fråga om vana och känsla, en sak som jag gillar som är råd från det uråldiga Sorcerer är att klippa mellan olika scener som man får en känsla av är påväg mot en konflikt av något slag och som samla ihop dem allesammans i ett stort tärningsslag. Känns väldigt naturligt också, vi har samtal med en SLP och en RP, sen klipp till vad en annan RP gör, sen klipp tillbaka, osv osv tills alla sitter där med tärningar i handen. I Sorcerer fungerar initiativet så naturligt med det här att man till och med kan göra det utifall utfallet av en scen riskerar att påverka den andra, men så är ju inte fallet i alla spel utan då kanske man får skohorna in något.
Men som direkt svar på "hur gör ni" så ja, var är vi, vilka är där, go! Och sen är det nog lite en känsla av både hur scenen utvecklar sig och vad den centrerar sig kring och när den känns färdig eller om den inte känns färdig då inte vara rädd att klippa till något parallellt med denna. Men kanske inte heller vara rädd att att scener kan få puttra ut och bli lite halvljummet te istället för kokande färskt från kannan? Är ju ingen fara och man kanske måste uppleva ljummet te några gånger för att dels, uppskatta det, men också få en feeling för när det är dags att hälla ut det och koka nytt?
Men som direkt svar på "hur gör ni" så ja, var är vi, vilka är där, go! Och sen är det nog lite en känsla av både hur scenen utvecklar sig och vad den centrerar sig kring och när den känns färdig eller om den inte känns färdig då inte vara rädd att klippa till något parallellt med denna. Men kanske inte heller vara rädd att att scener kan få puttra ut och bli lite halvljummet te istället för kokande färskt från kannan? Är ju ingen fara och man kanske måste uppleva ljummet te några gånger för att dels, uppskatta det, men också få en feeling för när det är dags att hälla ut det och koka nytt?
Ja, och jag tror att från trådens perspektiv med ”Hur gör man?” så är det en bra utgångspunkt. Köba. Prova. Och blir det lite otydliga och menlösa scener ibland så är det okej. Sedan när man har fått lite vana med att jobba med verktyget kan man vilja göra förändringar, och att fundera på ”Är detta intressant att spela ut?” och ”Vad är mitt syfte med den här scenen?” tycker jag är en av de första sakerna man kan göra för att bli bättre.
Och jag vill vara tydlig med att det inte innebär att det måste hända saker hela tiden, att man inte ska tillåta lugna, relativt händelselösa scener. Det handlar om att bemästra rytmen i spelet istället för att bara låta den hända. Att man har lugna scener för att man tycker att det passar och ger något. Just kontroll över spelrytm (pacing) tycker jag är bland det viktigaste scensättning bidrar med. Jag kan välja att ha en scen där jag sitter på jobbet och inte har något att göra, eller jag kan sätta en scen som börjar med att chefen säger ”Du får sparken”.
Sedan kan man börja experimentera med andra tekniker. Istället för att spela ut festen, vad händer om vi sätter scenen morgonen efter och bara visar lösryckta minnesbilder? Vad sägs om att köra snabba klipp mellan två olika samtal för att visa två olika perspektiv på samma ämne? Eller att klippa in en flashback mitt i formel ett-rejset där vi får se första gången du satte dig bakom ratten?
Det är lite som när man pratar om improvisation. Ett vanligt råd är ”Kör bara på det första du kommer på, sluta försöka vara klurig och kreativ”, vilket är ett bra råd för den som självcensurerar och har svårt att improvisera. Men efter att man lärt sig detta kan man börja försöka vara klurig och kreativ igen. Det är så man utvecklas och blir bättre.
Detta sagt från mitt perspektiv, och säkert inte något allmängiltigt.
Rickard
Urverk speldesign
Ja, samma sak med att "blockera". Fungerar som ett första steg och när man fått häng på det, kan man "sätta dit" dom andra genom att blockera dom ("Ja, men":a) och se hur dom reagerar på det.
Rickard
Urverk speldesign
Såg precis följande klipp av den fenomenala youtube-kanalen Every Frame a Painting som handlar om var man vill säga med scenen utifrån hur man sätter kameran och den fick mig att tänka.
