- Joined
- 20 Oct 2023
- Messages
- 869
Den här tråden har jag tagit ett gäng vändor nu och det är lite svårt att veta riktigt vad man skall ta avstamp ifrån, men jag försöker samla lite lösa tankar så kanske det ger något eller kanske inte.
Jag tänker att det finns ett helt gäng olika sätt att tänka kring världsbyggen på, men en sak som nog snabbt blir väldigt viktigt, och som jag tror var en bidragande orsak till kontroverserna kring Harrison för några sidor sedan (inte för att detta inlägg skall handla om den texten, men det är ju trots all en text om världsbygge), är att världarna man bygger, vad de betyder, sätten man bygger världar på och vilka roller de sedan får beror ju så otroligt mycket på vilket medium man arbetar i och vad det är det är tänkt att världsbygget skall vara till för, utöver då sina egna eventuella ideologier och uppfattningar om det, att det snabbt blir en svår diskussion att föra i generella termer.
Vi har ju fördelen av kontext i det här forumet, det är ett forum om rollspel där en stor del av deltagarna inte bara väldigt aktivt spelar rollspel utan också väldigt aktivt skapar rollspel. Men inte ens rollspel är en sak, utan en hel mängd ganska olika saker, men bara det faktum att diskussionen förs här ger ju vissa förutsättningar, om inte annat än att det skapar vissa gemensamma referenspunkter som kan se extremt olika ut om samma diskussion förs någon annanstan.
Det är lite därför jag blev lite paff när Harrisons text skapade så starka reaktioner, för mig var det helt uppenbart att udden i den inte främst var riktad mot svenska rollspelsskapare 20 år senare utan mot tendenser inom främst litteraturen, och att texten nog hade vart omöjlig både att skriva och att läsa om alla tänkbara tidigare och framtida variabler hade behövt vara en del i den redan rätt utförliga ansvarsfriskrivning texten gör. Hursomhaver, vad jag försöker säga är:
Världsskapande är inte en, eller två, eller tre, eller tio saker. Världsskapande till svenska fantasyrollspel är väldigt annorlunda än världsskapande till Hollywoodfilm, som är väldigt annorlunda är världsskapande i franska science fiction-serietidningar som är väldigt annorlunda från världsskapande i point-and-click äventyrsspel, som i sin tur är väldigt annorlunda från världsskapande i New Wave-SF som är väldigt annorlunda från hur H.G Wells världsskapade, som skiljer sig från Tolkien som skiljer sig från Pink Floyd som skiljer sig från Rune Andreasson som skiljer sig från J.M Barrie som skiljer sig från den grekiska mytologin som skiljer sig från DC Comics som skiljer sig från Ursula K Leguin som skiljer sig från Jan Lööf som skiljer sig från Sigur Ros som skiljer sig från Astrid Lindgren som skiljer sig från Brandon Sanderson.
Inte ens "svenska fantasyrollspel" är en sak med ett antal givna förutsättningar, utan både förutsättningarna för dess skapande, dess syfte och eventuella nytta, och därför både världen som skapas till dem och rollen denna värld fyller, har ju helt och hållet med att göra med vem som skapar dem, när dessa gör det, vem det tas emot av och hur de tar till sig det. Precis som all annan kultur.
Finns det världsskapande som jag upplever som fantasihämmande, begränsande, kreativitetsdödande, politiskt problematiskt, antiintellektuellt, passiviserande, dumt, dåligt, fult, fel, kasst, bajs osv? Ja det gör det definitivt. Det finns också musik jag tycker är dålig, kläder jag tycker är fula och mat jag tycker är äcklig. Det finns till och med musik jag tror gör världen sämre, kläder jag anser inte borde få tillverkas, och mat jag genuint tror det skulle vara bra om den inte fanns tillgänglig för någon att äta. Men allt detta är mitt eget världsbygge jag har i huvudet som jag filtrerar den yttre verkligheten genom innan den blir verklig för mig. Det är en samling övertygelser, inte sanna objektiva fakta, utan ett interaktivt samtal jag för med hela min omvärld varje sekund av mitt liv.
