Rollspel som "terapi"

[Mogger]

Disclaimer, jag har ingen som helst kunskap om psykologi eller beteendevetenskap, mer än jag snappat upp som lekman. Jag använder ordet terapi i brist på annat. Kalla det själsbalsam eller mindfulness eller vad som helst om det passar bättre. Det är inte poängen med tråden.
---
Jag har haft ett rätt tufft år, och det ser ut att bli ett rätt tufft 2025 med. Egentligen, utifrån trådens perspektiv, så har det varit rätt tufft sedan 2022. Under dessa år har vår spelgrupp funkar som en ventil. En slags safe zone där vi kunnat glömma bort och istället drömt bort. Jag är förvånad över hur väl det har funkat. Jag menar inte på något sätt att rollspel ska ersätta professionell hjälp om sådan krävs men det har verkligen slagit mig flera gånger att det för oss nog har funkat minst lika bra.

Jag har också många gånger funderat på om inte rollspel "rustar oss" för att hantera motgångar. Nu är det väl inte så ofta man IRL ställs framför 3 elaka orcher som vill äta ens ben, men ändå. Jag har förstått att man inte sällan använder rollspel inom olika typer av krisberedskap.

Jag har i hela mitt liv tyckt om att spela, och skapa. Men det är först de senaste åren som jag faktiskt kan se att "shit, det här får mig, oss, att må bättre".

Och jag finner det väldigt fascinerande. Och tröstrikt på något sätt.

Kanske inte finns så mycket att diskutera här. Jag har ingen fråga. Jag vill mest bara dela med mig av den insikten. För wrnu är också en plats som får mig att må bra.

 

[Genesis]

Jag har en vän som går igenom riktigt mycket skit. Hen gillar riktiga ångestrollspel, med drama, tragik, ångest, folk som mår dåligt och allsköns jobbiga situationer. Gärna i dagens Sverige utan fantastik. Jag har hört många säga "Mitt liv är fullt av skit som det är; när jag spelar rollspel vill jag ha gladaction i påhittade världar", men för den här personen så fungerar dramarollspelet som en ventil, som gör det lättare att orka med den jobbiga vardagen. Jag vet inte exakt varför, men tänker att empati med rollpersonerna, känslan av att det är okej att må dåligt, ett utlopp där det är socialt acceptabelt och till och med uppmuntrat att prata om (den påhittade) ångesten, och såklart en stor dos göra något man gillar tillsammans med vänner. Jag vet inte exakt varför det fungerar, men för hen har det varit en hjälp, tydligen.

 

[Oscar Silferstjerna]

I slående många kulturer över hela världen sätter folk på sig masker för att kliva in i andra roller - religiösa, ceremoniella, humoristiska, idrottsliga, krigiska, sexuella, lekfulla, drömska eller vad det nu kan vara. Jag tror att detta beteende är ett uttryck för djupt kända behov. Kanske har det med våra hjärnor att göra? I rollekarna kliver vi ut ur och in i oss själva på samma gång - och vi gör det ofta inför varandra. Är inte det som vi kallar rollspel egentligen ”bara” en sentida variant på denna uråldriga och mycket mänskliga lek?

 

[ingels]

För mig är rollspelandet en pysventil på det halv-skeva hjul som är verkligheten. Att få fly undan sitt vanliga liv, vara någon annan i en någorlunda färdig skapad mall av en värld, en stad eller något liknande. Man har dock en ledare som beskriver och hjälper en framåt i en berättelse där tärningen avgör hur väl det ska gå.

Jag mår nog aldrig så gott som efter en rollspelssession och det är som min hustru säger "Du behöver det där" och det är nog så det är, det är ett par timmars flykt från verkligheten och man ställs inför prövningar som är på låtsas och inte verkliga.

Sedan är det ju en oerhört social grej det däred att spela ett Rollspel och det tror jag inte så många förstår, ett rollspel går ju ut på att man som grupp ska lyckas med någonting och det kräver både fantasi och samarbete.

Vi är nog bara lite halvt konstiga människor som gillar konstiga tärningar i det ordinarie normala människosläktets ögon.

