Har dator- och tv-spel avstannat i utvecklingen? Vad är nästa steg?

[adrian_of_arcane_lore]

Alltså, min åsikt är ju att det redan är bättre som TV-serie än det är som spel. Eller som The Jimquisition/Stephanie Sterling uttryckte det när fans ville jämföra The Last of Us Part 2 med filmen Schindler's List:

"If you're one of those people who are playing and you think it's a master piece of fiction, just you wait until you read books or watch movies, because you've been missing out and I'm envious of you!"

Tycker Errant Signals 11 år gamla video om The Last of Us fortfarande är helt klockren

 

[krank]

Men, det är ju min smak. Jag tycker generellt litteratur, film och TV-serier gör linjära och icke-interaktiva narrativ bättre än vad spel gör dem, eftersom man då slipper avbryta narrativet med påtvingade interaktiva moment för att belönas med nästa cutscene eller nästa utveckling i storyn. Spelar jag gör jag det primärt för att jag vill åt interaktionen och för att jag vill att det som händer skall förhålla sig till vad jag gör.

Och det vill inte jag att det som händer ska göra. Som sagt, jag är glad att ni som gillar sånt får era spel och jag kommer inte få slut på spel som funkar som jag vill nån gång snart.

Jag tycker ju fortfarande att ett spel med halvdan story (jämfört med t.ex. en bok) är otroligt mycket mer intressant än att spela ett spel som bara är en massa lös mekanik och som förväntar sig att jag ska hitta på storyn genom hur jag interagerar med spelet.

Sen hjälper det ju inte att varenda spel som kommer i princip är någon for av actionspel numera. Där blir det verkligen så att jag måste tvinga mig igenom vålds-sekvenser för att få komm aåt det göttiga (story, utforskning). Som Spider-manspelen till exempel – kul serietidningsstory, rolig utforskning av staden – men så var man tvungen att syssla med realtidsstrid emellanåt.

Och rätt många av de spel som inte har realtidsstrid utan istället kör rolig turbaserad strid… är såna spel som tror att det räcker med "rolig mekanik", som om mekanik i sig kunde driva min motivation. Det finns en anledning till att jag inte spelar schack eller eurospel, liksom.


Som tur är finns det väl typ minst hundra dugliga JRPGs för mig att ta mig igenom, och då och då kommer nåt modernt spel (typ Jusant) som både ger mig utforskning och (lite, åtminstone) story samtidigt som jag slipper realtids-strid och öppna världar…

 

[krank]

Alltså, målet här var ju att inte gubba ner hela tråden eller att få den att handla om mig och min (udda) spelsmak… oh well.

För att återknyta till trådstarten:
När det gäller den typ av spel jag föredrar, så har jag faktiskt ingen aning vad som skulle vara "nästa steg". Jag behöver ju ingen mer avancerad grafik, inte mer voice acting, inte mer content.

Det jag vill ha är ju i princip:

• Geografisk utforskning av genomtänkta, människodesignade världar med god variation.
• En så intressant förskriven, genomtänkt story som mediet medger. Jag behöver verkligen inte kunna påverka storyn, tvärtom föredrar jag om den är linjär och snarare utforskas än skapas i spel.
• (Däremot får jag gärna kunna reagera på vad som händer i storyn, på ett sätt som inte nödvändigtvis påverkar den eller gör att jag låser mig ute från content)
• Turbaserad eller frånvarande våldsmoment.
• Gärna kluriga pussel – Mystpussel eller fysikpussel är inte så viktigt, så länge man kan experimentera sig fram till den bästa lösningen.
• Spel man kan Bli Klar Med, och inte behöva spela flera gånger för att uppleva allt som finns.
• Fin estetik, gärna icke-fantasy.

Jag fillar alltså peka-klickaspel, pusselspel, JRPGs med turbaserad strid, utforskningsspel, walking sims, metroidvanias (utom bossfighterna), Mass Effect (utom striderna) och så vidare.

