Vad tycker du personligen är svårt/jobbigt/utmanade med hobbyn?

[w176]

Tyvärr inte. Vid försök att spela via internet har jag funnit att jag blir distraherad och oengagerad till den grad att det bara inte är roligt längre. Det är så besynnerligt, jag har svårt med den sociala kontakten men det är ändå den som gör rollspel roligt.

Ah. Jag menade fysisjt folk från forum men som kanske finns på din ort

 

[Skarpskytten]

Två saker till jag kom på.

Hantera den där snubben
Ofta finns det en snubbe eller snubba i gruppen som inte riktigt gå i takt, är motvalls, självcentrerad, dålig förlorare eller vad det nu är. Som skaver socialt, medvetet eller omedvetet tangerar eller överskrider gränserna för det sociala kontraktet. Jag vill bara ha kul och hatar att var med om det och att vara med och ”fixa” en person som förstör de andras kul.

Gissa SLs plan eller lösa mysteriet
Jag blir sjukt uttråkad att spela förskrivna berättelser och undviker numera att vara med som spelare i sådana kampanjer.
Jag har dåligt minne och otur när jag tänker, och om vi ska lösa ett mysterium så blir jag mest frustrerad.
(Vad finns kvar då? Jag har haft kul med mer narrativa spel och skulle gärna testa platsbaserade utforskande).

 

[Celledor]

Sammanställ alla grejer du inte gjort klart i en "Unfinished tales"-antologi. Släng in allt i ett word-dokument, exportera till PDF och lägg upp någonstans.

Jag har läst en massa om att det är bättre att avsluta grejer dåligt än att inte avsluta dem alls. Oavslutade gamla saker blir en tyngd som gör det svårare att avsluta nya grejer.

Ja kanske ska ta och göra det, i alla fall ta grundkoncepten och skapa short stories av dem.

 

[Gaspard]

Den klassiska SL-fällan, man gör allt jobbet, planerar och bollar folks alla agendor och konstiga prioriteringar. Försöker delegera men får det tillbaka i ens knä ändå. Sen när det är över så vips måste folk dra sin kos. "Oktacksåmycketföridagdetvarjätteskoj". Sen loggar folk ut i samlad trupp i ett huj. Jag fattar att man vill sova, det vill jag också, men gillar att prata lite efteråt, reflektera, småtjöta osv. Istället sitter man där och får en massa tankar "var det en bra spelomgång egentligen?" Vilket det troligtvis var, men ändå.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag har dåligt minne och otur när jag tänker, och om vi ska lösa ett mysterium så blir jag mest frustrerad.

Jag tänker att detta väldigt ofta har att göra med att ett mysteriescenario både är dåligt konstruerat och dåligt hanterat av SL, och mindre att göra med att det är något fel på dig som spelare.

Om jag som SL gör spelarna förvirrade eller frustrerade av ett mysteriebaserat äventyr så är det jag som är problemet. Jag har gett för få ledtrådar, för otydliga ledtrådar, stängt för många möjliga vägar framåt, svarat på för få frågor, gett för lite info, inte gjort mitt jobb som spelarnas guide och vän. Är det äventyret som är problemet så är det fortfarande mitt ansvar som SL att laga det som är trasigt i det. Man spelar mysterierollspel för att spelarna skall få känna sig kluriga och smarta, det betyder att mitt jobb som SL är att låta dem vara det. Det betyder inte att spelarna behöver vara några mysterielösande genier, känner de tvärt om så är det SL, inte spelarna, som misslyckats.

Helt enkelt, jag tror inte det är dig det är fel på!

 

[Skarpskytten]

Jag tänker att detta väldigt ofta har att göra med att ett mysteriescenario både är dåligt konstruerat och dåligt hanterat av SL, och mindre att göra med att det är något fel på dig som spelare.

Om jag som SL gör spelarna förvirrade eller frustrerade av ett mysteriebaserat äventyr så är det jag som är problemet. Jag har gett för få ledtrådar, för otydliga ledtrådar, stängt för många möjliga vägar framåt, svarat på för få frågor, gett för lite info, inte gjort mitt jobb som spelarnas guide och vän. Är det äventyret som är problemet så är det fortfarande mitt ansvar som SL att laga det som är trasigt i det. Man spelar mysterierollspel för att spelarna skall få känna sig kluriga och smarta, det betyder att mitt jobb som SL är att låta dem vara det. Det betyder inte att spelarna behöver vara några mysterielösande genier, känner de tvärt om så är det SL, inte spelarna, som misslyckats.

