Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?
Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?
Såhär nånting: Jag är ganska petig. Det är inte min mening att vara det, men det finns vissa saker som bara får min hjärna att gå "nope". Jag blir distraherad och börjar tänka på något mer spännande eller intressant.
Exempel: medeltidsmiljöer. Jag vet inte vad det är med medeltiden som får min hjärna att liksom glida av sådan miljö som vatten av en gås, men jag kan bara inte greppa tag och leva mig in i den, eller tycka att den är kul eller intressant. Ska jag se en film som utspelar sig i medeltida miljö måste det finnas något annat för min hjärna att greppa tag i. Magi kan funka. Drakar. En schysst whodunnit.
Annat exempel: berättelser som handlar om människor/livsöden. Jag tycker verkligen att berättelser som bara fokuserar på hur folk har det och deras relationer med andra människor är tråkigare än att kolla när färg torkar.
Det finns också ett par andra saker som får mig att hålla mig borta från vissa saker; huvudsakligen:
Ångest pga pinsamhet. Jag klarar inte av när det blir pinsamt. Jag har blivit bättre på det, men jag har ännu inte klarat av att se hela Dum & Dummare; när folk är korkade och gör fel fast de borde kunna förstå hur man gör rätt får det att skära i min hjärna som naglar på griffeltavla.
Det här formar då såklart också vad jag vill spela för rollspel. Det finns få saker jag totalvägrar att spela, men jag har likt de flesta andra i tråden liksom en intern ranking, där "mysterielösande och problemlösande spel med player skill där man får chansen att få känna sig smart" ligger allra högst upp.
I rollspel finns det också absolut saker jag undviker för att jag är dålig på dem. Jag vill inte spela fisktankigt eller utan förplanerade scenarier, och är helt ointresserad av att "driva en agenda" helt planlöst till exempel. För jag är urusel på det. Jag är feg och oföretagsam och drabbas lätt av fomo och analysis paralysis. Ge spelgruppen ett tydligt mål så kan jag försöka jobba mot det, men jag pallar inte att driva en agenda som inte delas av resten av spelgruppen.
Så… min hjärna är dum, helt enkelt. Eller ja, den är… den är som den är. Vissa grejer är sånt jag borde, och kan, bearbeta (vilket jag också gör). Annat är harmlöst.
Jag har inget alls behov av
nytt. Jag kör gärna samma spelstil 50+ speltillfällen. Rutin funkar bra för mig, då vet jag vad som kommer. Här spelar också eventuell odiagnosticerad autism kanske in också… Jag har heller inga problem med mycket rutiner i vardagen (jobbar som lärare, avskyr schemabrytande grejer) och jag äter gärna samma sak till lunch flera månader eller år i sträck.
EDIT: [Dagen efter]Alltså, jag hade en poäng med det här med att min hjärna säger "nope" och att jag blir mer lättdistraherad om vi spelar medeltidsfantasy utan plot och spelet handlar om människors relationer: Det kanske framgick, men jag upplever alltså att jag blir en dålig spelare och ett dåligt sällskap! Ingen blir glad av att ha mig kring spelbordet om jag bara sitter och typ dras till mobilen eller skissar på något helt annat. Det är inte bra för
någon att jag tvingar mig att vara med trots att vi spelar något som min hjärna nope:ar åt. Jag kan göra ett försök om ni absolut vill, men… just saying.