 

[Dimfrost]

När jag har varit mer akut deprimerad har det varit svårt att spela rollspel ordentligt. Jag blir inte kreativ, jag är lättirriterad och lättdistraherad, och jag får svårt att bry mig om spelet. Att träffa vänner är bra för mig, men själva spelandet lider av det. Men med mer måttlig nedstämdhet brukar rollspel kunna vara en källa till energi och avkoppling, precis som annat socialt umgänge.

Alltför mycket elände vill jag inte ha i rollspel oavsett sinnesstämning.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har jättesvårt att känna glädje i rollspel när jag var deprimerad. När det kommer perioder då jag åter känner igen saker som påminner om depressioner så blir även rollspel lidande.

Däremot tycker jag det är riktigt befriande att spela rollspel som fokuserar på det vardagliga, det tunga, sorgen och glädjen i det som händer vanliga människor. Där hittar jag något som får mig att må bra. Är likadan när jag kikar film eller serier, jag vill inte möta det fantastiska, jag vill möta det verkliga och relaterbara för att förstå min värld, andra och mig själv.

 

[Mogger]

Jag tänker rätt mycket på att vi, två veckor innan @afUttermark gick bort, satt och spelade rollspel. Vi kunde alla stänga ute det fruktansvärda som vi nog alla egentligen visste stod att vänta runt hörnet. Det är för mig ett oerhört starkt, men också varmt, minne.

 

[Mikl]

Oavsett hur det är med rollspel specifikt... i behandlingsråden för ganska många olika tillstånd som gör en nedsatt brukar det numera ingå en uppmaning att välja att fortsätta med de aktiviteter som ger ett mervärde och som man mår bra av. Alltså att en som inte orkar fortsätta med allt i sin nuvarande kalender behåller de roliga sakerna som ger energi, och lägger ner det som mest bara är tråkigt och kravfyllt (exempelvis ett föreningsengagemang som inte varit kul på flera år).

För många här skulle det säkert innebära att fortsätta med rollspelshobbyn eftersom det är det som är viktigt i livet. Och lägga ner någon annan skit.

 

[TobiasEkwall]

Jag är ju inte psykolog, men jag har psykologvänner och en av dem satta och pratade om sitt jobb när han jobbade på vårdcentral och han sa något i stil med att det till att börja med rökte att ställa två frågor till de som kom in:
1. Sover du bra?
2. Har du ett socialt sammanhang där du gör saker du tycker om?
Om man svarade ja på bägge frågorna hävdade han att det brukade vara rätt lätt behandlat. Och jag tänker att rollspel absolut kan vara svaret på fråga 2.

(Nu var väl min vän inte 100% seriös, delvis seriös var han nog men han satt och raljerade på, så eventuellt psykologer, döm honom inte för hårt)

 

[Luftslottet]

Har själv haft ett av de tuffaste åren 2024. Även 2025 verkar bli rejält tufft.
Rollspel eller kanske rollspelsgruppen har varit ett andningshål i kaoset. Sessionerna började alltid med snack om hur de var och vi spelade ungefär halva avsatta tiden. Båda delarna var läkande och det var stundtals skönt att hoppa in i en annan roll. För egen del var de bra att ha nått att göra som jag ändå uppfattar som kul och givande när jag inte har de svårt.
Kunde dock inte spelleda, de tog alldeles för mycket energi och jag kunde inte förbereda, improvisera eller ens komma ihåg var vi var senast.
Tror absolut att rollspel kan vara läkande men även bra på många olika sätt gällande psykiskt mående. Men, de flesta aktiviteter som man gjort som man upplever har ett värde och uppskattar tenderar att kunna vara läkande i svåra situationer. Oavsett om de är rollspel, plantera blommor eller samla frimärken.

Det var någon som länkade den här artikeln för ett tag sen. Har inte hunnit läsa den själv men kanske finns de nått matnyttigt i den.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har hört många säga "Mitt liv är fullt av skit som det är; när jag spelar rollspel vill jag ha gladaction i påhittade världar", men för den här personen så fungerar dramarollspelet som en ventil, som gör det lättare att orka med den jobbiga vardagen.

