Vad tycker du personligen är svårt/jobbigt/utmanade med hobbyn?

Botulf

Hero
Joined
25 Dec 2008
Messages
1,277
* Hitta folk som är intresserade av samma spel som jag och har tid att träffas och spela varje/varannan vecka. Sällsynt för mig nuförtiden och jag har spelat nästan bara online en längre tid nu. Endast som spelare. Jag är inte säker på om jag kan möta folks förväntningar av att spelleda online via diverse vtt-plattformar. Jag är rätt old school.

* Prepp. Jag ogillar prepp och spelleder antingen färdiga moduler eller genom improvisation, slump tabeller, hexkartor med terräng etc. Jag kan inte minnas när jag senast satte mig ned och skrev ett äventyr i form av en sorts story. Mina egna äventyr som inte är sandlåda hexcrawl har en tendens att vara improvisede variationer av sword&sorcery noveller jag läst. Jag gör allt för att underlätta prepp och finner inget större nöje i det.

* Jag tycker det är både tråkigt och utmanande att lära sig helt nya regelsystem och jag har väldigt lite tålamod för tungrodda och onödigt komplexa spel. Vilket gör att jag inte testar så mycket nytt utan måste hålla mig till och husregla/hacka de system jag har hyfsad koll på.

* Otacksamhet från spelare när man som spelledare gör en ansträngning kan svida. När jag hade en fysisk spelgrupp en gång så gjorde/utformade jag en hel kampanj för att möta en spelares önskemål. Men efter ha kört ett rätt bra tag så ville jag bryta av och spela något annat några spelmöten, vilket ledde till att nämnd spelare hellre hoppade av gruppen än att spela något annat typ 2 spelsessioner. Det kändes ganska taskigt och jag bestämde att jag nog inte behöver sådana spelare. En annan gång var det någon annan spelare som också fått bestämma vilket spel och vilken megakampanj vi skulle spela men konstant vägrade dyka upp på spelmöten (trotts dag och tid efter personens önskemål) på grund av sitt beroende av World of Warcraft. Och sedan använde emotionell utpressning för att hindra mig från att spela kampanjen utan honom. Sådant drama har jag ingen tolerans för nuförtiden.
 
Last edited:

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,112
Location
Göteborg
Jag har svårt för att preppa riktat. Jag sitter ofta med ett planerat spelmöte där jag vet att "på fredag så kommer de besöka det mystiska spökhuset". (Och alltså då inte att jag tänker rälsa dem till spökhuset utan att vi snackat om det i discord-kanalen, typ "vad tror ni om att besöka det där spökhuset på fredag?") Och utifrån erfarenhet vet jag att om jag bara lägger en timme eller två på att faktiskt beskriva spökhuset, med utseende, invånare osv, så kommer jag vara redo att möta spelarna. Men när jag sätter mig för att preppa så spinner jag alltid iväg och börjar fundera på helt andra saker i spelvärlden. Tydligen måste jag veta allt om portvaktens familjs bakgrundshistoria innan jag klarar av att gå vidare och designa foajén. Så allt preppande tar mycket längre tid än det "borde".

När jag har tid så är det rätt kul. Men jag önskar att jag kunde fokusera lite mer. De gånger jag stöter på något i spel som jag inte har preppat så kan jag ju hantera det hjälpligt genom att improvisera, så det är ju inte att jag måste preppa portvaktens familj. Det känns mer som att jag hamnar på sidospår hela tiden.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,688
Location
En mälarö
Just nu (som i senaste veckorna) har det varit jobbig att vara den som styr upp. Liksom jag har en jättefin peppad spelgrupp, men jag har inte orkat titta på tider som SL. Av anledningar som inte har med spelgruppen att göra, (mammas demensjukdom).