Helt enkelt, jag tror inte det är dig det är fel på!

Tack. Ja, det kan absolut vara så att det inte i första hand det är mig det är fel på, utan scenariot.

Överlag tror jag att en del av den frustration jag upplevt som spelare i ett par kampanjer som jag har spelat de sista 20-30 åren varit bristande kommunikation och bristande språk. Många rollspelare har dåligt teoretisk förståelse av hobbyn och saknar ord för att kunna prata om sin hobbyn. Några av mina sämsta erfarenheter som spelare hade kunnat undvikas om SL förmått att säga innan spelstart "i den här kampanjen kommer ni får vara med om en häftig berättelse jag har hittat på" eller "i den här kampanjen kommer ni att hamna i en bysantinsk labyrint av motstrid information och till slut bara tvingas chansa på att ni har läst situationen rätt och ta sedan få leva med de hårda konsekvenserna". Då hade jag kunna tacka nej till att vara med.

Best pracice är att ha en session noll. Om vi hade lärt oss detta tidigare ...

 

[Dilandau]

Det där skriver jag under på. Det är till och med så (fast det kanske bara är bara är så det fungerar för mig men i alla fall) att ett dåligt avslut kan vara lättare att skriva om till ett bra avslut än att sitta och försöka värka fram ett bra på ett tomt papper. Att det kassa avslutet liksom är en del av skapelseprocessen.

Det låter inte osannolikt. "Skriv bara klart första utkastet, spela roll hur det blir, det är ett utkast" är typ det första tips man hör om att skiva.

 

[krank]

Jag tänker att detta väldigt ofta har att göra med att ett mysteriescenario både är dåligt konstruerat och dåligt hanterat av SL, och mindre att göra med att det är något fel på dig som spelare.

Om jag som SL gör spelarna förvirrade eller frustrerade av ett mysteriebaserat äventyr så är det jag som är problemet. Jag har gett för få ledtrådar, för otydliga ledtrådar, stängt för många möjliga vägar framåt, svarat på för få frågor, gett för lite info, inte gjort mitt jobb som spelarnas guide och vän. Är det äventyret som är problemet så är det fortfarande mitt ansvar som SL att laga det som är trasigt i det. Man spelar mysterierollspel för att spelarna skall få känna sig kluriga och smarta, det betyder att mitt jobb som SL är att låta dem vara det. Det betyder inte att spelarna behöver vara några mysterielösande genier, känner de tvärt om så är det SL, inte spelarna, som misslyckats.

Helt enkelt, jag tror inte det är dig det är fel på!

Jag tänkte skriva något liknande. Som jag ser det så ska det ju helst vara utmanande och finnas en risk att misslyckas – men som med det mesta är det ju bäst om utmaningen ligger på rätt nivå. Skulle jag ha en grupp och de spelarna alltid faller pladask på röven varenda gång så är det ju helt klart jag som behöver bli bättre på att anpassa utmaningarna. Det ska inte behöva vara detektivutmaningsversionen av Dark Souls, liksom. Då skulle jag hellre skruva ner och kanske överdriva i andra riktningen först, och sen rampa upp tills vi hamnar på en rimlig nivå där man ganska ofta går känna klurighetens ljuva sötma men ibland också den bittra känslan av "fan, det borde jag ju förstått".

Att misslyckas med nåt äventyr här och där? Att misslyckas med att uppnå alla mål i ett äventyr? Det hör till, och ger extra sötma när man lyckas. Men att misslyckas hela tiden? Mnjae.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tänkte skriva något liknande. Som jag ser det så ska det ju helst vara utmanande och finnas en risk att misslyckas – men som med det mesta är det ju bäst om utmaningen ligger på rätt nivå.

Absolut, men även misslyckandet skall ju isåfall vara ett resultat av intressanta val, att spelarna fuckade upp på ett sätt som både kommunicerar att utmaningen är verklig, handlingar har konsekvenser, men också något som spelarna kan dra slutsatser ifrån och lära sig av.

Man har fått reda på vem mördaren är, men man väljer att konfrontera hen mitt på ljusa dagen, i en folkmassa, på långt håll och göra mycket väsen av sig: "du där borta, du är gripen misstänkt för mord!!". Mördaren får chansen att fly och gömma sig, misslyckandet i mysterieäventyret "mordgåta" leder till mysterieactionäventyret "manhunt". Spelarna kan dra slutsatsen "nästa gång ropar vi inte över hela torget att vi tänker gripa någon".