Jag är inte vidare intresserad av gladaction, utan har gärna med mörkare grejer i mitt rollspelande, men jag kan ändå känna igen något litet i detta. Det som jag framför allt har svårt för är att driva mina rollpersoner mot misslyckande, eftersom jag själv dagligen är djupt frustrerad över min egen oförmåga att göra saker som förbättrar mitt liv. Jag vill liksom ha någon form av handlingskraft i spel, eftersom jag helt saknar det i verkligheten. Jag vill, till skillnad från i verkligheten, spela någon som kan göra minsta lilla för att förbättra sin situation. Jag har också svårt att inte identifiera mig med mina rollpersoner på ett sätt som gör renodlat samberättande mer frustrerande.

 

[Feuflux]

Bryt ett ben i verkligheten. Jättejobbigt, utdraget, ont, rehabilitering.
Bryt ett ben i rollspel. "Du vilar upp dig hos alverna i ett par månader, och sen till våren så..."

Säg åt ett ungdomsgäng att de är störiga i verkligheten. Du blir skjuten och dör.
Säg åt ett ungdomsgäng att de är störiga i ett one-shot. Du blir skjuten och dör, men det gör inget för nästa spelpass kör ni nåt annat.

I rollspel kan du testa saker utan att konsekvenstänket stoppar dig alltför mycket.

 

[Ekorren]

Jag är KBT-terapeut och skrev min C-uppsats i socialt arbete om rollspelsterapi med fokus på psykisk ohälsa och autismspektrumdiagnos. Minns att jag länkade den här för några år sedan också men kanske är intressant för vissa: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1441140/FULLTEXT01.pdf

 

[Genesis]

Jag är inte vidare intresserad av gladaction, utan har gärna med mörkare grejer i mitt rollspelande, men jag kan ändå känna igen något litet i detta. Det som jag framför allt har svårt för är att driva mina rollpersoner mot misslyckande, eftersom jag själv dagligen är djupt frustrerad över min egen oförmåga att göra saker som förbättrar mitt liv. Jag vill liksom ha någon form av handlingskraft i spel, eftersom jag helt saknar det i verkligheten. Jag vill, till skillnad från i verkligheten, spela någon som kan göra minsta lilla för att förbättra sin situation. Jag har också svårt att inte identifiera mig med mina rollpersoner på ett sätt som gör renodlat samberättande mer frustrerande.

Ja, för mig är det ju stor skillnad mellan att ha agens och handlingskraft som spelare och att en rollperson har det. Jag har massor av handlingskraft och använder den för att förstöra min rollpersons liv. Sedan kan jag ofta gilla lyckliga slut ändå (men inte alltid).

Jag tänker att det är naturligt att för den som identifierar sig med sin rollperson blir det jobbigare när rollpersonen misslyckas och man vill ogärna köra play to lose. Vet inte hur det är med min vän i det här fallet, men jag tänker att när man är en delskapare av berättelsen blir det kanske lättare att få en katarsis av jobbiga teman. Och katarsis är ju något man också pratar om inom psykologi. Citat Wikipedia:

Inom psykoanalysen talar man om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos analysanden. Metoden innebär att patienten, ibland under hypnos, återupplever och avreagerar sig de känslor, som förknippas med en tidigare bortträngd, traumatisk upplevelse.
Betoningen av katharsis har med tiden minskat inom psykoanalysen. I andra psykoterapeutiska metoder har den dock fått förnyad aktualitet, inklusive i primalterapi.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, för mig är det ju stor skillnad mellan att ha agens och handlingskraft som spelare och att en rollperson har det. Jag har massor av handlingskraft och använder den för att förstöra min rollpersons liv. Sedan kan jag ofta gilla lyckliga slut ändå (men inte alltid).

