Leon: Mofoe - Biståndshandläggare - Grimdark. Poäng: 200
Rymdhamster: Mörsarn - Skadedjursbekämpare - Tegelsten. Poäng: 3201
Vicotnik: Fyrtornet - Budbilsförare - Odödlig. Poäng: 3300
Kungfetti: Silver - Roadie för Norras bästa hardcoreband "Brains: Bad" - Elemental: Ducttape. Poäng: 1000
Hägerstrand - Snakedude - Mellanchef - Djurkrafter: Orm. Poäng: 3000
Hellzon: Torrent - Hundrastare - Elemental: Vatten. Poäng: 3100
Man Mountainman: Instaslam - Influencer - Gummiperson. Poäng: 100
Sömniga Isaac: Granit - Kontrollant lokaltrafiken - Tegelsten. Poäng: 111
Paal: Krossaren - Cykelbud - Elemental: Grus. Poäng: 0
Cybot: Myrmidon - Tiktok-Influencer - Djurkrafter: Proportionella kraften från en pistolmyra. Poäng: 200
Dag 2:
Mofoe: stod i skuggorna vid en smidesgrind och lät blicken svepa över Prinsvallens prydliga gator. De gamla villorna låg insvepta i mjukt ljus från gatlyktorna, deras perfekt klippta häckar och stenlagda uppfarter orörda av något som ens påminde om brott. Inget skumt. Inget misstänkt. Bara rikedom och tystnad.
Han gick vidare, långsamma steg längs trottoaren, händerna i fickorna. Han lyssnade efter något, en viskning, ett dolt steg, en bil som rullade för sakta. Inget. De enda ljuden var vinden genom träden och det avlägsna surret från en fontän.
Han slank in i en trädgård och tog sig runt huset, kikade genom fönster där tunga gardiner dolde interiören. Om Doktor Mörker var här skulle han ha lämnat något efter sig, en svag lukt av rök, en glipa i mörkret, något som inte passade in.
Men nej. Bara ett vanligt jävla hus.
Efter en timme insåg han att han gått i cirklar. Samma hus, samma tomma gator, samma känsla av att han letade efter något som inte fanns. Han stannade till vid en parkbänk och drog handen över ansiktet.
Slöseri med tid.
Han svor tyst för sig själv, vände sig om och försvann in i natten.
Snakedude: Snakedude gled genom skuggorna i den förfallna industrilokalen, hans kropp rörlig som en orms. Lukten av rost och gammal olja låg tung i luften. På en upphöjd plattform stod CombatAnt, hennes blå overall smutsig av torkat blod och damm, hjälmen formad som en myras huvud glänsande i det svaga ljuset.
"Jag visste att någon skulle komma," sa hon utan att vända sig om. "Men jag trodde du var smartare än att göra det ensam, Snakedude."
Han svarade inte. Istället slog han till. Hans arm sköt fram som en pisksnärt, fingrarna formade som ett knivblad. CombatAnt vred sig undan med en graciös rörelse och kontrade med en snurrspark mot hans revben. Slaget träffade hårt. Snakedude grymtade men rullade undan, hans kropp slingrande och oförutsägbar.
De slogs i mörkret, mellan rostiga rör och välta metallskåp. Snakedude försökte vira sig runt henne, använda sin ormliknande styrka, men CombatAnt var för snabb. Hennes slag var precisa, hennes rörelser som en dödlig dans.
En rak spark träffade honom i bröstet och kastade honom bakåt. Han slog i en gammal arbetsbänk och kippade efter andan.
"Var är Doktor Magi?" fräste han.
CombatAnt skrattade och drog handen över hakan. "Tror du verkligen jag skulle…"
Då hördes ett avlägset alarm. CombatAnts ögon smalnade och hon svor. "Fan, jag måste dra innan de stänger ner tågstationen."
Snakedude spottade blod och log svagt. "Tågstationen, va?"
CombatAnt frös till, insåg sitt misstag, och sedan var hon borta som en skugga.
Snakedude låg kvar en stund, kroppen värkde. Han hade förlorat. Men han hade en ledtråd. Och det var allt han behövde.
