Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Som designer är han dock mera någon som jobbat på regelsidan än att själv bygga värld.Francesco Nepitello, The One Ring. Visst, det är inte hans världsbygge, men spelet är ett där världen är helt central.
Som designer är han dock mera någon som jobbat på regelsidan än att själv bygga värld.Francesco Nepitello, The One Ring. Visst, det är inte hans världsbygge, men spelet är ett där världen är helt central.
Jag gillar rollspel med gediget världsbygge, MEN tröskeln att det blir spelat är aldrig så hög som när det kommer till spel med gediget världsbygge. Jag vågar liksom inte spela det då jag blir mer rädd att göra fel i dessa rollspel. Rollspel utan gediget världsbygge har större chans att spelas för mig. Undantag är om världen bygger på vår egen värld med en twist.Finns inte risken att världsbyggare gör rollspelshobbyn som helhet sämre, eftersom vi får folk att fokusera på irrelevanta saker och underprioritera sådant som faktiskt skapar bättre spel?
Fuck no. Mer av allt tack, både solida klimatkartor, kulissvärldar, och allt därimellan. Det värsta som kan hända är att nån inte klickar med ett visst spel och inte fattar varför. Om man inte klickar med det och lär sig nåt av det så har man fått något med sig för framtiden. Hobbyn kan aldrig lida av stor mångfald.Finns inte risken att världsbyggare gör rollspelshobbyn som helhet sämre, eftersom vi får folk att fokusera på irrelevanta saker och underprioritera sådant som faktiskt skapar bättre spel?
Alltså, folk får väl avgöra själva vad det är värt att fokusera på? Så länge det finns folk som gillar världsbygge (och det finns det ju) så är världsbyggare bra. Det är som att säga att folk som gör lakritsgodis gör godismarknaden sämre för att många inte gillar lakrits.Finns inte risken att världsbyggare gör rollspelshobbyn som helhet sämre, eftersom vi får folk att fokusera på irrelevanta saker och underprioritera sådant som faktiskt skapar bättre spel?
Ja, detta.Alltså, folk får väl avgöra själva vad det är värt att fokusera på? Så länge det finns folk som gillar världsbygge (och det finns det ju) så är världsbyggare bra. Det är som att säga att folk som gör lakritsgodis gör godismarknaden sämre för att många inte gillar lakrits.
Min erfarenhet är att folk inte gör det i rollspel – spel med grovt tecknade, vibes-baserade spelvärldar är alltid mer populära. Därtill är det så outsägligt töntigt, en syssla för fyrkantiga små pettimetrar som saknar den abstraktion i tanken och poesi i själen som behövs för att göra spelvärldar som hålls samman av tematiska och känslomässiga element.Folk älskar världsbygge. Brandon Sanderson släppte sin första bok 2005 och där är världsbygget hela grejen folk gillar. Jag tror att vi är i en övergångsfas mellan eror och att nästa era kommer ha en massa världsbyggande fokus.
Ja(g)Som en följdfråga: finns det någon framgångsrik rollspelsskapare under de senaste tjugo åren vars kompetens/intresse framför allt har varit världsbygge?
Men du började ju innan dess.Ja(g)![]()
Men liksom, den här logiken är ju ”Bara Hasbro borde syssla med rollspel, för de är populärast”. Och bara Britney Swift borde syssla med musik. Är jag som inte är så populär verkligen inget värd? Är popularitet den enda måttståcken för värde?Min erfarenhet är att folk inte gör det i rollspel – spel med grovt tecknade, vibes-baserade spelvärldar är alltid mer populära.
Nej, det finns ju också konstnärligt värde, och där funderar jag på om det inte är så att det detaljerade världsbyggandet på många sätt går emot de konstnärliga värdena i produkten – det spär ut det tematiska, leder till uppräkningar av irrelevanta detaljer, gör personerna vid spelbordet mindre benägna att nyttja den egna fantasin och improvisationsförmågan, etc. Det finns en möjlighet att det enda i makarsammanhang jag faktiskt känner att jag är bra på i praktiken är destruktivt för rollspelande, och då borde jag sluta göra saker.Men liksom, den här logiken är ju ”Bara Hasbro borde syssla med rollspel, för de är populärast”. Och bara Britney Swift borde syssla med musik. Är jag som inte är så populär verkligen inget värd? Är popularitet den enda måttståcken för värde?
Jag undrar om det finns en naturlig progression här. Ungdomar i skolan gillar tuffa grejer, splatböcker, förmågor, äventyr och bryr sig mindre om detaljerna. Sedan kommer man in i sengymnasiet och universitet och folk upptäcker mer intellektuella intressen och vill ha mer detaljer och mer intellektuellt stimulerande och väl underbyggda spelvärldar. Sedan skaffar de jobb och småbarn och har inte tid och går över till OSR. Den första generationen gick igenom detta och rollspelen gick igenom samma faser, då de anpassade sig efter sina spelare. Men sedan kom en ny våg av spelare in via DnD5 och cykeln började om med dem. Och när de börjar läsa idéhistoria på universitet så kommer de detaljerade spelvärldarna tillbaka.Jag tror att vi är i en övergångsfas mellan eror och att nästa era kommer ha en massa världsbyggande fokus.
Nu kritiserar du ju Tolkien istället.Nej, det finns ju också konstnärligt värde, och där funderar jag på om det inte är så att det detaljerade världsbyggandet på många sätt går emot de konstnärliga värdena i produkten – det spär ut det tematiska, leder till uppräkningar av irrelevanta detaljer, gör personerna vid spelbordet mindre benägna att nyttja den egna fantasin och improvisationsförmågan, etc. Det finns en möjlighet att det enda i makarsammanhang jag faktiskt känner att jag är bra på i praktiken är destruktivt för rollspelande, och då borde jag sluta göra saker.
Men det är skillnad på litteratur och rollspel. Många har i tråden uppgett att de upplever att detaljerade världsbyggen gör dem osäkra, rädda för att göra fel, etc. Den faktorn finns inte i litteraturen, som inte är medskapande på samma sätt.Nu kritiserar du ju Tolkien istället.Är rätt övertygad om att gott om människor inte tycker att hans världsbygge är konstnärligt destruktivt.
Visst, och det innebär ju för det första att det inte är allas kopp te, och för det andra att det inte kommer utan nackdelar. Men det gäller alla spelstilar. Så länge det kommer med fördelar också så kan man väga dem mot varandra. Och jag tror att det finns många fördelar som folk ofta pratar om här på forumet, där solitt världsbygge hjälper i faktiskt spel. Det hjälper för logisk problemlösning, för grundande av beslut i världen, för immersion, för undvikandet av stereotyper som lätt slinker in när man improviserar, och så vidare. Plus att det är en konstform i sig och har ett konstnärligt egenvärde. Men det är tydligt för mig här på forumet att många ser reella fördelar med en välbyggd spelvärld i deras aktiva spel.Men det är skillnad på litteratur och rollspel. Många har i tråden uppgett att de upplever att detaljerade världsbyggen gör dem osäkra, rädda för att göra fel, etc. Den faktorn finns inte i litteraturen, som inte är medskapande på samma sätt.