Vad kan vara "next level" för mig? Kanske, som en del här varit inne på, bättre stories. Det är helt korrekt att ribban för vad som räknas som "bra berättelse" i videospel är ruskigt låg, kanske mycket för att det historiskt i rätt hög grad varit typ… programmerare som skrivit dem. Och andra som inte tycker att berättelser är så viktiga.

Jag vet inte om utvecklingen mot bättre berättelser "stagnerat", riktigt. Det finns spel, även på AAA-nivå, som år 2025 åtminstone försöker berätta mer komplexa eller intressanta stories än vad som var normen för 20-30 år sedan. Vissa av dem är till och med så bra att jag kan tänka mig att stå ut med realtids-våld för att få uppleva denna story (/estetiken/utforskandet/etc). Som med Spiderman-exemplet; jag spelade ju igenom hela första Spider-man även om jag gav upp halvvägs genom DLC:erna pga för svåra strider.

EDIT: En annan sak som är "next level" är ju som andra påpekat den här pågående garagerevolutionen, där det idag verkligen bara handlar om kreativitet och tid om man vill skapa ett spel. Även ett spel som passar mina preferenser. Verktygen är idag gratis, tillgängliga, det finns tusen tutorials på internet och man kan få till ruskigt snygga och bra resultat med ganska små medel. Den stora utmaningen är ju discoverability.

(Och i viss mån voice acting; just att hitta en massa olika röster som är duktiga är klurigt. Men jag tänker att om jag kan hitta illustratörer till mina rollspel på en lärarlön så borde det gå att hitta dugliga röstisar till ett indiespel också)

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det jag vill ha är ju i princip:

• Geografisk utforskning av genomtänkta, människodesignade världar med god variation.
• En så intressant förskriven, genomtänkt story som mediet medger. Jag behöver verkligen inte kunna påverka storyn, tvärtom föredrar jag om den är linjär och snarare utforskas än skapas i spel.
• (Däremot får jag gärna kunna reagera på vad som händer i storyn, på ett sätt som inte nödvändigtvis påverkar den eller gör att jag låser mig ute från content)
• Turbaserad eller frånvarande våldsmoment.
• Gärna kluriga pussel – Mystpussel eller fysikpussel är inte så viktigt, så länge man kan experimentera sig fram till den bästa lösningen.
• Spel man kan Bli Klar Med, och inte behöva spela flera gånger för att uppleva allt som finns.
• Fin estetik, gärna icke-fantasy.

Jag fillar alltså peka-klickaspel, pusselspel, JRPGs med turbaserad strid, utforskningsspel, walking sims, metroidvanias (utom bossfighterna), Mass Effect (utom striderna) och så vidare.

Grejen är, vilken kanske kan verka lite motsägelsefullt initialt men för mig är fullt logiskt, är att jag älskar den typ av spel du beskriver.
Mitt favoritspel genom alla tider är ju Grim Fandango, jag tycker jättemycket om spel som Firewatch, Oxenfree, Machinarium, The Stanley Parable, To The Moon, The Vanishing of Ethan Carter mfl. Spel som Call of The Sea, The Unfinished Swan, Journey och Abzû är ju verkligen underbara.
Jag älskar de gamla Lucasarts-spelen från 90-talet (The Dig alltså, vilket spel!), och många andra spel inom Peka-klicka-genren (Beneath a Steel Sky, The Neverhood, Broken Sword osv, till och med Kyrandia-serien är ju rätt mysig!) och massa annat inom den "sfären". Har till om med en handfull JRPGs, framförallt från SNES-eran som jag håller oerhört högt.

Men nästan allt i som jag uppskattar med den typen av spel som gör narrativet centralt är ju när de faktiskt drar ner på interaktionen. Firewatch och Monkey Island är ju knappt interaktiva alls, och de kräver oerhört lite av dig som spelare. Och det är ju till deras fördel, de blir bättre av minskad interaktivitet, upplevelsen förhöjs av att de har väldigt få och simpla system att interagera med, för då kommer upplevelsen också mycket närmare upplevelsen av att läsa en bok eller se på en film.

