Vad tycker du personligen är svårt/jobbigt/utmanade med hobbyn?

[adrian_of_arcane_lore]

Detta är en jättebra tråd!

 

[EvilSpook]

Åtminstone delvis tror jag att det beror på att vi definierar skräck på olika sätt.

Jag tror egentligen inte det handlar om definitioner för mig. Det är nog bara att min hjärna svarar dåligt på temat och skräcktroperna i allmänhet.

Jag vet liksom inte vad jag ska göra med en Dracula, zombies, kyrkogårdar, knackningar på fönster och mystiska odjur som stryker runt på heden. Varken som spelare eller spelledare.

Jag är inte så bra på gestaltning och att försöka gestalta en skräckslagen rollperson blir bara larvigt. Och immersionen funkar inte riktigt med skräcktemat för mig.

Så det blir att jag rycker på axlarna och konstaterar att ”det här är nog läskigt för min (eller spelarens) rollperson”. Och sen försöker jag att inte förstöra upplevelsen genom fundera på hur vi ska få tag i övermäktiga vapen och bara utplåna det läskiga.

I splatter eller spökmysterier där det finns nåt mer konkret att lösa, döda eller göra, kan jag åtminstone hänga på lite och bidra till kaoset.

Men jag är precis lika inkompetent när det kommer till böcker och film inom skräckgenren också.


//EvilSpook

 

[Genesis]

En sak jag tycker är svårt är prestationsångest. Inte min egen (jag har kommit över den sedan länge), men andras. Jag tycker att rollspel är något man kan bli bättre på, och det är något som är centralt för mig i rollspel. Att sträva efter att göra ett bra jobb med gestaltningar, dramaturgi, stämningsdrypande beskrivningar, jobba med rösten, hitta intressanta och originella teman, och så vidare. Att känna den där stoltheten när man verkligen får till det. Samtidigt vet jag att andra kan känna prestationsångest inför spel, och att jobba med det här med att sträva efter att spela så bra som möjligt kan för många skapa en oro om att de inte är bra nog, att de drar ned spelet, och bara göra att de känner sig mindre fria att lira och ha kul. Och för att göra det värre så är självcensur och att inte lita på sina egna idéer något som gör att man bidrar mindre.

Så jag tycker att det är svårt att balansera den här strävan mot att bli bättre på rollspel och att göra rollspel utmanande mot risken att få andra att tvivla på sin egen förmåga och ge dem prestationsångest. För mig är det alltid en tävlan mot mig själv, liksom. Hur bra presterade jag under den här omgången, jämfört med tidigare? Men jag vet att många har den här tendensen att jämföra sig med andra, och jag vill verkligen vara maximalt stöttande och uppmuntrande och få dem att släppa prestationsångesten och bara ge sig hän utan förbehåll.

 

[krank]

Det är svårt att sluta göra en massa grejer hela tiden. I ett par år nu har jag haft ambitionen att skära ner, göra mindre, ta på mig färre projekt. Men hur jag än försöker så letar projektjävlarna upp mig, och det är aldrig liksom små grejer heller, de hade ju varit mycket enklare atttacka nej till eller inte göra något av.

Samtidigt har jag uppenbarligen svårt att faktiskt komma till skott och spela. Egentligen inte på grund av tidsbrist eller så. Jag vet inte vad det är. Det är ju roligt att spela när jag väl gör det. Men jag tar mig bara inte för. Och till och med när andra aktivt drar i mig och typ bokar in saker så jag inte kan komma undan så är min första reaktion "gud så jobbigt" och att försöka slingra mig. Ibland undrar jag om jag ens tycker det är kul att spela rollspel eller om det bara vore för weird att inse att jag egentligen inte vill spela utan bara sitta på min kammare och skapa.

(Men som sagt, det är ju kul när jag väl sitter där… I grunden tror jag att det är en stressgrej; det här med att jag hela tiden känner mig överbelamrad med projekt gör ju att jag helst vill säga nej till grejer…)

 

[w176]

Det är svårt att sluta göra en massa grejer hela tiden. I ett par år nu har jag haft ambitionen att skära ner, göra mindre, ta på mig färre projekt. Men hur jag än försöker så letar projektjävlarna upp mig, och det är aldrig liksom små grejer heller, de hade ju varit mycket enklare atttacka nej till eller inte göra något av.

