Är världsbygge av någon nytta?

[Quadrante]

Problemet där är att detaljerat världsbygge i mångt och mycket hänger på sammanhang. Enstaka fakta kan vara relativa/obestämda, men så snart man börjar göra ett världsbygge där olika bitar bygger vidare på varandra blir det svårare att upprätthålla någon form av obestämdhet.

Däri ligger nog problematiken. För att det ska bli relevant bör det finnas osäkerhet, för att det ska hålla ihop behöver det fasta parametrar.

 

[Bifur]

Ja, absolut. Får jag välja tar jag hellre trovärdigt med få detaljer än många detaljer utan ett utarbetat sammanhang.

Ja, och inget konstigt med det. (Sen skulle jag nog påstå att Symbaroum är sammanhängande - detaljerna interagerar hela tiden - men att det bygger delvis mindre trovärdiga premisser.)

 

[Paal]

Jag skulle hävda att Mark Smylie med Artesia/Sword&Barrow/The Known World är en skapare som primärt sysslar med världsbygge.
Hans värld har sitt ursprung i hans Runequesthack, men lanserades först som serietidningar och sedan sin ett eget rollspel, skönlitteratur, och nu är en andra upplaga av rollspelet på gång.
The Known World har ett enormt djup, en väldigt utförlig historia och är genomtänkt på ett slut som få andra världar är. Han har en patreon där man kan ställa frågor och djupen och komplexiteten på hans svar är alltid förbluffande.

 

[Mekanurg]

Settingbygge är min favoritgrej när det gäller rollspel. Men eftersom jag är svensk, jobbar jag efter principen lagom är bäst.

Min Chock-setting Basker Blå är ett relativt färskt exempel: tillräckligt med info för att Chockmästaren kan bygga vidare, likaså tillräckligt med info för spelarna så att de trovärdigt kan spela svenska FN-soldater i det främmande landet Atlântida. Det gäller att fånga äventyrsplatsernas stämning och egenskaper, inte att krydda med siffror av liten betydelse i äventyren. Några exempel:

• Jag listar några av de poplåtar som spelas på luckan (stämningssättande), men inte hur många poliskonstaplar det finns i huvudstaden Porto Veronica (irrelevant för äventyrsbyggen).
• Jag beskriver med några ord Atlântidas katolske ärkebiskop, eftersom han är betydelsefull person som FN-soldaterna kan snacka med, men inte hur många kyrkor eller präster som finns i landet eftersom de siffrorna saknar betydelse i sammanhanget. Givetvis finns det en kyrka med en pater exakt där Chockmästaren vill ha den; det är inte min sak att klavbinda hennes äventyrsmekande.

 

[Svarte Faraonen]

Settingbygge är min favoritgrej när det gäller rollspel. Men eftersom jag är svensk, jobbar jag efter principen lagom är bäst.

Lustigt det där – är inte alla andra i tråden, med vilt varierande idéer om hur mycket världsbygge som är önskvärt, också svenskar? Känns som en helt irrelevant faktor.

 

[Swedish Chef]

Däri ligger nog problematiken. För att det ska bli relevant bör det finnas osäkerhet, för att det ska hålla ihop behöver det fasta parametrar.

Fast jag tänker att det gäller att ha rätt typ av osäkerhet, det finns liksom inget som stoppar kreativiteten i att man vet att landet man spelar är en monarki och staden heter Unterblach. Däremot blir jag irriterad på om det inte finns ett vettigt sammanhang i världen om klimatet inte stämmer (öken bredvid svenskt skogslandskap). Sen kan jag acceptera viss ”handwaweing” men inte för mycket.

Det viktigaste för mig i ett sammanhållet världsbygge är att det finns saker för spelarna att göra och gärna aktiva konflikter mellan olika fraktioner i settingen. Sen är det för min del bara skönt med detaljer som vad man äter för mat, vad en häst kostar och så vidare. Den delen är för mig tråkig improvisation

 

[Rangertheman]

Eftersom Symbaroum var ett av de första spelen jag spelade när jag kom tillbaka till hobbyn för drygt 10 år sedan, och jag har följt med i hela utvecklingen, känns inte det världsbygget som ett oöverstigligt hinder trots sin omfattning. Men även jag har ibland känt det som att jag går runt i någons utställning av exotiska föremål och är rädd att jag ska knuffa omkull något. Att jag skulle sätta mig in i ett omfattande världsbygge nu är helt uteslutet.