Spelet kommer liksom ut vägen, det tvingar mig inte till någonting, de är i många fall knappt spel alls och det är något bra. Det jag ogillade med exempelvis The Last of Us var att det tvingade mig att spela det. Om ett spel kräver att jag deltar och är fokuserad, så kräver jag att mina ansträngningar ska spela roll. Om spelet inte kan leverera det i ett eget narrativ så kan de i vart fall kliva åt sidan och låta mig skapa mitt eget.
Men om spelet inte ställer de kraven på mig, om det jag förväntas göra är att i ganska lugn takt och på mina egna villkor interagera med det utan komplexa system (exempelvis peka-klicka), och det inte begär 10-tals timmar av min tid, så får det väldigt gärna berätta en trevlig historia för mig.

Den typen av spel kommer nog inte komma tillbaka till spelbranschens mainstream som Lucasarts-spelen på 90-talet. Och personligen så hoppas jag ju att vi är förbi Naughty Dog-eran inom AAA (även fast live-service eran helt uppenbart kommer med sin egen gigantiska skräphög av problem), även fast "Hollywoodfilm insprängt i generiskt actionspel"-spel lär fortsätta dyka upp med jämna mellanrum.

Men å andra sidan är ju

den här pågående garagerevolutionen

Bördig mark för just den typen av korta, linjära, systemlätta och storyfokuserade spel som redan görs så jävla bra av kreativa indieutvecklare med tightare budget. Så jag tror verkligen att framtiden ser riktigt ljus ut för den som föredrar sådana spel!

 

[krank]

Om ett spel kräver att jag deltar och är fokuserad, så kräver jag att mina ansträngningar ska spela roll. Om spelet inte kan leverera det i ett eget narrativ så kan de i vart fall kliva åt sidan och låta mig skapa mitt eget.

Och det är nog där vi skiljer oss – för mig gör ju att spelet kräver att jag deltar och är fokuserad att jag engagerar mig mer i storyn. Jag har inga förväntningar på att mina ansträngningar ska "spela roll".

Eller ja, de spelar ju roll i det att de låser upp mer plot och/eller mer utforskning, såklart.

Jag vill ju inte skapa eget. Ett spel som "låter mig" skapa eget är ju ett spel som tvingar mig att skapa eget. Och då har jag ju Blender och rollspel och en massa andra grejer att ta till; datorspel är inte ett medium där jag har något behov av att "skapa eget". Spel blir nästan alltid sämre, för mig, av det.

Jag hoppas på att den här typen av spel får fortsätta finnas även om trenden absolut är mot live service och "skapa ditt eget"-spel. Jag ser fram emot Naughty Dogs nästa spel, som ju är i en genre som intresserar mig betydligt mer än zombie/postapok. På samma sätt hoppas jag att till exempel Remedy Entertainment fortsätter göra sina spel, även om de såklart gärna får dra ner på actionelementen och dra upp på pusselelementen. Jag spelar inte klart många realtids-actionspel, men det gjorde jag med Alan Wake och Quantum Break. Och en vacker dag ska jag göra det med Alan Wake 2 och Control också.

även fast "Hollywoodfilm insprängt i generiskt actionspel"-spel lär fortsätta dyka upp med jämna mellanrum.

Jag håller tummarna för det!

Eller ja, vad jag egentligen håller tummarna för är väl att de istället för actionspel spränger in hollywoodfilmen i typ ett klassiskt JRPG, men det lär jag ju aldrig få. Vad är det närmaste där; Parasite Eve till PS1?