Man skulle kunna reducera någon som vill köpa ett svärd eller örter till att bara slänga utrustningslistan till spelarna men för mig - som har ledtrådar separat och ger ut dem vid bästa tillfälle - skulle kunna utnyttja tillfället för att slänga in rykten. När en spelare i Undergångens arvtagare ville besöka en barndomskamrat - jag hade tidigare bett spelarna hitta på kontakter i staden - så tog jag tillfället i akt att tydligare presentera morden som skedde i staden. Någonting spelarna inte tidigare hakat tag på, men nu när det var en vän till spelaren och hur han hade gjort ett nätverk av garn mellan de olika morden och bildat sig en teori, så fanns det mycket mer att gå på. Detta om någon som vi själva hittat på, men som jag enkelt och improviserat kunde knyta an till kampanjen.
Vid ett annat tillfälle så skulle rollpersonerna ta sig in i ett hus. Det viktiga - ledtråden i huset - ville jag fokusera på men då jag sade att det fanns en vakt framför fönstret, så började två av spelarna planera rejält hur de skulle lyckas ta sig in i huset. Jag satt mest passiv i fem minuter medan de spann loss totalt och sedan sade jag att de två stod i huset.
En scen i film och teater är "något händer" men i rollspel brukar jag definiera det som "det sker ett byte i tid eller miljö". Jag använder definitionen när jag vill bryta scenen för att gå vidare, där jag antingen säger att de kommer till den nya platsen eller att det går en tid, men jag gör detta för att jag inser att jag har fått ut precis vad jag ville av scenen. Någon gång kan jag fråga om spelarna har något mer de vill göra och sedan klippa men jag går mer på fingerkänsla eller även ibland låter det bli ett stildrag. Jag klipper när något stort ska hända och beskriver resultatet efter att det har gått en tid. De kanske ska skjuta en hjort och jag säger att de sitter framför brasan och äter kött.
Under ett spelmöte i actionrollspelet Feng Shui skulle en spelare hoppa med en bil genom ett fönster in på andra våningen. Slaget misslyckades och jag klippte (miljö) till de andra och körde ut nästa runda och vid ett lagom tillfälle beskrev jag för de andra en bil som kraschade in genom väggen.
Att tänka i scen och syfte, även om det inte är uttalat, hjälper mig dels med flödet men också sätta stildraget.
"Vad vill jag som spelledare har ut av scenen?" - Jag tror en viktig fråga att ställa sig då och då.
Man skulle kunna reducera någon som vill köpa ett svärd eller örter till att bara slänga utrustningslistan till spelarna men för mig - som har ledtrådar separat och ger ut dem vid bästa tillfälle - skulle kunna utnyttja tillfället för att slänga in rykten. När en spelare i Undergångens arvtagare ville besöka en barndomskamrat - jag hade tidigare bett spelarna hitta på kontakter i staden - så tog jag tillfället i akt att tydligare presentera morden som skedde i staden. Någonting spelarna inte tidigare hakat tag på, men nu när det var en vän till spelaren och hur han hade gjort ett nätverk av garn mellan de olika morden och bildat sig en teori, så fanns det mycket mer att gå på. Detta om någon som vi själva hittat på, men som jag enkelt och improviserat kunde knyta an till kampanjen.
Vid ett annat tillfälle så skulle rollpersonerna ta sig in i ett hus. Det viktiga - ledtråden i huset - ville jag fokusera på men då jag sade att det fanns en vakt framför fönstret, så började två av spelarna planera rejält hur de skulle lyckas ta sig in i huset. Jag satt mest passiv i fem minuter medan de spann loss totalt och sedan sade jag att de två stod i huset.
"Har jag som spelledare fått ut vad jag ville ur scenen?" - Återigen en fråga att reflektera kring.
En scen i film och teater är "något händer" men i rollspel brukar jag definiera det som "det sker ett byte i tid eller miljö". Jag använder definitionen när jag vill bryta scenen för att gå vidare, där jag antingen säger att de kommer till den nya platsen eller att det går en tid, men jag gör detta för att jag inser att jag har fått ut precis vad jag ville av scenen. Någon gång kan jag fråga om spelarna har något mer de vill göra och sedan klippa men jag går mer på fingerkänsla eller även ibland låter det bli ett stildrag. Jag klipper när något stort ska hända och beskriver resultatet efter att det har gått en tid. De kanske ska skjuta en hjort och jag säger att de sitter framför brasan och äter kött.
Under ett spelmöte i actionrollspelet Feng Shui skulle en spelare hoppa med en bil genom ett fönster in på andra våningen. Slaget misslyckades och jag klippte (miljö) till de andra och körde ut nästa runda och vid ett lagom tillfälle beskrev jag för de andra en bil som kraschade in genom väggen.
Att tänka i scen och syfte, även om det inte är uttalat, hjälper mig dels med flödet men också sätta stildraget.