Jag har inget emot att spel-/äventyrs-/kampanjskaparen har ett extremt detaljerat och välgrundat världsbygge att stå på, men jag vill i praktiken bara ha så mycket (lite) av det, som jag kan ha användning för vid spelbordet. Och där ingår tämligen lite historia och historisk förankring. Jag är betydligt mer intresserad av vad som sker framåt, än vad som hänt innan vi satte oss vid spelbordet. Det är en anledning till att jag inte längre skriver någon bakgrundshistoria till mina rollpersoner och avråder mina spelare från att göra det.

 

[krank]

Ja, absolut. Får jag välja tar jag hellre trovärdigt med få detaljer än många detaljer utan ett utarbetat sammanhang.

100% detta! En välutformad, trovärdig och konsekvent spelvärld kan man ju själv låta detaljer genereras av – fraktalt skapande av det slaget är ju en av mina favoritgrejer. Världar som inspirerar och där det som inspireras fram blir konsistent med resten av världsbygget för att det man inspireras av är logiskt sammanhängande och vettigt… Det är mumma, det!

 

[Mekanurg]

Lustigt det där – är inte alla andra i tråden, med vilt varierande idéer om hur mycket världsbygge som är önskvärt, också svenskar? Känns som en helt irrelevant faktor.

Jovisst, det var bara mitt försök att vara självironisk. Därav smileyn. Jag misslyckades uppenbarligen -- eftersom jag tillhör den pre-ironiska generationen, är mitt FV i Ironi antagligen alltför lågt.

Hursomhelst, mina 45 år som spelmakare har lärt mig den hårda vägen att lagom är bäst. (Nej, jag är inte glad över Mutant 2.)

 

[Svarte Faraonen]

Det är ju också en fråga om vad som är synligt kontra osynligt. I fallet Eon har jag mängder med kalkylblad och kartor som aldrig ser dagens ljus, men informerar skrivandet.

 

[Quadrante]

Kalkylblad och kartor som aldrig når användarna, är bra design.

 

[Dimfrost]

Vi spelar ju, som du säkert vet, ToaRR just nu

ToaRR är intressant i sammanhanget. Jag hade fått intrycket att det var ett detaljerat spelvärldsbygge av typiskt svartfaraonskt snitt, så när jag faktiskt till slut läste spelet blev jag förvånad. Den viktigaste beskrivningen av världens olika riken uppträder ju bara som ytterst kortfattad sammanfattning inför rollpersonsskapandet, full av sword & sorcery-stämning och långtifrån torr culture gaming. För den obekante kan det till exempel se ut så här:



Avsnitten om vardagsliv och kultur är likaledes kortfattade och väl fokuserade på vad som används i spel. Det här är världsbygge som är direkt tillämpbart, det erbjuder krokar in i äventyr, levandegör rollpersoner och världens övriga invånare och känns inte alls som en lärobok man måste plugga in. Om det är vad som åsyftas i trådstarten så tycker jag absolut det tillför mycket och spelar mycket roll. Däremot skulle nog jag och många med mig kunna vara lika förtjusta i samma beskrivningar om de varit lite mindre inherent konsekvent, till exempel om klimaten var mindre realistiska. Men kanske är ToaRR inte ett bra exempel här?

En annan tanke är att en del fördjupande världsbygge kan passa bättre in i äventyr eller äventyrsmiljöer där det omedelbart får tillämpning och kan komma till användning.

 

[JohanL]

Ett annat sätt att se på det hela är ju att det massiva världsbygget är en produkt av faktiskt spelande. Inte en förutsättning för att det ska kunna äga rum öht.

Ja, men det innebär också att fokuset flyttats - förr var det ofta standardäventyrande i D&D-format, men numera torde inte många spela RQ på det viset. Även om det är intressant att Mike Mearls nya ”sidoutgåva” av RQ (RQFRP) fokuserar på mer traditionellt svärdssvingande och gryttkrypande i en mycket mer specifik subsetting (målet verkar vara att göra ett spel som hjälper nya spelare över RQs ökänt höga tröskel).

 

[JohanL]

Kalkylblad och kartor som aldrig når användarna, är bra design.

Håller med - det är viktigt att ekonomin funkar (i simulationistiska spel), men det är helt OK om matten är en svart låda.