Samtidigt har jag uppenbarligen svårt att faktiskt komma till skott och spela. Egentligen inte på grund av tidsbrist eller så. Jag vet inte vad det är. Det är ju roligt att spela när jag väl gör det. Men jag tar mig bara inte för. Och till och med när andra aktivt drar i mig och typ bokar in saker så jag inte kan komma undan så är min första reaktion "gud så jobbigt" och att försöka slingra mig. Ibland undrar jag om jag ens tycker det är kul att spela rollspel eller om det bara vore för weird att inse att jag egentligen inte vill spela utan bara sitta på min kammare och skapa.

(Men som sagt, det är ju kul när jag väl sitter där… I grunden tror jag att det är en stressgrej; det här med att jag hela tiden känner mig överbelamrad med projekt gör ju att jag helst vill säga nej till grejer…)

.... Inte för att vara sån men skulle det kunna var att du har ett hypersocialt jobb som lärare du kanske har mer behov av egentid?

 

[krank]

.... Inte för att vara sån men skulle det kunna var att du har ett hypersocialt jobb som lärare du kanske har mer behov av egentid?

Det är också väldigt möjligt =)

 

[Übereil]

Efter att ha spelat i snart 20 år så har jag fortfarande svårt att göra rollpersoner som jag bottnar i och känner mig bekväm med att spela ut. Jag har väldigt svårt att hitta/komma på vad som driver mina rollpersoner (vilket förmodligen har en hel del att göra i att jag själv har väldigt dåligt med driv som person), vilket gör att jag som spelare blir väldigt passiv.

Vad gäller spelledande så har jag länge drömt om att få spela Shadowrun. Och jag har insett att det inte finns en chans att jag får spela det om jag inte spelleder det själv. Och det känns som att det är ett spel som har en såpass tydlig premiss att jag skulle kunna spelleda det. Så för nåt år sen så tänkte jag att i år ska jag spelleda Shadowrun.

Och jag kom så långt att jag speltestade det. Men efter det så tog det stopp. För det känns inte riktigt som jag helt kan greppa hur jag ska få ihop ett äventyr som är mer avancerat än "ni är i en godisaffär och NU KOMMER DET GANGERS OCH RÅNAR STÄLLET!!! RATATATATA!!!"*. Liksom, man vill ha ett någolunda intressant uppdrag. Det ska så klart finnas en och annan i alla fall någolunda färgstark och minnesvärd NPC. Och parallelt med det så ska man presentera en värld som känns både trovärdig och levande. Och hur i helvete ska man få ihop allt det här samtidigt trots att man knappt alls har någon erfarenhet av spelledande sen tidigare? Jag tror jag slutade i någon slags catch 22 där jag kände att jag behövde veta vilka rollpersoner som skulle vara med för att veta hur jag skulle bygga äventyret men samtidigt inte kände att jag visste tillräckligt mycket för att våga bjuda in folk att spela och göra rollpersoner, för när man väl är det så behöver man få ihop något inom rimlig tid.

*Det är seriöst det officiella intro-äventyret i Shadowrun. Jag har hört att med grundreglerna så tar det fyra timmar att plöja igenom. Tack och lov tipsade God45 om Shadowrun Anarchy, som är betydligt mindre tungrott.

Übereil

 

[Genesis]

Jag tror jag slutade i någon slags catch 22 där jag kände att jag behövde veta vilka rollpersoner som skulle vara med för att veta hur jag skulle bygga äventyret men samtidigt inte kände att jag visste tillräckligt mycket för att våga bjuda in folk att spela och göra rollpersoner, för när man väl är det så behöver man få ihop något inom rimlig tid.

Kanske hjälper om du sätter ihop (eller får av någon annan) ett färdigt äventyr med förskapade rollpersoner? Som en sorts "Testa på spelet"-grej i ett enkvällsscenario känns det ju inte helt orimligt.

 

[krank]

I faktiskt spel har jag svårt att göra personer som inte är liksom… resonabla. Jag har svårt att göra karaktärer som agerar irrationellt, brusar upp, får fixa idéer de inte vill släppa, håller fast vid gammalt groll eller har hämndbegär. Alla såna där starka-känslor-grejer liksom. Och det funkar ju när det bara är rollpersoner; i min föredragna spelstil är det ju mest bara bra med lugna, resonabla typer som reagerar på det mesta med lågaffektivt bemötande och rimliga förslag.