Så i två veckor har spelgruppen skrivit när de kan spela men jag har inte orkat svara eller styra upp det. Men i och med att jag skrev det här inlägget så tog jag faktiskt tag i det.
Du kan inte låta någon annan ta över ansvaret att organisera spelmöten? Du har ju varit öppen med ganska personliga saker i den här tråden så då borde du väl även, hoppas jag, kunna vara det med din spelgrupp. Säg "Jag vill jättegärna spela och jag kan kan vara SL. Men som det är just nu så pallar jag fan inte att också vara den som ser till att det blir av. Kan inte någon annan ta på sig att kolla när alla kan och bestämma datum?"

(Jag har sett demensproblematik på nära håll och vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Jag vet hur det har en förmåga att fullkomligt suga all energi och varje uns av ork ur närstående. Du har all min sympati. Men jag vet också att att en riktigt bra rollspelssession har förmågan att ge tillbaka förlorad energi, att ladda upp batterierna. Så ge inte upp att försöka få till det. En riktigt bra kampanj kanske är precis vad du behöver just nu.)
 
Joined
27 Sep 2001
Messages
1,526
Location
Uppsala
Att lyckas få loss tillräckligt med tid i min egen (jag som är största problemet just nu med yngsta barnet och renoveringar) och alla andras kalendrar för att få kontinuitet i spelandet. Vi gillar kampanjer, gärna rätt långa och intensiva, men det är svårt om det är för långa mellanrum mellan speltillfällena.

Senaste kampanjerna har vi fått "förenkla" (fördumma) för att det ska gå att spela. Intrigerna och personerna kan inte vara för många eller komplicerade eftersom man inte kommer ihåg alla detaljer. Det har fått bli enklare och tydligare trådar (ibland tydligt rälsat) än vad vi skulle önska.

Senaste två åren har vi valt att spela rollspelsliknande brädspel i stället, men vi är inne på att återuppta rollspelandet när vi kan få regelbundenhet igen. Hade hoppats kunna köra en kortare kampanj under våren, men under jullovet upptäckte vi en vattenskada i köket så den planen sprack.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,688
Location
En mälarö
Det är flera som angett svårigheter att få till spelträffar som ett stort problem. Så är det även för mig. Men en grej som personligen hjälpt mig oerhört med detta är att ha fasta speltillfällen. Har man lite framförhållning så är det inte särskilt svårt att få in dem i kalendern. Och när de väl är där så är det lite knepigare att flytta på dem. Det är betydligt enklare än att avsluta varje spelmöte med "Och så hörs vi om när vi kan nästa gång". De två grupper jag spelar med nu har båda fasta spelträffar, så i nuläget spelar jag en gång i veckan utan att det känns särskilt betungande.

Och det är den andra fördelen, förutom att spelmötena faktiskt blir av i större utsträckning, detta att man slipper allt detta fram- och tillbaka, diskuterande, bokande, avbokande och allmänt strulande som annars sker när man försöker hitta en tid för nästa spelmöte. Allt blir så oerhört mycket enklare. Det är till och med så att jag numera skulle ha detta som ett krav om jag skulle bilda en ny spelgrupp.
 

TheDawn

Veteran
Joined
1 Feb 2024
Messages
30
Det svåraste är att hitta människor att spela med. Jag bannar mig själv ofta att jag gett mig in i en fundamentalt social hobby när jag har sådan social ångest när det kommer till att träffa nya människor. I ungdomen var det lättare för då var vi ett kompisgäng, men med alla flyttade till olika delar av landet kan vi inte träffas lika ofta så då måste jag hitta andra att spela med. Jag avtackade nyligen ett spelmöte för att det var nya människor som skulle komma (för tredje gången på raken), vi skulle spela hemma hos några jag inte kände, och sedan började de prata om att klä sig tidsenligt i 20-talskläder. Jag var på gränsen till panik och hoppade av.

Utöver det är rollspelare ett jäkligt knepigt gäng över huvud taget. Varje gång jag träffar nya rollspelare påminns jag varför våran hobby, historiskt, varit så nischad och opopulär.
 