Jag gillar det samtalet, för det mesta, jag tycker världen är spännande för att den är okännbar, varje nytt svar väcker nya frågor och inspirerar nya tankar, för att varje ögonblick efter detta är fullt av oändlig och oöverskådlig potential. Nyckelordet här är nyfikenhet, och det är vad som engagerar och stimulerar mig i den verkliga världen vi alla delar och det är vad jag söker och uppskattar i den kultur jag väljer att konsumera. Jag vill vara nyfiken, upptäckande och deltagande, tas på allvar, bli utmanad och lära mig nytt. Jag vill spela en roll både i världen jag lever i och i min egna fantasi och blir oerhört obekväm av att vara passiv, det driver mig till vansinne.
Men världen är också full av kontrollfreaks som vill forma och styra och bestämma och ha makt, som vill beröva andra deras nyfikenhet och potential och få dem att lyda och lyssna och göra som de säger. Någonstans är det bara rent naturligt urval att de som också har det största behovet och törsten efter den makten också i slutändan alltid är de som får den, de som drivs allra starkast av att bygga en värld kommer vara de som bygger vår, och det börjar någonstans med idén om makten över att få definiera verkligheten, vara den som säger "hur det verkligen är".
Kontrollen bygger alltid på att söka göra världen mindre, gråare, mer likriktad, fattigare och tråkigare. För att åstadkomma det måste den poleras, rensas, göras klar och tydlig, lösas och listas ut, och då måste allt som inte passar in i formen skalas av och kastas bort.
Det sättet att tänka på tycker jag absolut man kan se även i fantastiken och i rollspelen. Världar som skapas för att kunna kontrolleras, som ett (avsiktligt eller oavsiktligt) propagandaverktyg där motsättningar görs enkla, fantasier blir platta kulisser, allting förklaras i pedagogisk detalj för mottagaren och inget lämnas åt slumpen till den grad att skaparen försäkrar sig om att ingen kan komma ur detta med en egen tolkning eller unik upplevelse. Världen är så grund och liten att du kan "lära dig världen" och ta med den "kunskapen" oavsett vart annars du stöter på världsbygget, och du kan inte göra någonting annat med det än så för världsbygget har sin "egen interna logik" som är helt separerad från all annan mänsklig erfarenhet och potentiellt deltagande. Intellektuella tomma kalorier, världar skapade för att konsumeras av kunder som sockervadd.
Antingen det, eller världar som skapas av världskaparguden, författaren med stort F. Där mottagaren inte har tillgång till hela världen men där sanningar är "officiella" och där skaparens ord är lag. Där fansen snarare är akoluter och skaparen profet eller gud själv, där luckorna fylls i med "fanteorier" (teologi) i väntan på att få veta mer om vad som är "kanon", och diskussionerna om vad som sagts är nästan religiösa. Fantasi som en sorts falsk kunskap, där studier och debatt och enorma intellektuella ansträngningar läggs ner på att lära känna något på djupet som inte är verkligt och som man inte kan göra någonting med. Och framförallt, där allt i världen bara kan förstås bokstavligt, en sorts naturvetenskapifiering av det icke-verkliga där förekomsten av en gud (skaparen) är objektiv sanning och där ingen del av världen betyder någonting utanför sina egna ramar. Du kan redogöra i detalj för exakt allting som hänt i hela Warhammer 40K tidslinjen men förstår inte varför man betalar skatt. Du kanske till och med har funderat på att göra en "ending explained"-video på youtube.
Så vad tycker då jag är bra och spännande världsbyggen i rollspel?
Världar som bjuder in mig att delta, skapar nyfikenhet och inspirerar. Någonstans är det inte bara upp till "världsbyggaren" att göra massa saker rätt för att stryka mig medhårs, utan upp till mig att ta mitt ansvar att göra någonting meningsfullt med det. Kulturen är ett samtal, rollspel kanske mer än nästan någon annan kultur, man har alltid ett eget ansvar om man väljer att delta i det med kreativitet och nyfikenhet eller om det man önskar är att få order och stå i led.