Ett Shin Megami Tensei 5 plus hollywoodfilm tror jag skulle komma rätt nära perfekt spel för min del. SMT5 hade närapå perfekt utforskning och mekanik och strid, men jag hade gärna sett att storyn faktiskt var med lite mer, typ som i de där "hollywood plus actionspel"-spelen.

 

[entomophobiac]

Framförallt spelade det stor roll hur man spelade dessa, på vilket sätt man närmade sig hinder och komplicerade delar. Kan säkert komma på massa andra spel men dessa var de som kom upp nu på rak arm. Såklart att vissa åldrats dåligt, men de hade något som ex. spel i uncharted-skolan aldrig kommer i närheten av. Och ska jag identifiera vad det var så är det nog att de faktiskt var spel, att vad jag gjorde spelade roll bortom att min karaktär dog eller överlevde.

Sätt upp scenario/premiss/situation. Ge spelaren en bunt verktyg/system. Bestäm inte i förväg hur det slutar. Resten reder ut sig självt.

Precis som i rollspel!

 

[adrian_of_arcane_lore]

Och det är nog där vi skiljer oss – för mig gör ju att spelet kräver att jag deltar och är fokuserad att jag engagerar mig mer i storyn. Jag har inga förväntningar på att mina ansträngningar ska "spela roll".

Ja, där skiljer vi oss nog åt.
00 och 10-talets blockbuster-shooters är en typ av spel som jag hade och fortsatt har väldigt svårt för. Jag tror att jag kanske hade gillat fler av dem mer om den story som belönade ens ansträngningar var bra och engagerande. Men tyvärr upplevde jag dem nästan aldrig så (exempelvis The Last of Us). Är spelmomentet trist/repetetivt/generisk (covershooting, simpelt smyg, basic pussel/problemlösning, klättrande/plattformande efter färdig bana) och storyn oengagerande, så blir ju konsekvensen att man belönas för att stå ut med trist gameplay att man får mer av en trist story.

Finns såklart undantag även här, exempelvis tycker jag att Batman Arkham spelen är smått fantastiska, särskilt Arkham Asylum (spelen blev Imo sämre i takt med att kartan växte, Arkham Knight nådde verkligen inte ens upp till fotknölarna på Asylum). Spec Ops: The Line är ju mitt absoluta favoritspel från den eran/genren, men det är ju också mycket för att det spelet är en dekonstruktion och kritik av just den typen av spel.

Men på andra sätt tror jag inte vi är så olika, jag älskar ju peka-och-klicka spel, Walking Sims och kluriga pussel exempelvis. Även turordningsbaserad strid är nära nog alltid bättre än realtid, och många av mina favoritspel saknar ju helt våld eller konflikt.

Jag vill ju inte skapa eget. Ett spel som "låter mig" skapa eget är ju ett spel som tvingar mig att skapa eget. Och då har jag ju Blender och rollspel och en massa andra grejer att ta till; datorspel är inte ett medium där jag har något behov av att "skapa eget". Spel blir nästan alltid sämre, för mig, av det.

Jag fattar grejen, och jag är också helt ointresserad av spel som exempelvis Minecraft eller Roblox. Just pga mycket av vad du skriver, jag har massa andra sätt att få utlopp för mitt kreativa behov. Skriva rollspel och skapa rollspelsmaterial att spelleda, teckna och måla, bygga och måla Warhammerfigurer, skriva fiktion och (vilket jag gjort jag vet inte hur många timmar senaste veckan) sitta och skapa 3D-grafik i Blender. Men det är ju lite det som är grejen, en stor bidragande orsak till att spel som centrerar det egna skapandet är så stort, främst bland kanske unga, är inte primärt (tror jag) för att de har kort uppmärksamhetsspann och inte bryr sig om berättande, utan för att det är deras kreativa utlopp. Du skapar ju rollspel exempelvis (och gör säkert massa annat kreativt utöver det), men många som är yngre än oss får sina kreativa kickar från att bygga sina världar i Minecraft snarare än att skriva ner dem i textdokument. Jag tror det är i mångt och mycket samma behov som fylls av det, men bara det att verktyget (och därför också uttrycket) är ett annat.