Hundenilunden82

Veteran
Joined
14 Nov 2024
Messages
147
Jag har också negativa sidor hos mig själv som jag upplever som jobbiga både för mig och dom jag spelar med och som jag försöker jobba med och hålla tyglade (put the beast in its cage)

Jag har just när det kommer till det där med dedikation iaf tidigare haft svårt att acceptera att andra har saker som dom sätter över rollspel även om jag förstår att så är fallet.

Jag förstår att folk har partners,barn,föräldraansvar,jobb osv som många gånger går före. Mitt problem har varit/är att acceptera att folk gör dom prioriteringarna.

Jag inser själv hur illa det låter och att jag framstår som nån jävla skeletor-Hitler rollspelsdiktator men för mig kändes/känns det helt irrelevant om lille kalle skall ha fotbollsmatch eller lilla Erik har dansuppvisning eller lisa har karateträning eller om frugan,maken,pojkvännen,flickvännen vill ha datenight,det har upplevts och kanske fortfarande för mig till en viss grad upplevs som sekundärt trams som måste åtsidosättas för the mission att spela rollspel.

Jag inser dock att detta inte är ett sunt eller önskvärt beteende och försöker jobba bort det och tänka att jaha så Anders ställde in idag för att frugan skulle på AW så han fick ta barnen eller Sara kan inte komma på söndag för hennes son är sjuk jaja det är inte hela världens undergång om spelmötet blir inställt.

Jag kunde och kan i vissa fall fortfarande bli heligt förbannad när en spelare ställer in att komma på ett spelmöte
Du kan inte låta någon annan ta över ansvaret att organisera spelmöten? Du har ju varit öppen med ganska personliga saker i den här tråden så då borde du väl även, hoppas jag, kunna vara det med din spelgrupp. Säg "Jag vill jättegärna spela och jag kan kan vara SL. Men som det är just nu så pallar jag fan inte att också vara den som ser till att det blir av. Kan inte någon annan ta på sig att kolla när alla kan och bestämma datum?"

(Jag har sett demensproblematik på nära håll och vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Jag vet hur det har en förmåga att fullkomligt suga all energi och varje uns av ork ur närstående. Du har all min sympati. Men jag vet också att att en riktigt bra rollspelssession har förmågan att ge tillbaka förlorad energi, att ladda upp batterierna. Så ge inte upp att försöka få till det. En riktigt bra kampanj kanske är precis vad du behöver just nu.)
Även jag har sett demensproblematik på nära håll.

Min morfar blev dom sista åren han var i livet dement och även om det ibland bjöd på lustiga skratt som när han trodde att han var i 18-19 års åldern igen och jag var hans gamla dryckesbroder och började prata om den där gången vi gav dom där jävla drängarna uppe i norr på truten för att dom blev så sinta över att vi dansade med deras jäntor och startade slagsmål eller när han ringde och trodde vi hade stulit hans bil för art hindra honom att ge sig ut på kärleksstråt ,men hallå morfar du har ju inte kört bil på 10 år och du äger ju inte ens en bil.

Men i slutändan såg jag hur det tärde på min mor.
 
Last edited:

Luftslottet

Bygger obrukbara drömmar
Joined
15 Oct 2014
Messages
248
Det är flera som angett svårigheter att få till spelträffar som ett stort problem. Så är det även för mig. Men en grej som personligen hjälpt mig oerhört med detta är att ha fasta speltillfällen.
Håller helt med. Kan tänka mig att de kanske inte fungerar för alla beroende på jobb och ev familj men för egen del så blev jag nog mer organiserad när man fick barn. För att få till lite egentid blev de viktigt att ha fasta tider då man kommer iväg. Enklare för spelgruppen men även för min partner som vet att jag är borta varannan söndag. Sen är de ju ett givande och tagande gällande egentid i en relation men även de är ju avvägt när man vet att man kommer vara borta på bestämda tider.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,720
Location
Umeå, Västerbotten
Du kan inte låta någon annan ta över ansvaret att organisera spelmöten? Du har ju varit öppen med ganska personliga saker i den här tråden så då borde du väl även, hoppas jag, kunna vara det med din spelgrupp. Säg "Jag vill jättegärna spela och jag kan kan vara SL. Men som det är just nu så pallar jag fan inte att också vara den som ser till att det blir av. Kan inte någon annan ta på sig att kolla när alla kan och bestämma datum?"

