Jag har tänkt mycket på den här tråden och detta svar kommer nog därför att bli ganska långt. Det handlar om den erfarenhet jag själv hade när jag under en lång tid förr i livet försökte doppa såväl tår som fötter i filmbranschen, främst som manusförfattare. Vill vara supertydlig med att det jag skriver inte är en absolut sanning för alla, det är mina personliga erfarenheter.
Men hursomhelst, denna tråd får mig att tänka på två specifika situationer.
Den första handlar inte om mig utan en vid den tiden då nära vän som lyckades bättre än jag i film/tv-branschen som manusförfattare. Han och en kompis till honom hade skrivit ett manus till en tv-serie som de tyckte var häftigt som de pitchade för en tv-kanal. Tv-serien hette Den sista dokusåpan och handlade om ett gäng dokusåpadeltagare som hamnar mitt i en zombieapokalys. Allt går till en början bra, men någon gång under förproduktioner kräver producenten helt plötsligt att riktiga dokusåpadeltagare ska spela huvudrollerna och att manuset ska skrivas om efter detta. Min kompis tyckte att detta var en usel och försökte övertala producenten att tänka om. Han sa att han kunde ändra manuset till karaktärer som påminde om de riktiga kändisarna så att alla fattade hinten, men att låta dokusåpakändisar bära upp serien istället för riktiga skådisar vore en katastrof. Producenten svarade såhär (väldigt fritt parafraserat): "Hörrudu, det är jag som är producent och inte du. Vi behöver riktiga dokusåpakändisar i rollerna för att det säljer, annars kommer inte tillräckligt många att titta. Om du inte kan fixa det kickar vi dig och låter någon annan skriva manus". Sagt och gjort, min kompis ville ju ha kvar jobbet så han gjorde som han blev tillsagt. Bland annat Robinsson-Robban fick figurera i en stor roll. Serien blev totalt utskrattad av såväl tittare som kritiker och jag hade kollegor på mitt dåvarande (ej filmrelaterade) jobb som diskuterade vad det var för idiot till manusförfattare som tyckte det var en bra idé att skriva ett manus som handlade om riktiga dokusåpakändisar.
Den andra situationen tror jag att jag berättat om innan på forumet. Ber i så fall om ursäkt för att jag upprepar mig men jag känner att det är rätt relevant för trådens ämne. Innan jag gav upp på att försöka slå mig in i filmbranschen skrev jag ett manus som jag själv var väldigt nöjd med. Det var manuset till en exploatationfilm som handlade om en lesbisk knarklangare i Barcelona vars personlighet var starkt influerad av Snake Plissken. Manuset som sådant var väldigt Tarantino-aktig, men uppstyckad kronologi, rapp dialog och en massa övervåld. Helt klart en häftig film enligt mig. Jag tyckte det var det bästa jag skrivit någonsin och var helt övertygad om att någon skulle plocka upp det. En bekant vid den tiden som var producent läste det och sa ungefär såhär: "Jag ska vara helt ärlig. Det här är ett jättebra manus. Men ingen kommer se den här filmen! Ingen är intresserad av sånt som filmen beskriver! Biosalongerna skulle eka tomma. Du skulle aldrig någonsin kunna övertala någon producent att ta sig an det där. Du skulle kunna försöka göra filmen helt på egen hand utan budget, och skulle du vara en bra producent, en bra regissör och en bra redigerare skulle då kanske möjligtvis kunna göra en bra film. Som ingen skulle se. Tycker du att det är värt det?" Där och då bestämde jag mig för att aldrig försöka göra något filmrelaterat igen.
Jag vill inte med detta säga att producenter är onda eller så. Men producenter har betydligt mer makt över produktionen än vad många kanske tror. Och vad som är viktigt för dem är att filmen är kommersiellt gångbar, att så många som möjligt ser filmen och att filmen drar in så mycket pengar det bara går. Och detta kan (nu gissar jag, jag vet naturligtvis inte med säkerhet) vara en av orsakerna till att det görs så lite häftig sci fi och fantasy som tar sig själv på allvar. Det kan till och med vara så att sci fi-filmer som nu finns som är väldigt skämtsamma från början var seriösa men så bestämmer en producent att det är för få som är intresserade av en seriös sci fi för att det skulle vara ekonomiskt gångbart, om den här filmen alls ska göras måste den ha mer humor och populärkulturella referenser. Och vem vet, de kanske har rätt ur ekonomiskt perspektiv. Den sista dokusåpan blev bedrövlig, men det kan ju mycket väl vara så att den hade dragit in mindre pengar utan dokusåpaskådisarna? Om den sedan hade varit en bättre serie hade ur producentens synvinkel inte spelat någon roll.
Och jag tänker lite samma vad gäller seriösa filmer baserade på svenska kungaätter. Vi är ju ett gäng glada nördar och många av oss älskar histora, så vi hade naturligtvis sett och förmodligen uppskattat en sådan produktion. Men en producent hade säkert ställt sig frågan hur stor del av Sveriges befolkning som har ett intresse av en produktion som seriöst skildrar gamla kungaätter, ställt det mot hur många som skulle ha intresse av att se en polisfilm och sedan lagt i vågskålen vilket verk som kostar minst att producera.
Vill vara jättetydlig med att jag INTE menar att man är dum eller så om man längtar efter eller diskuterar häftiga filmatiseringar av sci fi, fantasy elelr historia. Jag tycker också om att diskutera det. Jag menar bara att jag tror att det finns en orsak till att det inte finns. Och det är av samma orsak som det här med dialekter, att alla karaktärer i filmer är dramaten-skådisar som talar teater-rikssvenska. Det är de skådisarna som drar mest publik och således mest pengar.