Jag kan inte tala för någon annan, men det är det grejen jag tänker är positiv, mycket på grund av vad jag skrev tidigare i tråden:

För spelare som växt upp med Minecraft, Roblox, Garys Mod och liknande spel tror jag steget är betydligt kortare att börja doodla i Unity eller Godot än vad det är för de som spelat hårt scriptade AAA-spel. Det är otroligt spännande.

Det skall bli otroligt spännande att se vilka typer av spel den generation som växt upp med Minecraft sedan skapar, särskilt passionsprojekten de bygger i sina "garage" med dagens och framtidens tillgängliga hobbyverktyg, innan storindustrin sätter klorna i dem.

För egen del lockas jag nuförtiden mest av spel som Civilization eller Stardew Valley och liknande. Det är ju spel där jag som spelare till stor del skapar narrativet, men inte genom att aktivt skapa ett spel eller hitta på berättelser, utan bara genom att agera i spelet och interagera med dess system. Narrativet uppstår ju emergent av att jag spelar på ett sätt som det inte gör av att jag drar runt punkter i Blender eller skriver ner en berättelse.

Så någonstans på skalan "spel-som-hollywoodfilm" och "spel-som-oändlig sandlåda" hamnar jag väl oftare lite mer mot det senare, även fast spel som Minecraft eller No Mans Sky verkligen inte är min grej.

 

[adrian_of_arcane_lore]

I övrigt, två spel från nyligen som för mig är exempel på framtid och utveckling är:

1. Keep Driving

2. Skald: Against the Black Priory

 

[krank]

Det skall bli otroligt spännande att se vilka typer av spel den generation som växt upp med Minecraft sedan skapar, särskilt passionsprojekten de bygger i sina "garage" med dagens och framtidens tillgängliga hobbyverktyg, innan storindustrin sätter klorna i dem.

Som någon som jobbar med att ge dem extra verktyg (alltså, våra elever har ju erfarenhet från Roblox och Minecraft, vi lär dem C# och Blender och Unreal och Unity osv) så håller jag med om att det ska bli spännande. Det är spännande.

Narrativet uppstår ju emergent av att jag spelar på ett sätt som det inte gör av att jag drar runt punkter i Blender eller skriver ner en berättelse.

Ja, och det är precis såna emergenta narrativ som jag verkligen inte får ut något alls av =) Men jag tror att vi förstår varandra.

Så någonstans på skalan "spel-som-hollywoodfilm" och "spel-som-oändlig sandlåda" hamnar jag väl oftare lite mer mot det senare, även fast spel som Minecraft eller No Mans Sky verkligen inte är min grej.

Sidenote: Det spel på Steam jag har flest timmar i är just No Man's Sky. Där har jag 146 timmar. Det finns säkert spel jag lagt mer tid på (jag körde FF8 i 180 timmar eller nå't t.ex.) men de spelade jag inte via Steam.

Men typ 140 av de timmarna var alltså på den version av NMS som var innan första större patchen. Alltså när det nästan inte fanns något att göra – när gameplayloopen var superenkel. Man landade, utforskade, döpte planeten, fotade lite djur, samlade ihop de resurser man behövde för att kunna reparera sitt skepp och tanka det, och åkte vidare. På vägen lärde man sig lite alienspråk. Och så tog man sig närmare och närmare galaxens mittpunkt och sen var man klar. Så uppenbarligen har jag exakt noll problem med repetativt gameplay =) (och c:a 90 av de där 180 timmarna av FF8 bestod, som jag minns det, av att jag sprang runt runt runt på en liten ö och levlade och samlade magier=.

Nuvarande NMS klarar jag inte av alls. Det är för bloatat, för mycket att göra. Jag fastnar direkt i analysparalys, alla dessa valmöjligheter.