(Jag har sett demensproblematik på nära håll och vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Jag vet hur det har en förmåga att fullkomligt suga all energi och varje uns av ork ur närstående. Du har all min sympati. Men jag vet också att att en riktigt bra rollspelssession har förmågan att ge tillbaka förlorad energi, att ladda upp batterierna. Så ge inte upp att försöka få till det. En riktigt bra kampanj kanske är precis vad du behöver just nu.)
Alltså det hade egentligen inte varit ett problem att lämna över. Jag prokastinerade att svara på meddelanden med tanken att jag ska göra det "snart" tills dess att det gått en massa tid.

Hade jag stannat upp,andasts och identifierat varför jag sköt upp det (vilket jag gjorde när jag svarade i tråden) hade det inte varit något problem att delegera
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,720
Location
Umeå, Västerbotten
Det svåraste är att hitta människor att spela med. Jag bannar mig själv ofta att jag gett mig in i en fundamentalt social hobby när jag har sådan social ångest när det kommer till att träffa nya människor. I ungdomen var det lättare för då var vi ett kompisgäng, men med alla flyttade till olika delar av landet kan vi inte träffas lika ofta så då måste jag hitta andra att spela med. Jag avtackade nyligen ett spelmöte för att det var nya människor som skulle komma (för tredje gången på raken), vi skulle spela hemma hos några jag inte kände, och sedan började de prata om att klä sig tidsenligt i 20-talskläder. Jag var på gränsen till panik och hoppade av.

Utöver det är rollspelare ett jäkligt knepigt gäng över huvud taget. Varje gång jag träffar nya rollspelare påminns jag varför våran hobby, historiskt, varit så nischad och opopulär.
Skulle det vara lättare att spela med internetbekantq från forumet?
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,949
Location
Stockholm
Att jag aldrig avslutar något utan istället startar nya byta projekt. Hade jag pressat på och ansluta så hade jag haft massa saker publicerade. Nu är det typ inget. Blir lite jobbigt att se tillbaka på vad som skulle kunna ha varit. Och med åren finns mindre tid och ork att hålla på. Men men så länge man försöker så kanske det går.
Sammanställ alla grejer du inte gjort klart i en "Unfinished tales"-antologi. Släng in allt i ett word-dokument, exportera till PDF och lägg upp någonstans.

Jag har läst en massa om att det är bättre att avsluta grejer dåligt än att inte avsluta dem alls. Oavslutade gamla saker blir en tyngd som gör det svårare att avsluta nya grejer.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,489
Efter så många år av aktivt rollspelande och inblandning i hobbyn på olika sätt kan det komma som en överraskning att jag då och då funderar på om jag alls tycker att rollspel är roligt eller "min grej". De saker jag tycker är tunga och svåra är ändå en ganska central del av vad rollspel är, exempelvis "leva sig in i karaktär" i kombination med "improvisera" och att "se saker för sitt inre öga". Egentligen vill jag nog mest spela Baldur's Gate. Kanske hänger det delvis samman med att min nivå av pepp och ork fluktuerar kraftigt, vilket gör mig ännu sämre på de rollspeliga bitarna.

När det gäller att leva sig in i karaktär har jag väldigt svårt att kliva ur mig själv. Vilket inte är ett krav, visserligen, men även de gånger då jag har ambitionen att låta rollpersonen vara mindre som jag graviterar jag mitt någon inre kärna. Improvisationsskådespelandet blir torftigt på ett sätt jag ibland sluter mig i.