Exempel: Konstruktören behöver inte nödvändigtvis berätta för mig hur beräkningen av hur många riddare ett land kan ha ser ut under huven (med hur stor areal varje bonde har och hur många som behövs för att försörja en riddare), bara siffran verkar trovärdig.

 

[Quadrante]

Håller med - det är viktigt att ekonomin funkar (i simulationistiska spel), men det är helt OK om matten är en svart låda.

Ja lite som ” …men varför är det ett fast kilopris på hö om lika stort sommarlass kostar mindre än ett vinterlass hö? … ah! De väger olika, då vinterlass är ihoppressat hö, samma volym olika vikt …!!!”

Jag ska inte behöva veta, men råkar jag kolla så ska det ändå stämma.

 

[JohanL]

Ja lite som ” …men varför är det ett fast kilopris på hö om lika stort sommarlass kostar mindre än ett vinterlass hö? … ah! De väger olika, då vinterlass är ihoppressat hö, samma volym olika vikt …!!!”

Jag ska inte behöva veta, men råkar jag kolla så ska det ändå stämma.

Jag benade en gång ned jordbruksproduktionen i HeroWars till vilken multipel av utsäde till skörd den implicerade, och allt funkade.

 

[Nässe]

Jag tycker väldigt mycket om världsbygge, och tror att jag har lärt mig en del saker som gör att jag kan konstruera världar med en hög grad av internt sammanhang, detaljer och trovärdighet. Problemet är – spelar det egentligen någon roll? Jag får intrycket att det inte tillför vidare mycket till det faktiska spelandet, och att bra och framgångsrika spel jobbar mycket mer med att ha ett starkt koncept och mindre detaljer. Kanske gör den nivå av världsbygge jag ägnar mig åt egentligen bara spel sämre – övningar i inkrökt självreferens som enbart tilltalar folk som vill läsa om detaljer men inte skapar bättre spel. Finns det någon poäng med att världsbygga i detalj, eller borde jag bara lägga av, eller åtminstone hålla skiten för mig själv utan att drälla in den i spel som inte behöver den?

Eon som du själv nämner är väl ett bra exempel på ett gediget världsbygge? Och ett populärt spel som hållit över tid. Förstår att du inte delar den bilden, men jag tycker att Symbaroum också är ett exempel. Och Coriolis.

Sen finns det ju ingen konsensus om vad som är bra och dåligt inom spel eller inom något alls. Och inget om vad som är rätt eller fel. Bara massa olika spel och spelskapare. Alla gör sin grej och försöker göra bra saker. Och det tycker jag du ska fortsätta med också.

Vad som blir populärt eller inte är svårt att veta. Och jag tror det är en farlig väg att gå, att försöka bli populär och framgångsrik. Riskerar att göra en massa skit, om man ska anpassa sig och skriva något man egentligen inte gillar själv. Jag tycker du ska lägga av att ställa sådana här frågor till dig själv. Lägg energin på att göra fler feta texter i stället.

 

[JohanL]

Och tolkar jag dig som att du vill ha just trovärdiga och detaljerade världar, inte bara detaljerade.

Anledningen till att Forgotten Realms är ointressant - det finns ofantliga mängder detaljer, men de innebär liksom inget. Vad jag vill se är en logik och koherens som det går att dra slutsatser ur.

 

[Svarte Faraonen]

Vad som blir populärt eller inte är svårt att veta. Och jag tror det är en farlig väg att gå, att försöka bli populär och framgångsrik. Riskerar att göra en massa skit, om man ska anpassa sig och skriva något man egentligen inte gillar själv. Jag tycker du ska lägga av att ställa sådana här frågor till dig själv. Lägg energin på att göra fler feta texter i stället.

Driften blir väl tyvärr starkare om man generellt sett är misslyckad i livet – då vill man åtminstone ha någon yttre framgång att klamra sig fast vid.

 

[Mogger]

Ja, absolut. Får jag välja tar jag hellre trovärdigt med få detaljer än många detaljer utan ett utarbetat sammanhang.

Häri ligger den verkliga utmaningen. Du måste göra samma research m.m. men gömma infon och bara låta den visa sig här och var. Det kan vara nått vapen i lista, en bild på en karavan, en bisats under beskrivningen av färdigheter m.m. men när man som läsare känner att "shit, det här hänger ju ihop på ett sätt som gör det här unikt och intressant" uppstår det intressanta. Jag som läsare går igång, avkodar, extrapolerar och sätter samman. Det är Holy Grail.