Men är misslyckandet att man misslyckades läsa SLs tankar och resultatet är att spelarna känner sig dumma och dåliga, nä, det ligger helt på SL. Det är en spelledare som ödmjukt måste lära sig att bli bättre på att hantera mysterier i rollspel. Olika typer av äventyrsstukturer kräver olika typer av SL-kompetens, en SL som är lysande på dungeoncrawls i DCC, sociala fulspel i Vampire, taktiska långdragna stridigheter i Twilight 2000 etc behöver inte nödvändigtvis vara bra på att leda mysterier i typ Trail of Cthulhu. Jag vet av erfarenhet att visa spelledare inte ser det så, att om man är "bra SL" så är man det i allt och att det kan finnas en del prestige i den självbilden som gör det svårt att utvecklas.

 

[Bifur]

Jag kan tycka det är svårt att synka sina ansatser, det gäller även i grupper där man känner varandra väl och pratar om det - det är ändå svårt att nå fullständig samstämmighet. Det finns alltid lite olika förväntningar och uppfattningar om hur stämningen ska skapas, vilket gör att det kan uppstå små störningsmoment för mig kring vad spelare väljer att säga och vad de låter sina RP göra. Och egentligen vill jag bara sluta notera sådant skav eftersom det är något som minst lika ofta, oftare, ger mig positiva överraskningar vid spelbordet.

Jag tycker också som många andra det är utmanande med opålitliga medspelare. I sig stör det mig inte så mycket att folk är borta ibland men jag skulle ibland önska se lite bättre framförhållning och kommunikation. Det går nästan alltid att spela något annat - om det är så att en viss RPs medverkan krävs - men det underlättar stort med både tid för förberedelser och mental omställning. När det saknas blir det lätt inställt istället - och inställda spelmöten är döden för allas intresse.

 

[Hundenilunden82]

Två saker till jag kom på.

Hantera den där snubben
Ofta finns det en snubbe eller snubba i gruppen som inte riktigt gå i takt, är motvalls, självcentrerad, dålig förlorare eller vad det nu är. Som skaver socialt, medvetet eller omedvetet tangerar eller överskrider gränserna för det sociala kontraktet. Jag vill bara ha kul och hatar att var med om det och att vara med och ”fixa” en person som förstör de andras kul.

Gissa SLs plan eller lösa mysteriet
Jag blir sjukt uttråkad att spela förskrivna berättelser och undviker numera att vara med som spelare i sådana kampanjer.
Jag har dåligt minne och otur när jag tänker, och om vi ska lösa ett mysterium så blir jag mest frustrerad.
(Vad finns kvar då? Jag har haft kul med mer narrativa spel och skulle gärna testa platsbaserade utforskande).

Tror alla som varit spelledare har råkat ut för den där snubben eller snubban som alltid är tvär och motvalls eller skall marschera till ljudet av sin egen trumma.

Det är då where there's a whip there's a way dyker upp i huvudet.

Sedan skall tilläggas att jag säkerligen varit den där snubben i ändras ögon både en och två gånger genom åren jag med.

 

[Svarte Faraonen]

Jag är inte en vidare bra äventyrsmakare. Spelledarpersoner, miljöer och kulturer är mycket enklare för mig.

 

[Faehrengaust]

Det är flera som angett svårigheter att få till spelträffar som ett stort problem. Så är det även för mig. Men en grej som personligen hjälpt mig oerhört med detta är att ha fasta speltillfällen. Har man lite framförhållning så är det inte särskilt svårt att få in dem i kalendern. Och när de väl är där så är det lite knepigare att flytta på dem. Det är betydligt enklare än att avsluta varje spelmöte med "Och så hörs vi om när vi kan nästa gång". De två grupper jag spelar med nu har båda fasta spelträffar, så i nuläget spelar jag en gång i veckan utan att det känns särskilt betungande.

Och det är den andra fördelen, förutom att spelmötena faktiskt blir av i större utsträckning, detta att man slipper allt detta fram- och tillbaka, diskuterande, bokande, avbokande och allmänt strulande som annars sker när man försöker hitta en tid för nästa spelmöte. Allt blir så oerhört mycket enklare. Det är till och med så att jag numera skulle ha detta som ett krav om jag skulle bilda en ny spelgrupp.

Funkar tyvärr bara om spelgruppen och alla partners har fasta arbetstider. I min grupp så har två spelare partners som jobbar inom vården och sen har vi en av spelarna som kan bli inryckt i sitt jobb lite när som helst.

Annars skulle fasta tider vara guld.

 

[Organ]

Funkar tyvärr bara om spelgruppen och alla partners har fasta arbetstider. I min grupp så har två spelare partners som jobbar inom vården och sen har vi en av spelarna som kan bli inryckt i sitt jobb lite när som helst.