Jag skriver ju en del och instängd i mitt eget huvud på min egen kammare har jag inga problem att fantisera och improvisera, men tillsammans med andra blir det baklås och prestationsångest. Det hänger förstås ihop med det ovan, men att sätta mig in i situationer jag inte behärskar gör att jag känner mig korkad och långsam. Och jag märker att jag tar motgångar mer personligt än jag borde, och det är väl den saken jag tränar mest aktivt på nu. Och då menar jag inte dåliga tärningsslag utan mer att jag trillar i på grund av personliga tillkortakommanden när min rollperson hamnar på pottkanten.

Dessa saker har också gjort att jag inte vågat spelleda riktigt och verkligen inte känt att jag duger de gånger jag ändå gjort det. För att kompensera för mina svagheter försöker jag att preparera massor (MASSOR) men när jag väl sitter där vid spelbordet så stakar jag mig och famlar ändå. Jag vill ju utsätta mig för det och träna, men samtidigt känner jag mig orolig att förstöra för dem jag spelar med som ju inte är där för att vara mitt KBT-stöd.

Nu är jag lyckligt lottad att ha en spelgrupp (full av vänner) som haft överseende med det här i arton år, vilket förmodligen är den enskilt största anledningen till att jag fortfarande spelar.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
591
Efter så många år av aktivt rollspelande och inblandning i hobbyn på olika sätt kan det komma som en överraskning att jag då och då funderar på om jag alls tycker att rollspel är roligt eller "min grej". De saker jag tycker är tunga och svåra är ändå en ganska central del av vad rollspel är, exempelvis "leva sig in i karaktär" i kombination med "improvisera" och att "se saker för sitt inre öga". Egentligen vill jag nog mest spela Baldur's Gate. Kanske hänger det delvis samman med att min nivå av pepp och ork fluktuerar kraftigt, vilket gör mig ännu sämre på de rollspeliga bitarna.

När det gäller att leva sig in i karaktär har jag väldigt svårt att kliva ur mig själv. Vilket inte är ett krav, visserligen, men även de gånger då jag har ambitionen att låta rollpersonen vara mindre som jag graviterar jag mitt någon inre kärna. Improvisationsskådespelandet blir torftigt på ett sätt jag ibland sluter mig i.

Jag skriver ju en del och instängd i mitt eget huvud på min egen kammare har jag inga problem att fantisera och improvisera, men tillsammans med andra blir det baklås och prestationsångest. Det hänger förstås ihop med det ovan, men att sätta mig in i situationer jag inte behärskar gör att jag känner mig korkad och långsam. Och jag märker att jag tar motgångar mer personligt än jag borde, och det är väl den saken jag tränar mest aktivt på nu. Och då menar jag inte dåliga tärningsslag utan mer att jag trillar i på grund av personliga tillkortakommanden när min rollperson hamnar på pottkanten.

Dessa saker har också gjort att jag inte vågat spelleda riktigt och verkligen inte känt att jag duger de gånger jag ändå gjort det. För att kompensera för mina svagheter försöker jag att preparera massor (MASSOR) men när jag väl sitter där vid spelbordet så stakar jag mig och famlar ändå. Jag vill ju utsätta mig för det och träna, men samtidigt känner jag mig orolig att förstöra för dem jag spelar med som ju inte är där för att vara mitt KBT-stöd.