Mörsaren: Regnet föll tungt över industriområdet Brunnshöjden. Gatlyktorna flimrade svagt, kastade långa skuggor över de rostiga containrarna och slitna lagerbyggnaderna. Gänget Myrorna hade slagit läger här, några dussin män och kvinnor i svarta jackor med myrtatueringar, några beväpnade med järnrör och tunga kedjor. De trodde att de ägde platsen.
De hade fel.
En skarp strålkastare bländade dem. Från mörkret klev han fram, Mörsaren. Varseljackan lyste i regnet, gasmaskens mörka glasögon speglade deras rädda ansikten. Han sa inget. Han behövde inte ord.
En av Myrorna skrek och svingade ett järnrör. Mörsaren duckade, slog uppåt med en brutal armbåge och krossade mannens näsa. Blod stänkte över den blöta asfalten. Nästa gängmedlem ryckte en pistol ur jackan, Mörsaren var snabbare. Han slog vapnet ur handen, vred om mannens arm tills den knäcktes och kastade honom rakt in i en container.
Det som följde var en natt av liknande scener.
De som fortfarande kunde gå stapplade ut ur Brunnshöjden. Mörsaren stod kvar i regnet, andades tungt genom gasmasken. Hans jobb här var klart. Brunnshöjden var renat. För den här natten.
Silver: Färdigheterna som man behöver som roadie är tyvärr inte de man behöver för att hitta korruption bland samhällets elit. Silver hittade inget av värde.
Fyrtornet och Torrent: CombatAnt haltade ut ur den mörka industrilokalen, ena armen tryckt mot sidan där hennes revben skrek av smärta. Kvällen var fuktig, gatorna hala av ett nyligen passerat regn. Hon måste bort. Bara ett kvarter till, sedan kunde hon försvinna…
Duns!
Hon tvärstannade. Framför henne stod en massiv figur, lika stadig som en betongvägg. Fyrtronet. Hans breda axlar fick honom att se ut som en levande fästning, och han stod där med armarna i kors och ett leende som om han redan vunnit.
"Så, vart är du på väg?" frågade han muntert. "Du ser ut som om du haft en tuff kväll."
CombatAnt knöt nävarna och svor tyst. Okej, kanske kunde hon slå sig förbi en ensam hjälte.
Men innan hon ens hann ta ett steg hörde hon ett glatt visslande ovanför sig.
"Sprang du verkligen rakt ut i en vattenpöl? Klantigt!"
Hon tittade ner och insåg att marken under hennes fötter glittrade av en tunn, förrädisk hinna av vatten.
Torrent dök ner från ett tak och landade mjukt bredvid Fyrtronet, buren på en pelare vatten, händerna spelande i luften som om han dirigerade en orkester. Vattnet vid CombatAnts fötter började slingra sig, levande och lekfullt.
"Jag menar," fortsatte han, "du kan ju försöka springa, men jag skulle inte rekommendera det."
CombatAnt suckade djupt. Hon hade haft sämre kvällar. Men inte många.
COMBATANT ÄR GRIPEN!
Krossaren: Krossaren hade textat till sin gamla sidekick, Mixern, som kunde kontrollera cement, och bett om hjälp med att besegra Foliemannen.
Krossaren och Mixern stod snart på ett tak och såg ner mot hamnområdet där Foliemannen just höll på att riva ner en lagerbyggnad med sina sylvassa, metalliska händer. Hans dräkt skimrade som en spegel i gatlyktornas sken, och när han vred sig blev han så tunn att han knappt gick att se.
"Du ser honom, Mixern?" frågade Krossaren medan hans kropp av grus knastrade när han rörde sig.
"Japp. Han är sjuk i huvudet, men vi stoppar honom," svarade Mixern och knöt näven. Cementdamm virvlade kring honom när han lät marken under dem stelna till en massiv rustning runt hans armar.
De hoppade ner tillsammans.
Foliemannen såg dem och flinade. "Två små gruskorn som tror de kan stoppa mig? Patetiskt." Han vred sin kropp och försvann, sekunden senare flög en skarp metallkant mot de båda hjältarna!
Krossaren kastade sig åt sidan och lät sitt grusväsen explodera utåt i en skyddande skur, men Foliemannen var snabb. Han gled genom dammet som en rakbladsvass skugga och siktade på Mixern.