Annars skulle fasta tider vara guld.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att det funkar sämre med en grupp som din men jag vidhåller ändå att att det skulle vara en bättre metod än att försöka hitta en tid då alla med säkerhet kan. Testa att boka upp två-tre så många träffar som ni vanligen spelar på dagar där alla "kanske" kan och se hur många av dem som i slutändan fungerar. Det kanske inte innebär att ni spelar oftare men det kommer garanterat innebära mindre pusslande med tider och jämförande av kalendrar.

 

[wilper]

Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att det funkar sämre med en grupp som din men jag vidhåller ändå att att det skulle vara en bättre metod än att försöka hitta en tid då alla med säkerhet kan. Testa att boka upp två-tre så många träffar som ni vanligen spelar på dagar där alla "kanske" kan och se hur många av dem som i slutändan fungerar. Det kanske inte innebär att ni spelar oftare men det kommer garanterat innebära mindre pusslande med tider och jämförande av kalendrar.

Vi har en fast tid, och vi spelar vad vi kan på de som kan komma. Det blir brädspel istället ibland, men det är OK. Man kan käka godis och snacka strunt medan man spelar brädspel också.

 

[wilper]

Jag håller på att bli någon sorts reaktionär rollspelare, helt ur fas med min samtid.

Symptom:

• Jag ser ogillande på formgivningskapprustningen och stretchgoalsorgier på Kickstarter som bara höjer ribban för spelmakande. DVBF.
• Konstigt nog låter jag mig retas av att andra människor gillar actual play, trots att det inte påverkar mig ett dugg.
• Jag stör mig på att DnD 5e (och i liten liten mån också FL) suger i sig syret i rummet.
• Jag har för sinnesfridens skull censurerat mitt WRNU genom att sätta oroväckande många forumiter på ignore. (Det är inte du, det är jag.)
• Jag har slut på saker att göra podcast om. Jag tycker fortfarande att det är kul att sitta och bubbla i mikrofonen, men skruvar på mig när jag inser att det blir mindre och mindre sagt för varje avsnitt som går.
• Jag saknar min gamla spelgrupp. Den nya är långt mycket mer regelbunden och har spelat avsevärt mer omfattande saker, men ändå sitter jag och är nostalgisk över svunna tider.

 

[Genesis]

Tror alla som varit spelledare har råkat ut för den där snubben eller snubban som alltid är tvär och motvalls eller skall marschera till ljudet av sin egen trumma.

Det är då where there's a whip there's a way dyker upp i huvudet.

Sedan skall tilläggas att jag säkerligen varit den där snubben i ändras ögon både en och två gånger genom åren jag med.

När jag var ung och spelade tradspel hade vi en sådan kille i gruppen. Han skulle alltid göra saker annorlunda, avvek från eller gick emot gruppen och fick både spelledare och medspelare att sucka. Sedan började vi spela indieflum och han upphörde helt med att vara ett problem och blev istället en tillgång. I spel med play to lose och konflikter mellan rollpersoner så var hans spelstil inte längre en belastning utan en tillgång. Min poäng här är inte att alla problem löses av att ta bort spelledaren*, men att i vissa fall handlar det om att en spelare inte funkar med spelstilen, men det kan finnas en annan spelstil där det funkar bättre. Har man en bred smak och/eller tillräckligt med folk för att köra flera grupper så måste man inte alltid välja mellan att utesluta någon eller lida i tystnad.

* För att vara tydlig, spelledarlöst ÄR såklart lösningen på allt från minmaxare till nageltrång, men det är inte min poäng här.

 

[EvilSpook]

När jag var ung och spelade tradspel hade vi en sådan kille i gruppen. Han skulle alltid göra saker annorlunda, avvek från eller gick emot gruppen och fick både spelledare och medspelare att sucka.

Det var du va?

//EvilSpook

 

[Genesis]

Det var du va?

//EvilSpook

Det var inte jag! Men jag hade nog inte tillräckligt med empati och självinsikt på den tiden för att kunna avgöra om vi var två … Till skillnad från nu, när jag är fullt kapabel till att se hur alla älskar mina upptåg och mina kreativa påhitt.

 

[TheDawn]

Ah. Jag menade fysisjt folk från forum men som kanske finns på din ort

Du menar så... Nu var det länge sedan jag provade det men senast fanns det inte riktigt någon här på forumen som spelade i Västerås. Annars har Västerås en stark spelförening som jag provat att använda, men som sagt så är resultaten mixade.