Nu är jag lyckligt lottad att ha en spelgrupp (full av vänner) som haft överseende med det här i arton år, vilket förmodligen är den enskilt största anledningen till att jag fortfarande spelar.
Har du testat att spela OSR?
Där finns nästan aldrig några förväntningar på att man skall leva sig in i en karaktär, att man skall försöka "skådespela", eller att man skall improvisera bortom det som vore naturligt i stunden (vad finns på platsen, vad skulle konsekvenserna vara av att interagera med det osv). Jag vet många som blivit lite "rollspelsutbrända" som fått en nytändning inom OSR och OSR-lika spel.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,489
Har du testat att spela OSR?
Där finns nästan aldrig några förväntningar på att man skall leva sig in i en karaktär, att man skall försöka "skådespela", eller att man skall improvisera bortom det som vore naturligt i stunden (vad finns på platsen, vad skulle konsekvenserna vara av att interagera med det osv). Jag vet många som blivit lite "rollspelsutbrända" som fått en nytändning inom OSR och OSR-lika spel.
Jo, jag är en av dem som fått nytändning av OSR. :D (Var extremt opepp innan vi spelade första Into the Odd.)

Och jag håller väl till viss del med om att det är en lättnad i jämförelse med annat, men förväntningen är kanske främst från mig själv att åtminstone göra ett rudimentärt försök att leva sig in i rollen som ändå skiljer sig på några vitala punkter från mig själv.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
591
förväntningen är kanske främst från mig själv att åtminstone göra ett rudimentärt försök att leva sig in i rollen som ändå skiljer sig på några vitala punkter från mig själv.
Jag tänker att det är viktigt att iaf tillfälligt kunna släppa ens bild av vad man någonstans tycker att rollspel "bör" vara till förmån för vad det just i stunden kan och låter sig vara när det inte går att leva upp tills detta "bör". Man måste inte alltid springa ett maraton, ibland är det man behöver som mest bara en promenad.
 

Ekorren

Warrior
Joined
10 Nov 2009
Messages
323
Location
Gävle
En grej som jag tycker kan vara svårt ibland med rollspel är ren kommunikation, vare sig från mig eller andra. En av mina spelare är en traditionell övertänkare med mycket negativa tankar och mycket projicerande. Trots att jag aktivt söker feedback som SL tenderar han att hålla missnöje inne tills det kokar över. Nu senast var han väldigt besviken på mig för att jag för ca ett halvår sedan antog att hans karaktärs son var en dotter och sedan ursäktade mig direkt efter när han rättade. Han tog upp det ett halvår senare som ett bevis för att jag inte brydde mig om hans karaktärs bakgrundsdetaljer. Jag förklarade att jag har mycket att hålla reda på som SL och inte kan förväntas minnas alla detaljer som han själv inte har skrivit ner och uppmanade honom att själv skriva ner sådana saker och skicka till mig. Det har dock blivit sådant mönster nu av missnöje för att jag inte kan läsa hans tankar trots att jag gör regelbundna incheckningar där han är tyst att jag börjat gå på äggskal runt allt som har med hans karaktärer att göra. Detta skapar tyvärr mer missnöje för att det resulterar i färre personliga narrativa anknytningar för hans karaktärer. Mycket svårt att prata om detta med honom utan att göra honom upprörd.

Edit: Kan tillägga att jag tycker mycket om människan och tänker fortsätta spela med honom trots återkommande kommunikativa krockar.
 
Last edited:

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,688
Location
En mälarö
Jag har läst en massa om att det är bättre att avsluta grejer dåligt än att inte avsluta dem alls. Oavslutade gamla saker blir en tyngd som gör det svårare att avsluta nya grejer.
Det där skriver jag under på. Det är till och med så (fast det kanske bara är bara är så det fungerar för mig men i alla fall) att ett dåligt avslut kan vara lättare att skriva om till ett bra avslut än att sitta och försöka värka fram ett bra på ett tomt papper. Att det kassa avslutet liksom är en del av skapelseprocessen.
 

TheDawn

Veteran
Joined
1 Feb 2024
Messages
30
Skulle det vara lättare att spela med internetbekantq från forumet?
Tyvärr inte. Vid försök att spela via internet har jag funnit att jag blir distraherad och oengagerad till den grad att det bara inte är roligt längre. Det är så besynnerligt, jag har svårt med den sociala kontakten men det är ändå den som gör rollspel roligt.
 
Top