Mixern reagerade direkt, slog näven i marken och skickade ut en våg av cement som försökte kapsla in skurken. Men Foliemannen vek sig, blev ett tunt blad och skar sig igenom som en giljotin!
Tiden saktade ner.
Mixern stirrade ner på sitt bröst. Hans cementrustning föll i bitar och det gjorde han också.
Krossaren vrålade.
Foliemannen blev bara helt 2-dimensionell och försvann.
När dammet lagt sig låg Mixern stilla. Krossaren föll på knä vid sin unga väns sida.
"Vi skulle ju stoppa honom tillsammans…" viskade han.
Men Mixern svarade inte. Han skulle inte svara någonsin igen.
Myrmidon: Kameran var redan igång när Myrmidon landade på motorhuven till en dyr sportbil, slarvigt parkerad över två handikapprutor. Med sin insektsliknande dräkt och sina lysande ögon såg han både hotfull och spektakulär ut i det fladdrande skenet från stadens neonskyltar.
"Vad har vi här då?" sa han med ett leende in i kameran. "Ännu en självutnämnd VIP som tror att regler inte gäller honom?"
Den kostymklädda mannen som just var på väg att låsa upp bilen frös till. "H-Hey! Vad gör du?! Jag var bara…"
"DU VAR BARA vad?!" avbröt Myrmidon och hoppade ner framför mannen. "Bara en arrogant skitstövel? Bara för lat för att gå några extra meter?"
Myrmidon zoomade in på sin egen näve, som nu spändes så att ådrorna syntes. Kommentarerna rasade redan in på livestreamen:
@Justice4All: "Han FÖRTJÄNAR det!"
@BugBoy99: "Bita han!!"
@MyrmaFan: "Haha bettet! Bettet! BETTET!!"
Myrmidon flinade. Han rörde sig snabbare än en vanlig människa, och innan den skyldige ens hunnit reagera hade han vridit ner honom på trottoaren. Med ena handen filmade han medan han höjde den andra och tryckte sina käkar mot mannens axel.
Mannen skrek när giftet gjorde sitt. Inte dödligt, men brännande, pulserande smärta som spred sig genom nerverna.
Myrmidon vände kameran mot sig själv och log. "Där har ni det, folket. Straffet är givet. Kom ihåg: parkerar du fel…"
Han vred tillbaka kameran mot den kvidande och gråtande mannen som höll på att kräkas av smärtan.
”…så får du betala priset.”
Kommentarsfältet exploderade av eld-emojis och skrattande ansikten.
Myrmidon nickade nöjt och slog av streamen. Dags att hitta nästa möjlighet till content.
Granit: Granit stod vid spärrarna på centralstationen, armarna i kors över sin breda bröstkorg. Hans uniform, en förstärkt variant av den vanliga kontrollantjackan, stramade över hans muskulösa kropp. Folk skyndade förbi, vissa med sina biljetter redo, andra fumlande med mobilen.
"Nästa!" sa han med sin dova röst.
En stressad pendlare kom fram, svettig i pannan. "Jag… jag har köpt biljett men appen har hängt sig!"
Granit lutade sig fram, kisade mot skärmen. "Ah, klassiskt. Testa att stänga ner appen och starta om den."
Mannen gjorde som han blev tillsagd. Inget hände.
Granit suckade och tog försiktigt mannens mobil mellan sina enorma fingrar. Med en lätt knackning på skärmen, som för en vanlig människa skulle varit en lätt dutt men för honom var en kraftfull stöt, startade telefonen om sig direkt.
"Prova nu."
Biljetten dök upp. Mannen såg på honom med öppen mun. "Det… funkade?"
Granit log snett. "Japp. Ibland behövs bara rätt touch."
Längre bak i kön hördes ett irriterat mutter. "Skit också, jag tryckte fel och köpte två biljetter!"
Granit vände sig om. "Lugn, det går att lösa." Han tog upp sin radio. "Granit här. Vi har en dubbelköpning, kan vi fixa en återbetalning?"
Radion sprakar. "För dig? Självklart."
Resenären såg lättad ut. "Tack! Det här systemet är så krångligt."
Granit nickade. "Jag vet. Det är därför jag är här."
Han rättade till jackan och vinkade fram nästa person i kön. Hjälten som folk verkligen behövde.
VAD GÖR NI DAG TRE?!