Men när alla SLP:er också i grunden är resonabla, vettiga typer som det går att prata med, som lyssnar till reson och så vidare… Jag tänker mig att det blir lite tråkigt för spelarna, plus att det ju är ett mindre verktyg i verktygslådan med saker att använda som hinder. Det bästa jag kan göra är SLP:er med typ långsiktiga mål som inte är kompatibla med rollpersonernas. Eller ja, om jag verkligen anstränger mig så kan jag väl göra oresonliga SLP:er, men då måste jag verkligen passa upp så de inte lugnar ner sig och ser det rimlga i vad rollpersonerna säger…

 

[Celledor]

Att jag aldrig avslutar något utan istället startar nya byta projekt. Hade jag pressat på och ansluta så hade jag haft massa saker publicerade. Nu är det typ inget. Blir lite jobbigt att se tillbaka på vad som skulle kunna ha varit. Och med åren finns mindre tid och ork att hålla på. Men men så länge man försöker så kanske det går.

 

[Luftslottet]

Livet
Tycker oftast att de händer en massa saker som påverkar både orken att spelleda men även preppa inför mötet. Mestadels saker som inte ingår i vardagspusslet men som dränerat all energi man har. I det här ligger också som flera varit inne på en jävla ojämn energi som vissa månader gör att de finns ett driv medans andra månader så är de helt kört.

Nya rollspel
Det har ju varit uppe flertalet gånger i andra trådar men de är enklare att bli uppslukad av ett nytt rollspel som man läser och blir peppad på. När man väl sålt in de till gruppen och skall börja spela har redan min entusiasm gått ned.

 

[Dilandau]

Jag tycker det ofta är jobbigt att spela med nya människor. Att ta steget att göra det, för att vara med konkret.

Kombinerat med en tendens att göra upp planer och sen banga, så är det väl inte kanonförutsättningar för spel.

Jag kan vilja göra en grej hela mitt hjärta, men står stjärnorna fel den dagen så kommer jag inte orka. Jag har av allt att döma en socialt batteri som jag bränner igenom ganska fort. Det laddas fort igen tack och lov. Effekten blir dock ofta att jag gör upp massor av roliga planer - och sen orkar jag inte genomföra dem.

 

[Dimfrost]

(Men som sagt, det är ju kul när jag väl sitter där… I grunden tror jag att det är en stressgrej; det här med att jag hela tiden känner mig överbelamrad med projekt gör ju att jag helst vill säga nej till grejer…)

Så här känner jag hela tiden. Och jag spelar ändå typ en gång i veckan. Jobbigt innan, kul under tiden samt efter.

 

[luddwig]

Jag är sällan sugen på att läsa rollspel. Om jag tittar i min spelhylla, som inte är särskilt omfattande, är mer än hälften oläst och en del har jag inte ens bläddrat i. Spel på engelska löper större risk att bara samla damm. Väl medveten om detta försöker jag begränsa mina inköp och sälja bort sådant som ligger långt ner på priolistan.

 

[ChrilleT]

Svårt och utmanande är att få till spelträffar tillräckligt ofta i det kompisgäng jag spelat längst med.

 

[Dimfrost]

Jag har svårt att vara smart i spel. Mina rollpersoner blir oftast tafatta, handlingsförlamade och allmänt inkompetenta om ingen säger åt dem vad de ska göra. Och de vill liksom ingenting heller. Ofta försöker jag dölja det här, med varierande framgång. Värre är kanske att det går igen som SL också: jag har svårt att låta SLP:er och världen i allmänhet reagera smart på rollpersonernas handlingar. Det gör prepp i halvimproviserat spel ganska ångestfyllt, och är en orsak till att jag är så förtjust i att spelleda färdigskrivna dungeons eller andra platsbaserade äventyr.

Jag är inte alltid så bra på att gestalta, framför allt inte rollpersoner, men det är väldigt tillfredsställande när det funkar. Kan handla om att någon annan spelare är bra på att lyfta upp mig lite.

Sedan, när det inte gäller spelande utan spelskapande, så tycker jag det är jobbigt med tryck, distribution, marknadsföring och alla sådana saker som får mig att inte bli helt klar med mina egna projekt och gärna skriva åt andra i stället. Men det är lite av en annan sak.