Jag ser jättemycket fram emot Eon 5 för övrigt, jag tycker Mundana är ett underbart världsbygge och har spenderat stora delar av min ungdom där, jag är otroligt glad över att det finns de som för det vidare på ett så bra och värdigt sätt.
Jag tänker att det finns ett helt gäng olika sätt att tänka kring världsbyggen på, men en sak som nog snabbt blir väldigt viktigt, och som jag tror var en bidragande orsak till kontroverserna kring Harrison för några sidor sedan (inte för att detta inlägg skall handla om den texten, men det är ju trots all en text om världsbygge), är att världarna man bygger, vad de betyder, sätten man bygger världar på och vilka roller de sedan får beror ju så otroligt mycket på vilket medium man arbetar i och vad det är det är tänkt att världsbygget skall vara till för, utöver då sina egna eventuella ideologier och uppfattningar om det, att det snabbt blir en svår diskussion att föra i generella termer.
Vi har ju fördelen av kontext i det här forumet, det är ett forum om rollspel där en stor del av deltagarna inte bara väldigt aktivt spelar rollspel utan också väldigt aktivt skapar rollspel. Men inte ens rollspel är en sak, utan en hel mängd ganska olika saker, men bara det faktum att diskussionen förs här ger ju vissa förutsättningar, om inte annat än att det skapar vissa gemensamma referenspunkter som kan se extremt olika ut om samma diskussion förs någon annanstan.
Det är lite därför jag blev lite paff när Harrisons text skapade så starka reaktioner, för mig var det helt uppenbart att udden i den inte främst var riktad mot svenska rollspelsskapare 20 år senare utan mot tendenser inom främst litteraturen, och att texten nog hade vart omöjlig både att skriva och att läsa om alla tänkbara tidigare och framtida variabler hade behövt vara en del i den redan rätt utförliga ansvarsfriskrivning texten gör. Hursomhaver, vad jag försöker säga är:
Världsskapande är inte en, eller två, eller tre, eller tio saker. Världsskapande till svenska fantasyrollspel är väldigt annorlunda än världsskapande till Hollywoodfilm, som är väldigt annorlunda är världsskapande i franska science fiction-serietidningar som är väldigt annorlunda från världsskapande i point-and-click äventyrsspel, som i sin tur är väldigt annorlunda från världsskapande i New Wave-SF som är väldigt annorlunda från hur H.G Wells världsskapade, som skiljer sig från Tolkien som skiljer sig från Pink Floyd som skiljer sig från Rune Andreasson som skiljer sig från J.M Barrie som skiljer sig från den grekiska mytologin som skiljer sig från DC Comics som skiljer sig från Ursula K Leguin som skiljer sig från Jan Lööf som skiljer sig från Sigur Ros som skiljer sig från Astrid Lindgren som skiljer sig från Brandon Sanderson.
Inte ens "svenska fantasyrollspel" är en sak med ett antal givna förutsättningar, utan både förutsättningarna för dess skapande, dess syfte och eventuella nytta, och därför både världen som skapas till dem och rollen denna värld fyller, har ju helt och hållet med att göra med vem som skapar dem, när dessa gör det, vem det tas emot av och hur de tar till sig det. Precis som all annan kultur.
Finns det världsskapande som jag upplever som fantasihämmande, begränsande, kreativitetsdödande, politiskt problematiskt, antiintellektuellt, passiviserande, dumt, dåligt, fult, fel, kasst, bajs osv? Ja det gör det definitivt. Det finns också musik jag tycker är dålig, kläder jag tycker är fula och mat jag tycker är äcklig. Det finns till och med musik jag tror gör världen sämre, kläder jag anser inte borde få tillverkas, och mat jag genuint tror det skulle vara bra om den inte fanns tillgänglig för någon att äta. Men allt detta är mitt eget världsbygge jag har i huvudet som jag filtrerar den yttre verkligheten genom innan den blir verklig för mig. Det är en samling övertygelser, inte sanna objektiva fakta, utan ett interaktivt samtal jag för med hela min omvärld varje sekund av mitt liv.