Jag tänker att det är naturligt att för den som identifierar sig med sin rollperson blir det jobbigare när rollpersonen misslyckas och man vill ogärna köra play to lose. Vet inte hur det är med min vän i det här fallet, men jag tänker att när man är en delskapare av berättelsen blir det kanske lättare att få en katarsis av jobbiga teman. Och katarsis är ju något man också pratar om inom psykologi. Citat Wikipedia:

Psykologisk katarsis upplever jag som vanskligt att handskas med, och till exempel primalterapi är ju något som verkligen har utmönstrats. Notera att jag inte nödvändigtvis vill ha lyckliga slut, men jag vill sällan driva mot ett olyckligt sådant.

Sedan är det intressant det här med identifikation och sättet på vilket många mer berättelseorienterade spel insisterar på att rollpersoner ska ha starka drivkrafter. Jag är ju själv en person med oerhört lite driv, och jag känner mig ofta lite främmandegjord och hindrad i min identifikation när man prompt ska spela någon som vill saker sådär jätteintensivt. Egentligen känns det mest som om spelet säger att människor som jag är ointressanta och aldrig kommer åstadkomma något av värde.

 

[Mogger]

Sedan är det intressant det här med identifikation och sättet på vilket många mer berättelseorienterade spel insisterar på att rollpersoner ska ha starka drivkrafter. Jag är ju själv en person med oerhört lite driv, och jag känner mig ofta lite främmandegjord och hindrad i min identifikation när man prompt ska spela någon som vill saker sådär jätteintensivt. Egentligen känns det mest som om spelet säger att människor som jag är ointressanta och aldrig kommer åstadkomma något av värde.

För mig är ju det här med "driv" något jag ser så brett att det närmast blir meningslöst. Att inte ha något inre driv utan låta sig påverkas av annat (vad det nu kan vara) skulle jag absolut uppfatta som intressant i spel.

 

[Svarte Faraonen]

För mig är ju det här med "driv" något jag ser så brett att det närmast blir meningslöst. Att inte ha något inre driv utan låta sig påverkas av annat (vad det nu kan vara) skulle jag absolut uppfatta som intressant i spel.

Det gör ju att jag föredrar sätt att spela som ligger närmre pikaresken än mer tighta berättelser. Man stöter på saker, reagerar på dem, hittar ibland något som intresserar en och man vill fortsätta interagera med, men det finns liksom inget stort mål för rollpersonen som formar spelet.

 

[Hundenilunden82]

Funkar rollspel som terapi. Jag är inte psykolog och har väldigt dålig koll på vad som funkar och inte funkar som behandlingsmetoder.

Har rollspel funkat för mig när jag befunnit mig i mörkare perioder i livet,ja det har i vissa fall fått mig att må bättre att träffa spelgruppen och köra några timmar rollspel men frågan är om det är själva rollspelet eller att figurera inom en social gemenskap som var det som hjälpte mig.

Jag hade kanske fått exakt samma känsla av att gå på en matlagningskurs en gång i veckan eller gå och spela innebandy varannan vecka eller att träffa en polare varje lördag och ta ett par öl och snacka om livets vedermödor.

Det kanske mer varit att träffa andra människor och figurera inom en social gemenskap som var läkande snarare än rollspelet i sig.

 

[Mogger]

Det gör ju att jag föredrar sätt att spela som ligger närmre pikaresken än mer tighta berättelser. Man stöter på saker, reagerar på dem, hittar ibland något som intresserar en och man vill fortsätta interagera med, men det finns liksom inget stort mål för rollpersonen som formar spelet.

Exakt. Det funkar gott som "driv" för mig.

 

[Celledor]

Tror det är lite samma för mig, även om det inte är att sitta ner och spela, vilket sker alldeles för sällan, så funkar det att tänka på rollspel. Att skapa och få vara kreativ. Har så många projekt inom spel och skrivande som aldrig blir något av, men processen och tiden jag lagt på dem har haft betydelse. Att komma framåt med något sådant, även lite, kan påverka en hel dag positivt som annars mest är fylld med jobbigt vardagsgrind. Detta gäller nog för hobbies rent allmänt. Men det sociala är nog väldigt viktigt, mer än själva spelandet kanske.