Jag brukade också säga att jag var dålig på att skriva äventyr. Komma på dem, framför allt. Att jag hellre skrev ett helt spel än ett äventyr. Men det har jag kommit över, tror jag. Jag har lärt mig. Övning har faktiskt effekt. Ibland.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har skitsvårt att ta ordet. Jag har ofta många idéer, tankar och saker jag vill säga, men jag vill inte avbryta andra. Det här är dock inte bara relaterat till rollspel, jag är likadan i alla sociala sammanhang. Om vi är fler än två personer som talar så tystnar jag, för jag fattar helt ärligt inte hur eller när det är OK att ta ordet.

 

[Genesis]

Jag är sällan sugen på att läsa rollspel. Om jag tittar i min spelhylla, som inte är särskilt omfattande, är mer än hälften oläst och en del har jag inte ens bläddrat i. Spel på engelska löper större risk att bara samla damm. Väl medveten om detta försöker jag begränsa mina inköp och sälja bort sådant som ligger långt ner på priolistan.

Åh, det här gäller mig också. Att lära sig ett rollspel genom att bara läsa texten är en enorm tröskel. Jag har löst det genom att spela det med någon som kan först. Helst den som skrivit det.

 

[Maskwa]

Prepp (lång och kort)
Jag har massor av idéer men har svårt att ta mig samma och få ned dem på papper. Går runt med (minst) två hela kampanjer som till största del bara finns i mitt huvud. Insomnia och skärmberoende är en dålig (men naturlig) kombo.

Jag har också fått svårt med att få prepp och efterarbete gjort under en kampanj pågår med åren. I praktiken har jag de sista åren försökt organisera mitt spelande så att jag inte ska behöva göra mer än en halvtimmes prepp före ett spelmöte (görs i direkt anslutning till mötet) och en kvarts efter (görs dagen efter om det går). Detta genom att göra så mycket prepp som möjligt före kampanjstart.

Överambition
Ni fattar. Jag jobbar på att bli en "tillräckligt bra"-person, att lägga tiden x på något som blir 90% och inte tiden 2x på något som blir 99%. Minskande marginalnytta och så vidare. Har kommit en bra bit på vägen, min naturliga lathet har börjat besegra min inre perfektionist.

Hitta spelare
Jag flyttade ifrån staden i mitt liv (Lund) 2014, och har sedan dess haft svårt att hitta spelare och att behålla dem. Just nu har jag typ två, varav en inte vill spela med den andre ... Det är deppigt och jag tycker det är svårt att veta hur jag ska göra för att hitta fler. Är inte social av mig, och att värva folk på nätet har jag ganska dåliga erfarenheter av.

Online-spel
Det är något med min hjärna som inte funkar med att spela online. Jag blir stressad och går på högvarv, får svårt att göra mig själv rättvisa. Och jag blir så speedad att min sömnmedicin inte biter. När jag spelar IRL så sover jag mer eller mindre lika bra som vanligt. (Detta gör det så klart ännu svårare för mig att få till spel, eftersom jag måste hitta folk i hålan där jag bor som vill spela med mig; jag hade lätt kunnat få ihop en online-grupp).

Jag har inte spelat rollspels sedan i maj. Oklart när jag ska spela nästa gång.

Ett tips om att värva spelare. Detta säger jag nu inte för att jag själv letar grupp , men mer av en egen erfarenhet för några år sedan. Det är att träffas innan utanför ett speltillfälle. Snacka, lära känna personen. Lite som en intervju fast inte så formellt. Folk är ju olika, jag är väldigt social och är ganska snabb på att känna av folk. Sedan tar det ju tid om det är en ny spelgrupp, att finna sina roller. Allt handlar lite om tålamod.

 

[Theo]

Det som känns allra motigast som spelledare är när det blir körigt att få ihop speltillfällen och, fr a, när det känns som att jag är den enda som verkligen bryr sig om att det ska bli av. Det sistnämnda har tack och lov inte varit en faktor på ett tag nu.

En sak jag önskar att jag var bättre på - återigen fr a som spelledare, men egentligen som spelare också - är just skådespel och gestaltning. Trots att jag lajvat i många år är jag en rätt begränsad skådespelare och improvisatör, och inte särskilt spontan och "lättflytande" socialt. Och något som jag tycker är frustrerande svårt är att t ex gestalta SLPs personligheter och relationer genom dialog, snarare än att bara beskriva hur de är och pratar. Jag är verkligen avundsjuk på folk som kan sådant, för det blir så mycket bättre.