Jag gillar det samtalet, för det mesta, jag tycker världen är spännande för att den är okännbar, varje nytt svar väcker nya frågor och inspirerar nya tankar, för att varje ögonblick efter detta är fullt av oändlig och oöverskådlig potential. Nyckelordet här är nyfikenhet, och det är vad som engagerar och stimulerar mig i den verkliga världen vi alla delar och det är vad jag söker och uppskattar i den kultur jag väljer att konsumera. Jag vill vara nyfiken, upptäckande och deltagande, tas på allvar, bli utmanad och lära mig nytt. Jag vill spela en roll både i världen jag lever i och i min egna fantasi och blir oerhört obekväm av att vara passiv, det driver mig till vansinne.
Men världen är också full av kontrollfreaks som vill forma och styra och bestämma och ha makt, som vill beröva andra deras nyfikenhet och potential och få dem att lyda och lyssna och göra som de säger. Någonstans är det bara rent naturligt urval att de som också har det största behovet och törsten efter den makten också i slutändan alltid är de som får den, de som drivs allra starkast av att bygga en värld kommer vara de som bygger vår, och det börjar någonstans med idén om makten över att få definiera verkligheten, vara den som säger "hur det verkligen är".
Kontrollen bygger alltid på att söka göra världen mindre, gråare, mer likriktad, fattigare och tråkigare. För att åstadkomma det måste den poleras, rensas, göras klar och tydlig, lösas och listas ut, och då måste allt som inte passar in i formen skalas av och kastas bort.
Det sättet att tänka på tycker jag absolut man kan se även i fantastiken och i rollspelen. Världar som skapas för att kunna kontrolleras, som ett (avsiktligt eller oavsiktligt) propagandaverktyg där motsättningar görs enkla, fantasier blir platta kulisser, allting förklaras i pedagogisk detalj för mottagaren och inget lämnas åt slumpen till den grad att skaparen försäkrar sig om att ingen kan komma ur detta med en egen tolkning eller unik upplevelse. Världen är så grund och liten att du kan "lära dig världen" och ta med den "kunskapen" oavsett vart annars du stöter på världsbygget, och du kan inte göra någonting annat med det än så för världsbygget har sin "egen interna logik" som är helt separerad från all annan mänsklig erfarenhet och potentiellt deltagande. Intellektuella tomma kalorier, världar skapade för att konsumeras av kunder som sockervadd.
Antingen det, eller världar som skapas av världskaparguden, författaren med stort F. Där mottagaren inte har tillgång till hela världen men där sanningar är "officiella" och där skaparens ord är lag. Där fansen snarare är akoluter och skaparen profet eller gud själv, där luckorna fylls i med "fanteorier" (teologi) i väntan på att få veta mer om vad som är "kanon", och diskussionerna om vad som sagts är nästan religiösa. Fantasi som en sorts falsk kunskap, där studier och debatt och enorma intellektuella ansträngningar läggs ner på att lära känna något på djupet som inte är verkligt och som man inte kan göra någonting med. Och framförallt, där allt i världen bara kan förstås bokstavligt, en sorts naturvetenskapifiering av det icke-verkliga där förekomsten av en gud (skaparen) är objektiv sanning och där ingen del av världen betyder någonting utanför sina egna ramar. Du kan redogöra i detalj för exakt allting som hänt i hela Warhammer 40K tidslinjen men förstår inte varför man betalar skatt. Du kanske till och med har funderat på att göra en "ending explained"-video på youtube.
Så vad tycker då jag är bra och spännande världsbyggen i rollspel?
Världar som bjuder in mig att delta, skapar nyfikenhet och inspirerar. Någonstans är det inte bara upp till "världsbyggaren" att göra massa saker rätt för att stryka mig medhårs, utan upp till mig att ta mitt ansvar att göra någonting meningsfullt med det. Kulturen är ett samtal, rollspel kanske mer än nästan någon annan kultur, man har alltid ett eget ansvar om man väljer att delta i det med kreativitet och nyfikenhet eller om det man önskar är att få order och stå i led.
Jag ser jättemycket fram emot Eon 5 för övrigt, jag tycker Mundana är ett underbart världsbygge och har spenderat stora delar av min ungdom där, jag är otroligt glad över att det finns de som för det vidare på ett så bra och värdigt sätt.
Last edited:
